Dagen efter att ha mottagit Regnbågspriset under Regnbågsfondens gala i måndags var Friedel Dausab gäst i den svenska riksdagen. Inför en publik bestående av riksdagsledamöter, huvudsakligen från riksdagens hbtqi-grupp liksom representanter från olika hbtqi+föreningar, delade han med sig av sin personliga och politiska resa som hbtqi-aktivist i Namibia.

Annons
Annons

Friedel föddes 1974, mitt i den apartheidstyrda epoken, i ett land som då var en del av det sydafrikanska koloniala systemet. Först i samband med Namibias självständighet 1990 började en ny konstitutionell era, men delar av de koloniala lagarna levde kvar.

– Jag visste inte från början att jag levde under en lag som kriminaliserade min existens, berättade han. Det blev tydligt först efter att jag fick min hiv-diagnos vid 25 års ålder. Då stannade allt upp.

I en tid då behandling inte fanns i Namibia blev hiv-diagnosen en vändpunkt för Friedel. Han lämnade sitt arbete inom flyget för att engagera sig i folkhälsan. Hans första engagemang som aktivism handlade om rätten till vård, tillgång till medicin och om att få politiker att ta sjukdomen på allvar.

Men han upptäckte snart att vissa grupper helt osynliggjordes. Till skillnad från i Nordamerika och USA där män som har sex med män var och är en av de hårdast drabbade grupperna av hiv-spridningen, så var det i Namibia och Afrika en sjukdom som främst uppmärksammades i familjer och där överföring av virus till barn i samband med graviditet och födsel blev prioriterat.

– Vi homo- och bisexuella fanns inte i statistiken. Och om man inte finns i statistiken, finns man inte i politiken.

En studie med hundra män som har sex med män genomfördes i flera afrikanska länder, för att visa att gruppen fanns och behövde inkluderas i hälsopolitiken. Studien fick genomslag och blev startskottet till att inkludera homo- och bisexuella män i Namibias nationella hiv-strategi.

Men ett större hinder kvarstod: sodomilagen. En kolonial lagstiftning som enligt Friedel placerade samkönade sexuella handlingar mellan män i samma kategori som terrorism och mordbrand.

– Det var först då jag insåg hur mycket lagen påverkade tillgången till vård. Hur ska någon våga söka hjälp när deras existens i sig är ett brott?

Rädslan för att bli anmäld, gripen eller utsatt för våld skapade en miljö där samkönade relationer måste hållas hemliga.

– Vi kunde inte leva öppet. Det blev istället snabba, dolda möten, aldrig i dagsljus, aldrig i det offentliga.

Friedel berättade om hur hans arbete breddades till att omfatta hela hbtq-rörelsen, och om hur han länge arbetade parallellt med hälsopolitik och samhällsförändring. Men målet var tydligt: sodomilagen måste bort. Efter att i flera år ha sökt en person som kunde gå till domstol för att utmana lagen bestämde han sig till slut: han skulle själv driva målet.

– Jag visste att det kunde ta tio år att driva ett sådant här fall. Men jag hade jobbat med detta så länge. Det var dags.

2024 föll domen: sodomilagen stred mot konstitutionen. Men framgången hade ett pris. Friedel berättar om hur våldet mot hbtq-personer ökat i takt med att anti-homosexuella politiker som vill kriminalisera samkönade relationer igen blir allt hårdare i sina uttalanden.

– Efter domstolens beslut har vi sett våldet eskalera. Män har mördats i sina hem, transkvinnor har hittats stympade i flodbäddar. Orden som används i parlamentet får konsekvenser i verkligheten. Det är inte bara lagarna som förändrar liv. Det är orden, retoriken, hatet.

Under seminariet ställdes flera frågor om kolonialismens arv.

Motståndet göds enligt Dausab av en blandning av amerikansk kristen högerextremism och nykoloniala idéer om ”traditionella värden”. Han beskriver en växande pan-afrikansk retorik där queera afrikaner framställs som västerländska infiltratörer, trots att lagarna som kriminaliserar homosexualitet härstammar från den brittiska kolonialtiden.
– Men det är inte vi som är det västerländska inflytandet. Det är homofobin.Det var britterna som tog sodomilagarna till Afrika. Nu måste vi avkolonisera våra lagar – men också våra tankar.

Han understryker behovet av att återupptäcka afrikansk förkristen historia där kön och sexualitet inte sågs som så binärt.

När någon i publiken frågade vad Sverige kan göra, var svaret tydligt:

– Stöd civilsamhället. Namibia klassas som ett medelinkomstland och får därför inget bistånd. Men våra organisationer går på knäna. Kvinnorörelsen är nästan död. Just nu lever många i skräck. Transpersoner vågar inte ta kollektivtrafik. Vi behöver resurser, men vi behöver också er röst, sade han.

Han avslutade med en påminnelse:

– Jag kanske är i rampljuset nu, men det finns så många andra som inte är skyddade. Framför allt transpersoner. De behöver ert skydd. Och de behöver det nu.