FOTO Magnus Ragnvid (ragnvid.com) GROOMING: Hanna Andersson (hannaanderssonmakeup.se)
Drygt ett år har gått sedan fotbollspelaren Antonio Hysén kom ut som bög. Nyheten spred sig snabbt över hela världen och Antonios liv förändrades över en natt. Nu ser han tillbaka på året som gått.
På lastkajen utanför den gamla gokartlokalen i Frihamnen i Stockholm står Tony Irving och Anders Timell och pratar i varsin mobiltelefon. Jag förstår att jag kommit rätt och kliver in genom en dörr som ser ut som den leder till vilken lagerlokal som helst. En tjej med Let ́s Dance-badge runt halsen och mobiltelefon i ena handen möter mig och säger ”hej, du ska träffa Antonio va?”.
Vi går in en liten skrubb som gjorts om till pressrum och jag får ett halsband med en bricka som det står gäst på. Camilla Läckberg står lite längre bort, hon är uppklädd i vit lång klänning med glittrande pärlor på och ser koncentrerad ut. Jag känner lukten från kaffebryggaren från köket och på avstånd hör jag Madonnas Hung up i omgjord version.
”Du kan gå in och titta när Antonio repar om du vill”, säger presstjejen.
Det känns som jag kliver rakt in i Sveriges största TV-program på fredagkvällarna. Let’s Dance-studion är stor. Läktarna är tomma, jurybordet där bland andra Tony Irving och Ann Wilson brukar sitta står öde och här finns inget spår av David Hellenius eller Jessica Almenäs. Men på dansgolvet ser jag Antonio och hans danspartner Sigrid. De repar en paso doble inför kvällens tredje avsnitt av Let’s Dance. En paso doble som senare kommer att ge dem kvällens högsta poäng.
Men det vet de inte nu.
Antonio vinkar till mig med skynket som han håller i och en kvart senare sitter han framför mig i sin loge. Svetten blänker i pannan på honom, han är nöjd med repetionerna och taggad inför kvällen.
– Det ska bli sjukt kul ikväll, säger han. Jag känner att det kan gå bra.
Han jonglerar med en tom vattenflaska och orden liksom sprutar ur honom. Han behöver aldrig någon betänktetid och under intervjun svarar han blixtsnabbt på alla frågor. Ordet rastlös känns som ett understatement.
Det är ett år sedan Antonio Hysén kom ut som gay i fotbollstidnngen Off-Side. På ett år har han gått från att ha varit nästan helt okänd till en kille som faktiskt hyllats, uppmärksammats och prisats över hela världen för sitt mod att komma ut. Och dagen då allt brakade loss minns Antonio som igår.
– Ahh, det var stort, jag var inte beredd på det. Det var helt sinnessjukt. Jag var på jobbet på Volvo när mobilen helt plötsligt började ringa. Och så höll det på. I två dagar. Så fort jag la på så ringde det igen. Och så kom det massor av sms. Hundratals. Det ringde från Ukraina, Slovakien, Peru, Australien, England och alla ställde en massa frågor. Jag var inte alls beredd på det. Men jag brydde mig inte utan svarade bara på frågorna. Jag trodde kanske att Aftonbladet på sin höjd skulle ringa.That’s it. Men där hade man ju fel (skrattar).
Ett par dagar senare kontaktades Antonio, via Zlatan Ibrahimovics sambo Helena Seger, av bröderna Dan och Dean Caten som har klädmärket DSquared, de hade hört talas om Antonio och ville att han skulle gå en modevisning för dem på LifeBall-galan i Wien, en enorm välgörenhetsgala för att dra in pengar till kampen mot hiv och aids.
– Det var grymt coolt. Jag fick hålla tal med Bruce Willis fru Emma och i publiken satt Bill Clinton och Janet Jackson som också höll tal. Ja, man har fått göra grymt många kul saker det här året.
”Jag hade fått ligga mer om jag velat, men jag är inte den typen”
Vad har höjdpunkterna under året varit?
– QX-galan var jag hur nöjd med som helst. Men det var jäkligt nervöst att sitta där i publiken och vänta. Alla sa hela tiden ”du har redan vunnit, du kan vara lugn”, men hur ödmjukt är det då? Alla som var nominerade var ju det av en anledning. Men jag kände mig otroligt hedrad och stolt när jag fick ta emot priset av Lena Endre. Det var sån jäkla stämning.
Men det har blivit fler priser under året. I England fick Antonio ta emot ”Sports Award” på Stonewall-galan och nyligen röstades han fram till ”Årets Hjälte” och ”Årets idrottspersonlighet” på en radiogala i England. Några av de andra nominerade i samma kategorier var David Beckham och Ben Cohen. Men Antonio blev alltså vinnaren.
Vad är det för skillnad på Anton idag och Anton för drygt ett år sedan?
– Jag har mognat och växt som person. Jag känner mig starkare och jag vet vad jag gör och vad jag kan säga. Jag har blivit rätt mediavan också.
Hur många intervjuer har du gjort?
– Oj, ingen aning. Men det är många kan jag säga.
Din mamma sa nån gång att du har ett roligare liv idag än innan du kom ut?
– Ja, mycket roligare. Det kan jag inte ljuga om. Det är jag otroligt tacksam för. Jag har flängt fram och tillbaka. Jag har fått uppleva så mycket och fått träffa så mycket folk. Det är inte alla som får vara med om detta och göra det jag fått göra.
Du presenterades i premiäravsnittet av Let’s Dance med meningen ”Anton är en av Sveriges mest kända fotbollsspelare, men få har sett honom spela”. En del tror att du inte riktigt spelar någon fotboll längre utan bara leker i Tv-program och reser runt och gör intervjuer…
– Äh! Jag har match imorgon och vi tränar varje dag. Jag har bara missat en enda träning på grund av Let’s Dance, så det där stämmer inte. Förra året gick vi dessutom upp från div 2 till div 1. Fotbollen går alltid först, mitt mål är fortfarande att kunna leva på fotbollen. Och jag tackade först nej till Let’s Dance när de ringde eftersom det skulle ta för mycket tid från fotbollen, men så fixade de en danspartner i Göteborg och såg till att jag kunde resa utan att missa några träningar. Men folk ser ju bara det man är med på, de ser inte allt man tackar nej till också.
Hur mycket tränar du?
– Två gånger om dagen. Tre timmar dans och två timmar fotboll. Det är tufft kan jag säga.
Du spelar för Utsiktens BK, hur tror du att det går för er i år?
– Det kan gå bra, vi har varit lite upp och ner, men när vi spelar bra är vi riktigt bra.
Men du, Utsikten… Vad är det för namn?
– Haha, det kommer från ett utkikstorn i Majorna. Vi har det på vårt emblem på overallerna.
Du har spelat i Häcken tidigare som spelar i Allsvenskan.
– Ja, men jag var skadad då och fick aldrig chansen så jag tyckte det var bättre att börja om istället, men visst, jag har varit och nosat på Allsvenskan.
Är målet att spela där?
– Alltså, egentligen gillar jag inte allsvenskan. Jag vill helst av allt flytta till USA, men jag måste bli bätt- re. Serien där är nästan som allsvenskan, om inte bättre.
Har du fått några erbjudanden från andra klubbar sedan du kom ut?
– Inte än, förra året var det lag i Superettan och andra div 1-lag som hörde av sig och jag har snackat lite med lag i USA. Men man vill ju inte gå till vilket lag som helst.
Är fotboll fortfarande lika kul?
– Ja, det är skitkul.
Även på TV?
– Jag missar aldrig en match med Liverpool. Jag är ju ”Made in Liverpool” och bodde där mina första tre år.
Så du kommer inte att sluta inom ett år och bli servitör på Mälarpaviljongen i Stockholm eller bartender på Bee?
– Haha, nej verkligen inte. Bara för att jag syns i TV betyder ju inte att jag ska sluta med fotboll. Det är ju larvigt.
Hur bra vill du bli?
– Så pass bra att jag slipper att jobba. Men i div 1 tjänar man inga stora pengar.
Varför tror du att det är så få som kommit ut i sportvärlden?
– Alla är så rädda om sina karriärer, de tror de ska tappa sina sponsorer och kontrakt med klubben. Och så är de väl rädda för reaktionerna. Men varför ska man behöva bry sig om det när man är bra?
Ja, de flesta idrottare verkar komma ut efter karriären?
– Det är så löjligt, någon måste våga ta steget.
Kan du ha påverkat några idrottare att våga komma ut tror du?
– Jag vet inte, men jag tror folk har börjat fundera mer sedan jag kom ut. Det snackas på ett annat sätt runt om i världen om homofobin inom idrotten. Inte bara i England utan även i USA, där har hockey- killarna i NHL till exempel gjort en kampanj mot homofobin som heter ”you can play”, så det går framåt. Det behövs straighta idrottskillar som säger ”vem bryr sig om nån är gay eller inte”.
När Antonio kom ut var det många som både förvånades och imponerades av hans kaxiga attityd. Han sa ofta saker som ”jag skiter i vad andra tycker” och ”om någon tycker jag är en bögjävel så är det deras problem”. Han sa att han hatade Pride och han ville inte ha en pojkvän som levde i gayvärlden. Det stack i ögonen på vissa. Samtidigt kändes det uppfriskande och allt annat än tillrättalagt. Men under året har han synts mer i gaysammanhang än de flesta och han har tagit på sig rollen som homoambassadör. Har Antonio ändrat uppfattning?
– Jag kommer alltid hjälpa till att prata och ställa upp på så mycket som möjligt, men jag vill inte gå med någon flagga i ett pridetåg. Det är inte min grej. Det är bra att det finns, och människor är olika, men jag känner mer att min plats är på en scen där jag kan svara på frågor om idrott och homofobin där. Och även om jag hatar att hålla tal så har det ju blivit hur många som helst det senaste året. Jag kan spela fotboll och göra det jag är bra på, nu när jag rest en hel del ser jag ju att det inte är lika lätt för alla att leva öppet.
En av de sakerna som påverkat Antonio mest under året är de brev han fått av unga HBT-människor som berättat om sina liv och hur han påverkat dem.
– Jag fick ett brev från en kille som hade tänkt ta sitt liv, men tack vare mig och att jag gick ut med min läggning så har han ändrat riktning i livet. Sånt är svårt att ta in. Det är så stort.
Men hur känns det att få ett sånt brev?
– Att man kan hjälpa någon bara genom att vara sig själv är en sjukt stor känsla, det är suveränt. Men det går inte att beskriva med ord. Det får en att tänka till, för alla har det inte lika lätt. Jag får ju ofta frågor som ”vad ska man säga till en homofob” eller ”vad ska man säga till en mobbare” och det är svårt att svara på. Jag säger ju att man ska vara sig själv och skita i vad andra tycker men jag vet att det kan vara svårt för många.
Antonio säger att han är medveten om att det kanske är enklare för honom som fot- bollsspelare och med ett känt efternamn som Hysén att skita i vad folk tycker, och att det kan vara tuffare för en ung kille som kanske dansar balett i en småstad att strunta i vad andra tycker och att våga vara sig själv.
– Jag hade en tuff och osäker period innan jag kom ut. Jag försökte vara en i mängden och hade flickvän och så. Men sedan kommer man till en punkt då man skiter i allt, men jag tyckte verkligen inte att det var lätt. Jag såg till och med till att jag hade ett rum hos en kompis om pappa skulle slänga ut mig. För även om pappa är jätteödmjuk och snäll mot allt och alla så vet man ju aldrig.
I början när du kom ut kändes det nästan som det var en tuff jargong från din sida, men det känns som du verkligen skiter i vad folk tycker och tänker om dig.
– Jag kan inte bry mig mindre. Om någon ropar något från läktaren till mig så rinner det bara av mig, och det gynnar inte mig att skrika tillbaka. Då har jag hamnat på deras låga nivå.
Tobias Karlsson knackar på dörren till logen och utbrister, ”nämen vad är det här, det var värst vad bögar det var här inne”. Han kramar om oss och frågar Antonio hur det gick på repetitionen?
– Det gick jäkligt bra, svarar han.
– Ödmjuk som vanligt, säger Tobias och skrattar. Vi kör ”hunger games” där nere och nu har jag dödat alla andra så nu är det bara du kvar.
– Okej, jag kommer ner sen när vi är klara. Ska jag bli hängd eller?
– Något roligare ska jag nog komma på, säger Tobias och springer vidare..
För några veckor sedan kunde man läsa i statusen på Tobias Karlssons facebook-sida att ”Jaaaaa, Antonio och jag är ihop”. Ryktet som florerat bekräftades därmed och han fick 100-tals grattiskommentarer.
– Men han blev ju” facerapad”, berättar Antonio. Vi är inte ihop och har aldrig varit, säger Antonio. Jag fick säkert 25 sms den kvällen och dagen efter ringde GT och Aftonbladet till mig och frågade om jag och Tobias var ihop. Helt sjukt. Jag svarade bara ”Jag är så singel man kan bli, nu måste jag träna”.
Du har aldrig haft ett förhållande?
– Nej, jag dejtar inte och jag är inte intresserad av att träffa någon för tillfället. Det är svårt tycker jag. Det känns bara… Jag vet inte. Det är svårt.
Du kallas för Sveriges hetaste singel…
– Det vet jag inte… Fan va pinsamt.
Vilka killar faller du för?
– Aldrig nån svensk… Alltså, inte den svenska looken. Jag gillar mer amerikanska killar med mörkt hår, mörka ögon, tatueringar och muskler. Jag gillar inte riktigt ”gaylooken”, och jag har ju sagt att jag inte vill ha en pojkvän som är i ”the gay scene”, men jag är ju själv det så det kommer ju bli svårt. Men jag letar hur som helst inte och jag går inte runt med någon kravlista. Kommer det så kommer det.
Minns du första gången du attraherades av en kille?
– Hm….. Jag minns att jag såg Chippendales på TV när vi var utomlands när jag var jättejätteliten, det kanske inte är det bästa minnet man borde ha (skrattar), men då såg jag på den manliga kroppen på ett annat sätt. Den var spännande att se på. Sen har jag ju alltid tyckt att fotbollsspelare är snygga.
Har du fått ligga mer sedan du kom ut?
– Du, det kan jag säga att det hade jag fått göra om jag velat, men jag är inte den typen. Jag hatar det, det är typ det värsta jag vet. Alla är olika men jag är inte sån, jag är en förhållandeperson.
Kommer folk fram till dig på krogen eller stannar dig på gatan nu för tiden?
– Ja, det har varit mycket nu på sistone. Det får man ta,man är ju med iTV…
Känner du att du måste vara trevlig när folk kommer fram?
– Är du trevlig mot mig så är jag trevlig mot dig, är du otrevlig är jag också det. Lite så är det ju.
”Jag fick ett brev från en kille som hade tänkt ta sitt liv, men tack vare mig och att jag gick ut med min läggning så har han ändrat riktning i livet. Sånt är svårt att ta in. Det är så stort”
Märker du att du blir mer igenkänd nu i och med Let’s Dance?
– Ja. det är stor skillnad. Nu tittar ju nästan två miljoner personer på en varje vecka. Det ger ett enormt genomslag. Klart jag märker att folk tittar, men jag försöker att inte tänka på sånt. Jag är ju likadan om jag ser en kändis. Jag tycker fortfarande det är kul att se någon man känner igen. Det kommer jag nog alltid att tycka.
Han rycker lite i sina kläder där han sitter.Tröjan och byxorna sitter så tight att varje andetag syns.
– Det känns coolt att vara med i Let’s Dance, och att få dansa runt i såna här tighta byxor, säger han och skrattar.
Vad säger killarna i fotbollslaget då?
– ”Ska du ha på dig dom där tighta rövbyxorna nu när vi ska spela”? (skrattar). Dom här kläderna är ju lite gay alltså.
Dagen efter premiärprogrammet av Let’s Dance kunde man läsa i kvällstidningar om Antonios rumpa. ”Så får du Antonios rumpa” stod det bland annat. Hela Sverige ville helt plötsligt ha en gayrumpa.
Vad är hemligheten bakom rumpan?
– 15 år av fotboll. Okej, alla föds ju inte med stor röv, och då menar jag inte bred röv, utan bubbelbutt. Brorsan har likadan, våra rumpor står liksom ut.
Hur var det att vakna upp dagen efter programmet och läsa om sin rumpa i kvällstidningarna?
– Jag tänkte inte så mycket på det, folk försökte få mig att rasa och se det som sexistiskt, men det är bara en rumpa för fan, var glad om du har en bra rumpa. Herregud, what’s the big deal, who gives a shit?
Antonios danspartner Sigrid kommer in i logen, det är dags för lunch en trappa ner. Pernilla Wahlgren i ljusblå mjukoverall springer förbi och ropar glatt på Antonio. Jag frågar Antonio om pappa Glenn varit och kollat på honom under någon sändning, men det har han inte.
– Alla har ju så mycket att göra, men jag hoppas han hinner komma och titta innan jag åker ut.
Jag tror Glenn har gott om fredagar på sig. Sveriges hetaste singel med Sveriges populäraste rumpa röstar man inte ut i första taget. Jag får känslan att han kommer vara kvar väldigt länge. Kanske till och med längst av alla…
