”Hur länge har du vetat att du är trans?”.
”Har du en snopp?”:
”Vart byter du om i badhuset?”
Dessa är bara ett par av titlarna på de YouTube-klipp som 14-åriga Viktoria Harrysson spelat in för sina över 50 000 följare. För två år sedan bestämde sig Viktoria för att tilltalas ”hon”, och ett år senare tog hon namnet Viktoria. Idag videobloggar hon från flickrummet i Brastad, nära Lysekil, och svarar på frågor om sin personliga resa.
Femtonåriga Antonia Lindholm har synts i ”Tjejpanelen” som tar sig an 1000 modiga frågor i Sveriges Radio, och har även gästat Morgonsoffan i TV4. På ett självklart och öppet sätt berättar hon om sina tankar och känslor kring att ha fötts i en pojkkropp och nu vara i puberteten som ung tjej. Antonia har ungefär samma tidslinje som Viktoria och i år är det två år sedan hon berättade för mamma Linda att hon är en hon.
Funderingarna hade funnits där länge hos båda två. När Viktoria var tre sa hon till sin mamma Anna att hon inte ville ha kvar den där ”grejen” hon har mellan benen. Med tiden fortsatte funderingarna och känslan av att något inte kändes rätt. Och när hon var tolv insåg Viktoria att hon är transsexuell.
– Jag såg en video om en tjej som berättade om sitt liv som trans och då kunde jag äntligen sätta ord på det jag kände, berättar hon.
Att berätta för omgivningen vad man själv insett är sedan inte det lättaste. Viktoria samlade mod framför spegeln och sa ”jag klarar det här, jag klarar det här” och gick en dag ut till mamma i köket och sa att hon var transsexuell.
– Mamma svarade att det visste hon väl. Hon hade känt på sig att jag skulle vara gay eller nåt sånt och var förberedd. Det är väl någon styrka som föräldrar har. Och när hon berättade att jag kunde få hormoner och byta könsorgan kände jag att det skulle bli bra.
Viktorias mamma Anna sitter mittemot oss i soffan. Hon fyller i sin dotters berättelse:
– Jag visste ganska tidigt att det här barnet var något speciellt. Antingen så var det homosexuellt eller så var det fött i fel kropp. Så jag radade upp alla tänkbara scenarier och ville bara att Viktoria skulle känna att hon inte behövde vara ledsen. Vi ville ju stötta bara vi visste vad det var. Så när Viktoria kom ut i köket så var det bara ett stort: ”Ja! Nu ringer vi till BUP!” (Barn- och ungdomspsykiatrin)
Antonias funderingar föll på plats först när hon såg en dokumentär med Jazz Jennings (ung amerikansk YouTube/tv-stjärna som är trans). Hon berättade därefter för sin bästa vän, som stöttade Antonia men menade att hon måste berätta för sina föräldrar. Antonia försökte flera gånger, men kom inte till skott.
Mamma Linda och pappa Pär sitter med under intervjun och Linda berättar:
– Vi hade nog fattat, men samtidigt ville vi inte ställa frågan. Vi ville inte på något sätt pusha i fel riktning om det skulle visa sig att det inte var så. Vi ville ge Antonia tid, och om vi hade en öppen inställning till allt, så skulle hon berätta när hon var redo.
Senare samma höst var QX-galanominerade rektorn Lina Axelsson Kihlblom, öppen transkvinna, gäst hos Skavlan i SVT. Familjen var samlad framför tv:n och Linda drogs direkt in i Linas berättelse. Så fort programmet var klart försvann Antonia ner i sitt rum, och då anade Linda att de var något på spåret. Men det dröjde ytterligare lite innan sanningen skulle komma fram.
– Vi hade sett dokumentären Född i fel kropp en kväll och på morgonen kom Antonia upp när jag stod och strök, och sa ”Mamma…” och jag såg direkt att det var någonting. ”…du får inte bli arg nu”, och så berättade Antonia att hon kände precis likadant som barnen vi sett på tv kvällen innan. Då sa jag ”Jag vet.” Vi kramades länge och jag kände exakt samma sak som Viktorias mamma, lättnad. Nu kunde vi gå vidare.
På avslutningen dagen efter hade Viktoria sedan den fina vita klänning som hon velat ha på en skolavslutning sedan hon gick i tvåan.
Linda ringde då Astrid Lindgrens Barnsjukhus och fick höra att man kunde få remiss, men att det skulle ta tid. En kopp te skulle då skynda på pro- cessen då Antonia en skoldag fick hett te över sig av misstag. Under besöket hos skolsköterskan började Antonia berätta om sina tankar. Skolsköterskan berättade att hon kunde skicka en remiss. Detta gjorde att processen skyndades på och Antonia kände stor lättnad. Hon hade precis börjat närma sig sin 14-årsdag och hade lite panik över att pubertetstecknen skulle ta fart, särskilt målbrottet gav ångest då Antonia sjunger sopran i Adolf Fredriks musikklasser. Men snart var bollen i rullning och Antonia fick börja med stopphormorner.
Viktoria hade däremot fått vänta ett år innan hon fick åka till Stockholm och träffa rätt läkare.
– Vi fick ligga på, men efter tio minuter hos läkaren fick vi höra att vi hade ett solklart fall, berättar mamma Anna. Att berätta i skolan är positiva historier både för Viktoria och Antonia.
– Jag har haft jättetur, folk har varit stöttande och accepterande, säger Viktoria. Jag gick in och sa hur det var dagen innan skolavslutningen. Jag hade tänkt på det i månader, så jag bestämde mig för att berätta innan skolbytet inför hög- stadiet. Jag sa bara: ”Jag är transsexuell, har ni några frågor.”, och det hade dom (skrattar).
På avslutningen dagen efter hade Viktoria sedan den fina vita klänning som hon velat ha på en skolavslutning sedan hon gick i tvåan.
Antonias utkomst bemöttes med applåder:
– Mina skolkompisar är HBTQ- medvetna så det gick bra. En dag när alla var samlade sa jag att jag är transgender och ville bli kallad Antonia. Efter att jag berättat applåderade klassen.
Förändrades inställningen till hur ni ville se ut efter att ni berättat?
– Jag vill verkligen inte koppla kläder till kön men visst, det var en liten lättnad. Efter det kunde jag ha mascara eller hårspänne utan att någon ifrågasatte, och sedan vågade jag lite mer, berättar Viktoria.
Hur ser ni på ordet trans?
– Jag ser ju mig som tjej, att vara trans är väl egentligen typ mellanperioden. Men trans är ju något jag alltid kommer vara och det är inget jag egentligen tänker på, fastslår Viktoria.
– Jag känner mig ganska stolt över att jag kan kalla mig trans. Det är ju jag, menar Antonia.
Ni har båda valt den feminina formen av era födelsenamn, hur är förhållandet till era ursprungsnamn idag?
– Jag gillar ju det namn mamma och pappa gav mig, så jag valde Antonia. Men när jag hör mitt födelsenamn idag så rycker jag liksom till…det känns inte rätt, säger Antonia.
– Jag reagerar fortfarande på båda. Jag har vant mig vid båda och struntar i vad andra säger, bara nära och kära säger rätt. Jag vet ju vem jag är och då spelar det ingen roll, säger Viktoria och rycker på axlarna.
Ni går båda på stopphormoner just nu, hur ser ni på puberteten?
– Jag ser ganska lugnt på den. Sedan jag fick stopphormoner känner jag mig mer avslappnad. Och jag får östrogen i när jag fyller sexton i mars, det är ganska snart, berättar Antonia.
Skulle ni vilja ha fötts som biologiska tjejer?
– Innan jag fick mina stopphormoner önskade jag det. Men alla saker som händer i livet formar en. Jag har blivit mer accepterande och mer medveten genom den jag är, säger Antonia.
– Det hade varit både skönare och lättare, men jag hade ju inte varit mig själv om jag inte var trans. Det här är ju jag, fastslår Viktoria.
Hur är ert förhållande till era kroppar nu?
– Rough… Jag är inte på topp just nu, men vill inte dela med mig av det i mina YouTube-klipp. Jag vill inte sprida negativitet. Men förhoppningsvis är det en downperiod just nu, och jag hoppas det blir bättre. Jag tänker stegvis, först hormoner och sedan operationer, sedan kan jag börja leva mitt liv fullt ut. säger Viktoria.
– Jag är ganska glad… Jag har valt att fokusera allt negativt på mitt könsorgan. Det är lättare att bara fokusera på en del. Då håller man allt det negativa till det. Jag har en plan för min kropp, men det får komma senare. Nu har jag ett tag på mig, berättar Antonia.
Viktoria har som sagt en egen YouTube-kanal där hon är väldigt öppen och svarar sina följare på det mesta. Kommentarsfältet är idag filtrerat, även om de flesta kommentarerna är positiva.
– Mamma reagerar på de dumma kommentarerna. Men jag bryr mig inte, det rinner av mig. Varför lägga energi på det?
Viktoria har fått konkreta hot mot sig. Hot som nu verkar kunna bli en rättssak.
Hon fick en film med en man som säger ”dö din jävla transslyna”. Det går ju rakt in, i mammahjärtat som fullkomligt krossas, säger Anna och fortsätter:
– Samhället är vidrigt ändå, därför är det extra viktigt att man som förälder inte motarbetar sitt barn. Självmordskvoten bland HBTQ+ungdomar är högre och vi måste ta det här på allvar. Det handlar ju om rätten att få vara sig själv. Jag blir vansinnig!
I en artikel som publicerades i Expressen i fjol berättade Antonia att även hon fått dödshot. För någon vecka sedan fick hon ta emot nya hot på sin YouTube-kanal The Fab Queen. Mamma Linda tar upp mobilen och läser upp vedervärdigt formulerade hot om mord och våldtäkt. Hot som riktar sig mot Antonia, men även mamma Linda, för att hon stöttar sitt barn.
– Jag antar att det är män som skriver att de ska våldta henne eftersom de använder manliga pseudonymer. Det är vidriga människor som sitter och gömmer sig bakom skärmarna hemma. Dessutom kan dom uppenbarligen ingenting. För om mitt transbarn har snopp, vem är det som är bög då?
”Se transtjejer som tjejer, för vi är tjejer”
Hon skakar på huvudet och fortsätter:
– Men när ska man vara rädd och ta det på allvar? Vi spar allt sånt här och kontaktar polisen direkt. Reaktionerna från polisen är tyvärr väldigt lama när det gäller hot. Men vi kommer att fortsätta att dokumentera och rapportera allt som är av hotkaraktär. De ska inte få vinna över oss.
Som de flesta andra tonårstjejer så är kärlek och killar ett ämne som finns med i tankarna. Viktoria tycker det känns tufft att behöva komma ut för eventuella flirtar.
– Vissa blir ju äcklade när de får veta vem man är. Att bli älskad först och sedan behöva komma ut med vem man är, och då kanske förlora allt man har byggt upp… Jag är inte rädd att de ska säga att jag är äcklig, men jag fick kontakt med en kille som sa att han inte har problem med HBTQ+ människor men att han aldrig skulle kunna dejta en. Tänker resten av världen så också? Det kändes jobbigt att höra.
Antonia brukar fråga killen vad han tycker om HBTQ-personer, då brukar hon få en tydligare bild om hur de ska reagera. Men det är alltid är en fråga när man ska lägga ”bomben”.
– Att säga det direkt är väl bäst eftersom man vill filtrera bort dom som kommer att dra ändå. Men att bli nekad över att man är trans känns jättekonstigt, för egentligen: Se transtjejer som tjejer, för vi är tjejer. Vad är det som ändras bara för att det kommer fram att den här personen har snopp?
För att stötta sin dotter drog Anna Harrysson igång Lysekil Pride. Hon hade varit på Sveriges minsta Pride i Hamburgsund, och blev inspirerad.
– Jag tyckte det var för jävligt att kommunen inte hängde ut regnbågsflaggan, klagade och fick idén att ta tag i det på egen hand. Och det blev så bra! Och det ska tilläggas att vi alltid fått fin respons, och stöttning i Lysekil. Vi har aldrig råkat ut för något negativt i kommunen.
Innan Antonia kom ut som trans visste Linda knappt någonting om att vara transgender. Men idag har hon lärt sig massor och förutom att hon i jobbet som lärare har berättat om Antonia för alla klasser på sin egen skola, så vill hon ut och föreläsa. Anna föreslår att de ska göra det ihop.
– Bara att sitta med här och lyssna… det är som att höra sig själv när du berättar, säger hon till Linda.
Antonia och Viktoria, om tio år, var är ni då?
– Jag tar det som det kommer. Jag tror inte att jag kommer att bo kvar i Sverige, för stannar man på samma ställe som man alltid bott på så utvecklas man inte. Det är ju meningen att man ska utvecklas och hitta sig själv, säger Viktoria. Antonia fortsätter:
– Jag vill plugga till musikalartist. Det är drömmen. Och jag tror inte att det här med att jag är trans som kommer hindra mig, det kommer snarare ge mig fördelar och bra fokus. Det gör ju att jag sticker ut i mängden.
Ser ni er som förebilder?
– Nej, jag kan inte se det som att någon ser upp till mig, jag är bara mig själv. Jag försöker bara sprida information och så får folk göra vad dom vill med den, menar Viktoria.
– Men jo, det är du. Till och med jag har sett dina filmer flera gånger, och du är absolut en förebild, flikar Antonias pappa Pär in.
– Ja, det är du verkligen, fastslår Antonia och avslutar:
– Jag vill självklart vara en förebild. Utvecklingen har gått så otroligt lång- samt. Ja, jag vet att det hänt mycket de senaste åren för transpersoner, men det är absolut inte tillräckligt. Jag vill visa att det här är trans, att det är helt okej, och att alla borde acceptera det. Punkt.
Är du ung och har egna transfunderingar? Eller har barn/ungdomar som du vill vägleda? Kolla upp RFSLs transformering.se. Där ges information, vägledning och kontakter till alltifrån stödgrupper till utredningsteam över hela Sverige.
