Denna intervju publicerades i QX decembernummer 1998.

Ingen nu levande homosexuell har skapat så mycket turbulens under så kort tid som Elisabeth Ohlson. Utställningen Ecce Homo har fört med sig en sällan skådad debatt, sju proppfulla pärmar med pressklipp, en inställd audiens för ärkebiskopen KG Hammar och bombhot. Hur känns det att gå från smygis till total öppenhet och hur påverkas man av att skapa en debatt som till och med skakat om Påven?

Foto Magnus Ragnvid

Numera är det nästan lika svårt att stämma träff med Elisabeth som påven själv. När man väl lyckats pricka in en blixt- snabb lunch ringer telefonen oavbrutet. Och då menar jag OAVBRUTET. En del vill boka henne till föreläsningar eller beställa boken ”Ecce Homo” medan en rad andra försäkrar att hon kommer att brinna i helvetet och aldrig kommer att möta ”sin Faders ansikte”. Men de flesta ringer for att berömma henne. De sistnämnda är oftast homosexuella men också en del positiva kristna heterosexuella och präster hör av sig.

Jag har känt Elisabeth i drygt femton år och som gammal väninna ser jag att hon förändrats otroligt mycket på kort tid. Hon är inte på långa väg samma person nu som hon var då. Utställningen har i hög grad bidragit till förändringen.

Tidigt åttiotal var du en garderobsflata som tyckte att jag skämde ut mig som ”gapade” om min homosex- ualitet i tid och otid. På ett halvår har du nu gått från halvsmygis till total öppenhet. Hur känns det?
-Förr tyckte jag att vi inte behövde göra så mycket väsen av oss. Det var mitt sätt att försvara varför jag inte gick med i homodemonstrationer. Men jag hade inte kunnat göra utställningen utan att samtidigt berätta vem jag är. Du vet hur nervös jag var före vernissagen eftersom jag inte visste om det skulle finnas något intresse överhuvudtaget. Jag trodde att bilderna kanske skulle visas i något församlingshem och att det skulle bli lite media. Om jag hade vetat vilka konsekvenser utställningen skulle få hade jag aldrig vågat göra den.Jag är en blyg person.

Men hur vågade du efter alla år av smygeri att sitta i direktsändning och säga ”Jag är lesbisk”?
– Det var konstigt att ta ordet i mun men samtidigt skönt. Jag tänkte att jag inte ville bli 40 år och fortfarande vara i garderoben. Det är heller inte hyggligt att inte ge folk det förtroendet. Främst i mitt jobb kände jag att det till slut blev jobbigt att människor inte fick lära känna mig på riktigt.

-Jag är präglad av mansdominansen i pressvärlden. Kvällstidningsjargongen innefattar kvinno- och bögskämt. Som lesbisk och framförallt som kristen kände jag mig som en hycklare när jag varken stod upp för mig själv eller mina vänner. Jag kände en smärta över att bara ha tigit. Bilderna har hjälpt mig att komma över den känslan.

När en präst efter en TV-direktsändning i Jönköping smutskastade min kärlek blev jag kränkt och då har man rätt att bli arg.

Vilken annan effekt har din öppenhet haft?
– Jag tror att folk generellt tycker att det är bra att man kommer ut. Allt funkar bättre när man är ärlig och öppen. Men annars är det sådant som att en servitris kan säga rakt ut ”vilket liv det blev” och då fattar jag att väldigt många vet vad Ecce Homo är. Mina vänner är observanta på hur jag mår och de ser nog min stress tydligare än vad jag själv gör. Igår stod jag inför fyrtio teologistudenter och försvarade hela gayrörelsen. Jag vet inte hur länge jag kommer att orka. Det tar mycket kraft. Å andra sidan får jag mycket tillbaka. Jag har lärt mig att förstå de som tycker illa om homon eller transor fungerar och kan argumentera med dem utan att bråka. Egentligen har jag bara grälat med två präster. När en präst efter en TV-direktsändning i Jönköping smutskastade min kärlek blev jag kränkt och då har man rätt att bli arg. Men det pågår också en dialog som är bra. Det finns ett sug inom kyrkan att släppa in homosexuella och få ett slut på den historia som varit så tråkig. Även om jag drar ett stort lass själv så har jag stöd från folk i allmänhet, media och faktiskt många inom kyrkan.

Det har inte gått en dag utan att vi har kunnat läsa om Ecce Homo i tidningarna. Ofta har du kritiserats för att vara provocerande. Kan du förstå det?
– Jag tycker att bilderna är snälla så visst är det intressant att det blev ett sådant rabalder. Jag kan fatta att de som tycker att det är en synd att leva homosexuellt blir provocerade. Hela debatten är ett bevis på att Sverige inte är ett avkristnat land. Kyrkans regler reflekteras också i samhället.

Du har sagt att det var mer modigt att komma ut som kristen än som lesbisk. Vad menar du med det?
-”Kristen” klingar dåligt i mångas öron på grund av okunnighet. Det förknippas ofta med moralism, stränghet och präktighet. För mig handlar det inte om att ha skuld och leva upp till omöjliga regler utan att sträva efter att försöka vara en god medmänniska och inte döma andra. Min tro är mycket privat. Mitt behov är inte bara att sjunga psalmer i kyrkan. Jag tycker också om att besöka kyrkan ensam eller att lyssna på Jesus Christ Superstar i bilen. Det ger mig samma andlighet.

Vem var Jesus?
– Jag tror att han var Guds son, en människa med ett otroligt svårt uppdrag. Han vågade umgås med alla sorters människor, särskilt de utsatta. Hans godhet provocerade så många att han blev korsfäst. Att vara god och snäll skräm- mer människor än idag. En del manliga präster tror jag har problem med att se Jesus som människa. De vill gärna till- skriva honom for mycket makt och stränghet. Kvinnliga präster tycks se på honom som en kärleksfull människa rakt upp och ned. Jag tycker kvinnliga präster har mer tåga. Det hänger nog ihop med att de är i minoritet, precis som vi ho- mosexuella, och motståndet som de har utsatts för gör att de uträttar mer.

Du har sju proppfulla pärmar med klipp om Ecce Homo. Vad är det värsta någon skrivit?
– Det är ganska mycket. Ulf Ekman har flera gånger skrivit att min sexualitet är sjuk och det är kränkande. Många har sagt att jag är en häderska. De värsta kritikernaanser att vi inte kan eller får vara kristna. De menar att de har tolkningsforeträde på hur Jesus ska avbildas. Andra anser att vi är promiskuösa. De tycker att vi ska vara mönster- personer som aldrig får fela. Om vi ska diskutera synden bör den omfatta både homo- och heterosexuella. Men det kravet har jag aldrig hört någon ställa på heterosexuella. Synden kan väl inte ligga i att älska en annan människa. En synd är väl i så fall att döma andra, som vissa kristna gör just nu.

– Ofta får jag frågan om varför jag har med så många extrema människor på bilderna. Jag skulle aldrig kunnat ta bort transorna till exempel. De är mina hjältar. När de satt på baren Stonewall Inn och sörjde Judy Garland stormade polisen in, transorna slog tillbaka och där började gayrevolten. Det är väl hjältemod om något! Gayrörelsen är präglad av sorg, glädje och självironi. Vi har utsatts för så mycket smärta men är ändå glada för att vi är de vi är. Det är den mixen som gör det så härligt att vara gay.

Men vad är kyrkan så rädd för tror du?
– Flera saker. De tror att alla ska bli homon, det är ganska komiskt. Dessutom hävdar många att sexualitet enbart är ämnat för att avla barn. Jag tycker att sexualiteten är en gåva som man blir glad och stark av.
– Jag ser många av dessa fördomar i insändare eller TV då publiken applåderade när dödsstraff på homosexuella kom på tal. Men det har varit bra för gayrörelsen att se att Sverige inte är så fördomsfritt.

Jag brinner så mycket för projektet att jag har tvingat mig själv att inte vara rädd.

Borde vi bli tuffare och slå tillbaka mer kraftfullt mot homofoberna?
-Både ja och nej, jag förespråkar inte våld men vi får inte tro att allt är fixat. Jag är lite skraj för den moralismvåg som sveper över världen. Vi måste vara vaksamma och bejaka våra rättigheter.

Det första bombhotet kom när Ecce Homo skulle visas i Uppsala Domkyrka, det andra vid visningen i Jönköpings Kulturhus. Vad tänkte du?
-Hur skulle en kristen person kunna bomba en så vacker kyrka? Uppsalahotet kunde jag inte ta på allvar. I Jönköping var det värre eftersom det var utanför kyrkan. Kulturhuset är ju ett mer allmänt territorium.

Blev du inte rädd?
– Jo i vissa stunder. Men om jag hade blivit rädd fullt ut så skulle jag inte klara av att genomföra det här. Jag brinner så mycket för projektet att jag har tvingat mig själv att inte vara rädd. Jag tänker att bombhot är en symbol för rädsla. När man inte kan kommunicera med ord hotar man.

I Uppsala hade du en kriminalare som följde dig överallt. Han till och med vaktade dig utanför toaletten. Hur kändes det?
– Det kändes overkligt. Tänk att homohatet är så starkt attjagvar tvungen att ha polisbeskydd!

Hur har dina föräldrar tagit detta?
– Det är klart att de har varit oroliga. Ett bombhot är ändå ett våldsamt hot. Jag sa till dem att hoten synliggör ett fruktansvärt hat. Och återigen; vi måste slå vakt om våra rättigheter och kämpa for att hatet och homofobin inte tar över. Politiker borde slå näven i bordet och säga att nu får det vara slut med den här hetsen mot oss.

Du har utsatts för en näst intill extrem press. Har du aldrig fått ett sammanbrott?
-Jo, jag har ballat ur några gånger. När jag varit ledsen och trött har det gått ut över min omgivning. Nu är jag mitt uppe i det och jag vågar inte känna efter riktigt for då kanske jag inte kommer att orka. Samtidigt har jag hämtat styrka ur den erfarenhet jag har fått på vägen. Jag har lärt mig att inte allt handlar om mig personligen- det här handlar om oss alla. När Stanley Sjöberg skakade av ilska i tv förstod jag att det var han som var rädd och inte jag. Förut fick jag själv lätt utbrott på fel saker. Nu har jag kommit till ro med mig och fattar hur man lägger energin på rätt ställe. Jag får också mycket stöd hos Ingeborg (Elisabeths sambo. reds anm.) och min familj. Och jag känner en väldig värme från gayrörelsen.

Har du tjänat en massa pengar på Ecce Homo?
-Nej, verkligen inte. Jag har skulder på en halv miljon. Mina uppdragsgivare hör av sig mer sällan. De tror väl att jag är mer uppbokad än vad jag är. Alla pengar jag tjänat påmina vanliga jobb har pumpats rakt ner i Ecce Homo. Men jag har struntat i det och tänkt att det får bära eller brista. Även om jag går i konkurs så har det ändå varit värt det. Bilderna betyder alldeles för mycket for andra och mig. Hela min livserfarenhet ligger i bilderna.

Jag var inte beredd på att mina bilder skulle kunna påverka en debatt på det här sättet.

Ma Oftedal helgonförklarade dig i en tidning. Damernas Värld har utnämnt dig till årets provokatör. I Expressen presenteras du snart som en av Årets Kvinnor och tjejklubben Bitch utsåg dig till årets kvinna. Vad betyder det för dig?
-Det där med Bitch var jätteskoj. Det var en otrolig känsla när alla applåderade (generat leende). Men jag vet inte riktigt hur det känns och det kanske är ett tecken på att jag inte är riktigt i fas med vad som händer. Jag var inte beredd på att mina bilder skulle kunna påverka en debatt på det här sättet.

Har du hamnat på en massa kändislistor nu?
-Nej, och jag är inte intresserad av det heller. Det finns inget beundransvärt i det och jag skulle förmodligen inte gå dit heller. Jag har inte gjort Ecce Homo for att synas eller hamna på någons lista. Ecce Homo är inte ytligt utan handlar om något mycket större och viktigare. Jag har ett ansvar när jag jobbar med homosexualitet kontra kyrkan.

Har du fått några groupisar efter dig då?
-Haha! Nej, inte en enda. Förresten skulle jag ändå inte märka det. Jag ser inte sådant. Dessutom är jag så kär i Ingeborg.

Du har precis kommit hem från New York. Vad gjorde du där?
– Jag träffade lite folk från konst- och gayvärlden for att sondera terrängen och undersöka möjligheterna att ställa ut där. Det är ett annat klimat i New York. Strax innan jag åkte över sköts den tionde abortläkaren till döds. Där kan hoten bli en realitet. Det frestar på privatlivet. Samtidigt skulle det naturligtvis kännas bra att ge den amerikanska gayrörelsen den presenten.

Och nästa fotoprojekt?
– Det blir inte mer Jesus även om han kommer att vara med på ett hörn. Jag vill inte säga så mycket på det här stadiet men jag kan berätta att jag har en liten idé om att göra något av alla de fördomar som jag har upplevt i projektet Ecce Homo.