Muzhda Samadi som är en av medlemmarna i föreningen Afghan LGBT , har engagerat sig för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter. Efter att själv ha upplevt hot och hat har hon nu tillsammans med andra kunnat hjälpa personer i utsatthet. Muzhda berättar att hon är inställd på att fortsätta arbetet för människors framtid i Afghanistan och ge dem chansen att få vara sig själva utan risk för våld. QX ringde upp Muzhda, som idag bor i Sverige, och fick veta mer om Afghan LGBT.
Muzhda, vad fick dig att engagera dig i ditt arbete?
– När jag bodde i Afghanistan lärde jag känna två tjejer som blev mina nära vänner. De var lesbiska och behövde bo i studentlägenheter eftersom båda deras familjer hade slängt ut dem från sina hem på grund av deras sexuella läggning. En dag upptäckte en lärare att de var lesbiska och då tvingades de att lämna universitetet. Det här påverkade mig och såklart även dem djupt. Varför skall man inte kunna studera bara för att man är lesbisk? Jag började engagera mig i frågor och ämnen om queera personers rättigheter. När talibanerna tog över i Afghanistan blev allt mycket värre för hbtqi-personer.
Muzhda fortsätter:
– Efter att jag höll ett tal på skolan om queera personers situation i Afghanistan, blev det för farligt för mig att stanna kvar på grund av hat och våld. Jag flyttade till Kabul och startade där en organisation för kvinnors jämlikhet och utveckling för att kunna fortsätta hjälpa. Än idag är det olagligt att vara öppen om den här typen av arbete. Men genom det hittade jag personer som vi kunde grunda Afghan LGBT med. Sociala medier har också hjälpt oss att hitta varandra och tillsammans driva föreningen. Men vi måste jobba i det dolda.
Vilka fler sorters problem möter de personer som ni hjälper?
– Utöver utanförskap i samhället är det många som inte kan acceptera sig själva. Många hbtq-personer i Afghanistan försöker ta sina liv eftersom varken de själva, familj eller samhället accepterar dem. Hatet mot hbtq-personer i Afghanistan blev bara värre när talibanerna tog över, speciellt då för transpersoner. Även när vi har nått ut till andra organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter i Afghanistan har de inte velat hjälpa queera personer eftersom hbtq är så tabubelagt och dessutom olagligt. Jag förstår inte hur de kan kalla sig mänskliga rättighets-aktivister om de inte vill hjälpa alla människor?
På vilka olika sätt hjälper ni?
– Om vi inte kan erbjuda ekonomisk hjälp försöker vi ändå nå ut till utsatta hbtq-personer. Vi har online-möten för att informera om hur utsatta kan söka hjälp men också sprida hopp. Vissa personer kan inte ens gå ut för att handla mat och utsätts för våld och hat på gatorna. Man får inga jobb och man får inte studera. Vi har varit i kontakt med hbtq-personer som plötsligt slutat svara eller kontakta oss. Vi vet inte om de har gifts bort, dödats eller fängslats. Det är hemskt. Vi gör allt för att hjälpa så många som möjligt.
Om jag inte kan donera pengar, finns det något annat sätt att hjälpa?
– Det finns många sätt att hjälpa till. Man kan sprida information om situationen i Afghanistan, eller om oss och andra organisationer som hjälper hbtq-personer. Vi kan alla lyfta utsatta personers berättelser på sociala medier och liknande. Man kan också engagera sig som volontär hos oss.
Vad har du lärt dig genom dina möten med personer som befinner sig i dessa situationer?
– Jag har lärt mig jättemånga saker. Det går inte ens att beskriva. Jag själv är uppväxt i Afghanistan med vissa värderingar, men nu har de ändrats efter att ha träffat olika personer och hört deras livsupplevelser.
Vad tycker du vårat samhälle borde bli bättre på gällande de frågor ni arbetar med?
– Många människor som jag har träffat, även sådana som jobbar med mänskliga rättigheter, verkar ibland inte ha någon aning. Det är viktigt att lära sig om hur personer har det runt om i världen. När jag träffade representanter från olika medlemsländer i FN var det många som inte visste hur allvarligt det är och var i Afghanistan. Det är viktigt att fråga sig vad man själv kan göra för att bidra med hjälp och informera sig om hur andra lever. Annars finns det en risk att man inte inser allvaret och… inte gör någonting alls.
