QX 25 år: Sverker Åström om att komma ut – ”Jag tyckte inte det var någon mening att hålla på det längre”

I efterdyningarna av såväl mordet på Anna Lindh som EMU-valet träffar vi Sverker Åström i hans ljusa fantastiska våning mitt i Stockholm. Med utsikt över hela stan kan han se ut över den huvudstad vars land han tjänat i över 50 år. Yrkesverksam 1939 till 1982 och därefter som aktiv rådgivare och skribent i utrikespolitiska frågor. Sverker Åström är ungdomlig, nästan spjuveraktig och beredd att snabbt leverera en skarp reflektion över dagsläget.

Han är också en man som upprätthåller en stark integritet. Att locka fram spännande detaljer om hans stora vänkrets är en omöjlighet – lyckligtvis!

När QX träffar honom har han ”kommit ut” i en stor artikel i Svenska Dagbladet. Han har figurerat i radions Efter tre och skall efter vårt möte iväg till Radio Stockholm. Dagen efter vi träffas publiceras hans utskällning av säkerhetspolisen på prestigefyllda DN Debatt och så kommer slutligen hans fascinerande bok ut i nytryck.

Har du känt ett ökande tryck på att komma ut?
– När jag var i tjänst tänkte jag aldrig på det, tanken var utesluten, svarar Sverker Åström. Särskilt när fördomar och lagstiftning var negativa. Då var det inte ens en fråga om att komma ut. Men nu har samhällsklimatet förändrats och så har jag levt pensionerad under en längre tid. Och för det tredje vet alla människor om det i alla fall. Vänkretsen och medierna har vetat och jag tyckte inte det var någon mening att hålla på det längre.
– Det är nästan så att hederligheten krävde det, lägger han till. Och nu känner jag mig nästan lättad.

Det är få i din ställning som kommit ut!
– Ja, tidigare har det varit generaldirektören Andreas Carlgren och fem riksdagsmän, säger han och lägger till med ett litet skratt:
– Men inom konst, teater, film och musik så är det förstås inte fråga om vem som är gay, utan snarare vem som inte är det.

Sverker Åström föddes 1915 i Uppsala och beskriver sin uppväxt som lycklig trots att han var med om en svår förlust som ung man. Hans far gick bort när Sverker endast var 14 år.
– Det är klart att det kan ha påverkat mig i en sådan känslig ålder, säger han.

Sina studier avklarade han i födelsestaden. Militärtjänsten vid flottan gjorde han i Stockholm på Skeppsholmen. Självklart undrar jag om han då märkte något av den raggning som pågick i Kungsträdgården. I boken Sympatiens Hemlighetsfulla Makt beskrivs gaylivet i och kring soldaternas förläggningar på den tiden.
– Jag blev helt medveten om min homosexualitet först vid 23 års ålder, berättar Åström och förklarar att han inte märkte något av det som beskrivs ”i den utmärkta boken”.

Några förebilder för en ung homosexuell man fanns inte i 30- talets Sverige. Sverker berättar att han aldrig hade någon flickvän, inte ägnade sig åt kollektiva sporter och att han var intresserad av det ”sköna i livet”. Men från det till att ha en homosexuell identitet var ett långt steg. Som tjänsteman i statens tjänst har han hållit en tydlig etisk regel som under den tidsperioden uteslöt öppenhet.
– Jag har aldrig haft en flirt eller förhållande på arbetsplatsen. Som chef på UD har jag varit särskilt på min vakt att inte ge något företräde för unga män som tett sig ”särskilt prydliga”. Snarare tvärt- om, säger han och skrattar.

Jag har en känsla av att man kanske blir överdrivet vaksam som homosexuell och är extra medveten om att anklagelser kan komma.
– Ja, man är medveten om att man måste vara obrottsligt rättvis, än mer än i det ”vanliga” fallet.

Under Sverker Åströms tid inom UD har såväl lagstiftning som socialt synsätt förändrats drastiskt. 1944 legaliseras homosexualitet, under femtiotalet bildas RFSL och de minst sagt traumatiska Keijne– och Hajby-affärerna härjar i svensk media. Anklagelser om vänskapskorruption i maktens korridorer kopplades till homosexuella ”kamarillor” – grupper av inflytelserika män med homosexuell läggning som skyddade varandra.

Sverker Åström noterade diskussionerna som pågick men överhuvud var de lagliga och politiska frågorna
kring homosexualitet inget som engagerade honom.
– Jag visste ju att lagen ändrades, men fortfarande var synen på homosexualitet mycket negativ, säger han.

I den tid då han började förstå sina känslor för män fanns inga klubbar, barer eller föreningar där man kunde möta andra.
– Det sociala livet föregick i Kungsträdgården och Humlegården, berättar han. Utomhus och med ögonkontakt kunde man se vilka andra som var homosexuella.

Men för Sverker Åström stod arbetet i centrum och det amorösa fick stå tillbaks för engagemanget i landets relationer till omvärlden. Mitt under brinnande krig befann han sig i Moskva och när tyskarna ryckte närmare förflyttades den diplomatiska kåren till staden Kujbysjev. En spännande tid och en tid, berättar han i sin bok, då han kunde få utlopp för sitt stora intresse, dansen. Till Kujbysjev evakuerades även Boljsoj-teatern och dess fantastiska balett. ”Balettomanen” kunde här njuta av de klassiska verken och tyckte sig ha lärt varje steg närmast utantill.

Han var med i krigsslutet och förhandlingar kring Sveriges roll inför den tyska kapitulationen i Norge och Danmark. På min fråga om hur man upplevde krigsslutet och insikten om koncentrationslägrens ofattbara grymhet svarar han att det var en ”fruktansvärd upplevelse men också en bekräftelse på det man visste eller anade om Hitler.”
– Samtidigt känns det bra att Sverige faktiskt gjorde stora insatser med de Vita Bussarna liksom räddningsaktionen sommaren 1943 av de danska judarna genom modiga insatser av svenska organisationer och enskilda personer, säger han. Det var en mycket märklig insats som verkligen inte skall glömmas bort. Och så givetvis Wallenberg.

Sverige var neutralt under det kalla kriget och i sin nyutgivna bok Ögonblick ger han sin bild av det svenska valet av neutralitet. En politik som han i högsta grad varit med om att utforma, utveckla och bibehålla. I boken skräder han inte på orden i sin beundran över den finska statsledningens förmåga att balansera relationen till den stora sovjetiska supermakten. Och han beskriver ingående hur idén om en neutral skandinavisk försvarsunion diskuterades och slutligen föll med den norska och danska anslutningen till NATO.

Det var under denna tid som han antar att den svenska säkerhetspolisen noterade hans homosexualitet. I den epilog som lagts till hans bok Ögonblick gör han i det närmaste narr av SÄPO som vägrat lämna ut uppgifter om vad de har noterat om honom. ”Fånerier” och ”klantigheter” är ord han använder om säkerhetspolisen.
– Jag upptäckte så småningom att de betraktade mig som säkerhetsrisk. Men det gjorde de även med Olof Palme eftersom han hade så mycket med Ryssland att göra.

– Skälen till att polisen uppmärksammade mig var väl kombinationen av att jag varit i Ryssland, att jag var chef för ryska avdelningen i UD och att jag i tjänsten umgicks med sovjetiska diplomater. Och så att jag var homosexuell. Dessutom hade polisen självklart vetskapen om de engelska spionerna Burgess och MacLean, som var intellektuella, homosexuella och arbetade vid UD. Sammantaget ledde detta till den här misstanken mot mig. Jag slog då bort detta som löjligt.

I somras fick han avslag på sin begäran att få polisens handlingar och det hänvisades till sekretesslagen. En lag som skall förhindra att uppgifter röjs som kan motverka ”beslutade eller förutsedda åtgärder” eller att ”den framtida verksamheten skadas”. Åström, pensionerad sedan 1982, fnyser och frågar sig hur SÄPO kan skadas av att 30-40 år gamla spaningsuppgifter om honom blir tillgängliga. Han frågar sig, lika ironiskt, om misstankarna mot honom fortfarande finns kvar?

”Jag skall höra efter om det knastrar mystiskt i min apparat (telefon, QX anm.). Eller spaning då jag går en tur på Djurgården på väg till Djurgårdsterrassen? Jag skall titta mig om.”

Hans begäran är nu överklagad till Kammarrätten och han väntar på ett utslag och trycker på opinionsmässigt med debattartikeln på DN Debatt och utgivningen av boken.
Själv tror han att de misstankar som fanns mot honom gjorde att han 1967 inte kunde tillträda UD:s högsta befattning.– Jag tror att det är sant att polisen hindrade att jag blev kabinettssekreterare redan 1967, men sedan när frågan aktualiserades igen 1972, då struntade Palme i vad polisen sa.

Det måste ha känts skönt att ledningen var så tydlig.
– Ja det är klart att det var skönt. Sen är det klart att jag just järnhårt skilt på mitt yrkesliv och mitt privatliv. Och som så många av oss fört två existenser. Det tycker jag inte är en förlust i livet, utan ger tillfälle till erfarenheter från olika världar. Det har berikat mitt liv.
Mellan 1964-70 arbetade Sverker Åström som Sveriges ständige ombud vid FN i New York. En tid då hans intresse för dans förde honom nära koreografen Blanchine och dansaren Nureyjev.
– Balanchine var en riktig kvinnokarl och hann med fyra fruar, berättar han. Den sista fastnade han hos efter att hon skadat sig under en föreställning.

Nureyjev berättade, som jag skriver i boken, att han genom att smeka en mans rygg och bak inte bara kunde avgöra om han var en bra älskare, utan även om han var en bra dansare, säger Åström och ler.

60-talet var också starten för den moderna gayrörelsen och det var i New York som homosexuella och transvestiter genomförde den så kallade ”Stonewall”-revolten 1969. Ett upplopp som gett upphov till Pride-firande världen över. Sverker befann sig i stan den tiden och gick ofta på gaybarerna i Greenwich Village.
– Faktum är att jag var på Stonewall bar då, berättar han. Jag vet inte om jag var där den mest dramatiska kvällen, men jag var där de där dagarna. Den kvällen jag var där kom polisen dit, stora karlar med batonger, för att stänga lokalen. Då var det killar som klättrade på dem, hånade dem och drev ut dem. Det var naturligtvis en historisk upplevelse.

Men det gjorde inte att du blev engagerad i gayfrågor?
– Nej, jag hade mina vänner naturligtvis, men jag engagerade mig egentligen inte. Det oerhört viktiga nu är att hela frågan om diskriminering, även då sexuell läggning, är med i EU:s totala lagstiftning. Det gör att de nya staterna i östra Europa som ett villkor måste i sin lag införa mycket drastiska regler. Detta är en oerhörd seger att EU- lagstiftningen måste tas ord för ord av de nya staterna. Dessa nya stater har ju varit fyllda av fördomar och lagstiftning mot homosexuella. Nu måste de göra en ändring i 180 grader.

Under 70-talet fortsätter den stora förändringen i attityd såväl från homosexuella själva som från samhället. I Sverige dyker allt fler gayklubbar upp, After Dark börjar uppträda, böcker ges ut och lagar förändras. Det måste ha varit en fantastisk tid?

– After Dark spelade en stor roll, nämner Sverker. Christer Lindarw var en ikon under lång tid och förblir det fortfarande.

Kände du ingen oro för avslöjande när du gick på klubbarna i Sverige?
– Nej det gjorde jag inte. Jag var glad åt att det kom klubbar och gick ut på dem ibland. Jag gillar ju oerhört att dansa, och disco och sånt. Nuförtiden går jag inte ut så ofta. Det blir på Patricia ibland. Jag tycker det är världens finaste gayställe en sommarnatt. Det är en otrolig upplevelse.

På ett ställe i boken säger du att du blir betänksam när 20- åriga slynglar på klubbarna kallar dig gubbjävel.

(Sverker skrattar lite och slår ifrån sig).

– Det har hänt någon enda gång. Och så har något om ålderdomshem nämnts också… men det händer väl alla.

På 80-talet dyker så aids upp…
– Det är klart att aids-katastrofen har påverkat allas våra liv alldeles oerhört. Jag har väldigt goda vänner som dött. De flesta som drabbades var de som gick på klubbar och badinrättningar i New York i början av 80-talet. Fyra vänner som jag sörjer mycket har dött under just de omständigheterna. De fick sjukdomen då man inte visste vad det var.

Nu börjar man oroa sig för nästa generation som tycker att det bara är vi gamlingar som drabbas!
– Ja det tror jag är en stor fara. Det lättsinniga och de tillfälliga kontakterna.

Elisabeth Ohlson-Wallin riggar upp i Sverkers lägenhet för att plåta och hans lediga stil i blå byxor och en vit tröja byts ut mot en av hans stiligt korrekta kritstreckskostymer från 1956. Katten Dusjka tittar vaksamt på och flera gånger säger Sverker att han vill se så intelligent ut som möjligt på bilderna. I sin bok berättar han om vänskapen med Dag Hammarsköld och formulerar även då en nedtoning av sig själv och sin egen grad av intellektuell skärpa. Hans beundran för Hammarsköld är närmast reservationslös.
Sverker är en oerhört livserfaren, beläst, mångspråkig och intelligent man som gång efter annan framhåller andras företräden. Jag har lust att säga emot när han förringar sig själv, men förstår att det knappast är lönt. När han kommenterar sin nya offentliga öppenhet slår hans reserverade hållning till sin egen betydelse återigen igenom.

– Jag är inte förmäten att tro att detta har någon större social betydelse. Men ju flera lite kända som kommer ut, desto mer ofarligt blir det för nya generationer att också erkänna vilka de är och att säga det till sina vänner eller offentligt om de så vill. I någon liten mån kan sådana förklaringar jag avgivit kanske underlätta för andra.

Har du någon gång i vuxen ålder sett det som komplicerat att vara homosexuell?
– Nej det tycker jag inte att det har varit. Det enda är att man dömer sig själv till ensamhet om man inte hittar en permanent partner, vilket jag aldrig har gjort. Men det kan man motverka på andra sätt.

Du har Dusjka!
– Ja, svarar han och ler. Det finns en reservationslös kärlek från henne som jag självklart uppskattar.

Och så talar han vidare om nackdelarna som finns, men även om fördelarna med att vara homosexuell.
– Man lär känna människor över gränserna, ålder och social status som annars är svåra att överbrygga. När man är tillsammans med vänner av den här kategorin, så har man ofta gemensamma samtalsämnen, reseminnen, upplevelser, vänner och gemensamma skämt. Det är ju det som är det roliga.

Sverker råkade komma ut mitt under en av de mest omtumlande veckorna i modern svensk historia. En uppslitande folkomröstning om EMU (”det är klart att jag röstade ja och jag tycker det är en olycka det som hände.”), och så mordet på utrikesminister Anna Lindh:
– Jag träffade henne faktiskt på UD två dagar innan attentatet. Då berättade jag för henne att jag skulle komma ut i Svenska Dagbladet. Hon omfamnade mig och sa ”det tycker jag att du gör alldeles rätt i”. Det kändes bra att ha fått denna sista hälsning från henne.