Semestertider! Äntligen andas de flesta av oss ut. Bort med måsten, med borden och med skullen. I teorin låter det fantastiskt. Och i teorin borde det vara så även för mig som har en både välbehövlig och drömmig semester framför mig. Veckor som ska tillbringas i en tropisk destination långt från Sverige. Trots det tillhör jag inte de som med en lättnadens suck stänger ner jobbdatorn, trippar ut ur kontoret och leende pekar finger åt arbetsplatsen. Snarare är jag den som med resväskan full av ångest sakta släpar mig ut och loggar in den där femtioelfte och sista gången innan jag går på ”riktig” ledighet. Och jag vet att jag inte är ensam. ”Jamen det tar någon vecka innan man kommer in i det”, säger en vän och har alldeles för rätt även om det snarare handlar om veckor för mig. Det är som att gå i någon sorts rehab fast fullt med krav och prestationer, som om jag inte hade tillräckligt med sådana på jobbet. Där får jag åtminstone fullt betalt. På så sätt har åtminstone min semester blivit ett sorts årligt lackmuspapper för mitt övriga liv. Hur står det egentligen till med balansen?
Som singel och barnlös, dvs ett steg från att vara DINK (Double Income No Kids), är jag van att prestera och har på många sätt haft möjligheten att göra det i en mer traditionell bemärkelse. Min prestation har genom åren alltid kanaliserats in i min karriär. Under en tvåårsperiod arbetade jag nästan 150% kombinerat med någon form av övrigt liv. Resultatet blev ju självklart begränsad ork, tid med familj och vänner och inte minst sämre hälsa men hey, enligt prestationens alla normer så var jag en vinnare. Vilket bekräftades av alla imponerade kommentarer om alla mina uppdrag och driv. Smickrande ord som togs emot med en tillgjord blygsamhet och ett ivrigt bekräftelsebehov. Problemet med detta beroende är ju att det inte håller sig till en del av ens liv, som en fin avgränsad tårtbit. Snarare tenderar det att spilla över och bli så där kladdigt och jobbigt som de flesta saker man inte riktigt har koll eller kontroll över. Det kanske inte är så konstigt att min semester har blivit ytterligare en punkt i min prestationslista där besöksmål ska ses, kulturer måste upplevas och minnen skapas. I synnerhet då jag pungat ut en hel del pengar.
Har vi blivit så vana och belönade för vår prestation att vi glömt att bara vara? För personer som emellanåt kämpar med att hålla balansen på livets surfingbräda så kan det lätt bli så. Garanterat för mig. Inför denna resa började jag minutiöst planera dagarna i förväg i sann fomo-anda (fear of missing out). Det skulle vandras i berg och öknar, surfas, badas, ätas, festas så till den milda grad att jag kände mig smått utbränd redan innan jag bordat flyget till andra sidan Atlanten. Så till den mildra grad att jag rent av kände ångest för att resa. En sådan där ångest som jag känt på jobbet när jag inte hunnit göra allt som ska göras. Ambitionsnivån låg på topp med en medföljande prestationsångest som hette duga. Det behövdes en insikt och en sådan kom från en av mina närmaste vänner. ”Daniel, ta det lugnt. Du behöver inte göra allt det där. Sätt dig på ett café, ät en bakelse och låt det vara målet för dagen. Gör det du aldrig har tid att göra här i Sverige.”. Hm, gör det du inte har tid att göra här i Sverige en mening värd att grunna på. I slutändan handlar det kanske inte så mycket om att balansera en semester utan snarare balansera ett liv. Så, jag lägger ribban på en bakelse om dagen så börjar vi prestera därifrån.
