English Below
”Det var 2020, efter fyra år som flykting i Turkiet som jag upptäckte att jag var hiv-positiv. Det var svårt och smärtsamt att ta in.”
Payman, 32, flydde från Iran till Turkiet 2016 för ett bättre liv. Han är en homosexuell man som undkom förföljelse i Iran och passerade gränsen till Turkiet för att vidarebosättas i ett säkert land av UNHCR. Men det var inte så lätt som han trodde.
Han anlände till Turkiet då flyktingkrisen var som störst och UNHCR hade att göra med tusentals syriska flyktingar. Länder som USA införde nya regler för att tighta till mottagandet av flyktingar från länder som Iran. Det innebar en lång kö för flyktingar i Turkiet och för Payman innebar det att ta itu med en ny utmaning.
– Det kanske är omöjligt för andra att föreställa sig, säger han. Att leva med hiv som iransk homosexuell flykting i Turkiet har gett mig många smärtsamma upplevelser. Upplevelser som andra kanske inte ens förstår.
För många frihetssökande iranier kan Turkiet låta som ett drömland – ett relativt fritt land som är uppkopplat till omvärlden. Trots den islamistiske presidenten Erdogans ansträngningar att driva landet till att bli mer islamiskt, håller det turkiska civilsamhället emot för att uppnå mer frihet och en turkisk sekulär konstitution. Homosexualitet har inte kriminaliserats, även om det turkiska samhället, särskilt i små städer, är relativt traditionellt och mer religiöst.
Hbtqi-flyktingar får inte bo i storstäder, så för det mesta hamnar de i mindre centralorter. Payman är en av dem.
– Det var ungefär åtta månader sedan; Jag föll och min arm skadades allvarligt och jag åkte till akuten. En kvinnlig läkare ansvarade för nattskiftet. Under undersökningen frågade hon om jag led av ett kroniskt tillstånd och jag svarade att jag var hiv-positiv men omätbar, under behandling och kontroll. Efter att ha sagt detta förändrades hennes beteende plötsligt. Okontrollerat skrek hon inför andra människor och beordrade mig att snabbt gå därifrån och inte komma tillbaks till sjukhuset igen. Hon undersökte inte ens mitt problem och jag var tvungen att lämna sjukhuset.
Payman minns den skrämmande upplevelsen. Trots flera kontakter med UNHCR, USA och Kanadas ambassad har hans flyktingärende fastnat. Det betyder att han upplever diskriminering på grund av sin identitet och som en person som lever med hiv.
– Jag är en fighter, säger han. Nästa dag gick jag till sjukhusets juridiska avdelning och framförde ett officiellt klagomål på grund av hennes konstiga och oprofessionella beteende. Efter en tid fick jag ett irrelevant svar. Mitt klagomål sopades under mattan.
Hiv och aids är fortfarande stora tabun i länder som Paymans hemland Iran. Viruset kopplas till drogberoende och prostituerade, vilket skapat ett enormt stigma i landet. Det finns ingen utbildning riktad till hbtqi-samhället och om du är hiv-positiv behöver du mod och tapperhet för att kontakta de statligt drivna klinikerna och be om hjälp.
Även om Turkiet är känt för att vara ett mer progressivt land, har åren med en religiös regering gjort det svårt för civilsamhället och icke-statliga organisationer att utbilda samhället och förbättra kunskapen om hiv. Detta gör livet svårare för människor som Payman. Han hanterar nästan dagligen flera skikt av stigma och diskriminering som homosexuell man, hiv-positiv och flykting från Iran.
– På grund av den press jag har upplevt under åren som flykting i Turkiet, hanterar jag mycket ångest och depression. Den senaste tiden har läkaren ändrat mängden antidepressiv medicin jag tar, och på grund av detta fick jag ett anfall och åkte till sjukhusets akutmottagning.
Payman kom därmed tillbaks till samma sjukhus.
– Det var runt midnatt. Jag åkte till sjukhuset akut och de kunde kontrollera mina anfall med medicin. Men nästa morgon mådde jag illa igen och återvände. Ironiskt nog var samma läkare som jag hade en dålig upplevelse för några månader sedan på morgonskiftet. Hon kände igen mig, och istället för att ta hand om mitt tillstånd var det första hon frågade; ”har du lämnat in ett klagomål mot mig?” Och jag svarade ja. Den här gången betedde hon sig sämre än förra gången. Hon sa att hon inte skulle ge mig någon hjälp; ”enligt min åsikt har du inga problem, du kan gå hem eller gå till ett annat sjukhus.”
Han blev utslängd från sjukhuset och svimmade.
– Jag kommer inte ihåg så mycket förrän ambulansen tog mig till ett annat sjukhus.
”Payman” betyder ”löfte” på persiska, Paymans modersmål. Han säger att han är svag och frustrerad efter många år av att leva i limbo, men ”Jag har lovat mig själv att vara stark och kämpa för en bättre värld. Jag heter Payman”.
Besök radioranginkaman.org
Years of uncertainty in Turkey for HIV positive refugee from Iran
”It was 2020, after four years of being a refugee in Turkey, I discovered I was HIV positive. It was hard and painful to believe.”
Payman, 32, fled Iran to Turkey in 2016 for a better life. He is a gay man who escaped persecution in Iran and passed the border to Turkey to be resettled in a safe country by the UNHCR. But it was not as easy as he thought.
He arrived in Turkey at the height of the refugee crisis, where the UNHCR was dealing with thousands of Syrian refugees. Countries like the United States imposed new regulations to harden the acceptance of refugees from countries like Iran. That meant a long cue for refugees in Turkey, and for Payman meant dealing with a new challenge. “It might be impossible for others to imagine. Living with HIV as an Iranian gay refugee in Turkey has given me many painful experiences. Experiences that others may not even understand”.
For many freedom-seeking Iranians, Turkey could sound like a wonderland—a relatively free country connected to the world. Despite the Islamist president Erdogan’s effort to push the country to become more Islamic, Turkish civil society is pushing back for more freedom and the rule of Turkish secular constitution. Homosexuality has not been criminalised, although Turkish society, especially in small cities, is relatively traditional and more religious. LGBTQI refugees cannot live in big cities, and most of the time, they end up living in small central cities. Payman is one of them.
“It was about eight months ago; I fell, and my arm was severely injured, and I went to the A&E. A female doctor oversaw the night shift. During the examination, she asked if I was suffering from a chronic condition, and I answered that I was HIV positive but undetected, under treatment and control. After saying this, her behaviour suddenly changed. Ruthlessly, she shouted in front of other people and ordered me to leave there quickly and not come to this hospital again. She didn’t even examine my problem, and I had to leave the hospital.” Peyman remembers the horrifying experience. Despite several communications with the UNHCR, US and Canadian Embassy, his refugee case is stuck. That means he is experiencing discrimination based on his gender identity as a person living with HIV.
“I am a fighter,” he says. “The next day, I went to the hospital’s legal department and made an official complaint because of her strange and unprofessional behaviour. After some time, I received an irrelevant answer. My complaint was swapped under the carpet.”
HIV and AIDS are still huge taboos in countries like Iran, where Payman is from. The virus had been linked to addicted people and prostitutes, which created a huge stigma in the country. There is no training for the LGBTQI community, and if you are HIV positive, you need courage and bravery to contact the state-run clinics to ask for help.
Although Turkey is known to be a more progressive country, years of religious government made it difficult for civil society and NGOs to train the society and enhance their knowledge of HIV. This makes life for people like Payman more difficult. He is dealing with multi-layered stigma and discrimination as A gay man, HIV positive and a refugee from Iran almost daily.
“Due to the pressures I have experienced during the years as a refugee in Turkey, I am dealing with a lot of anxiety and depression. Recently, the doctor has changed the amount of mental health-related medicine I take, and because of this, I had a seizure and went to the hospital’s emergency room.” Here is Payman again in the same hospital. ”It was around midnight. I went to the hospital once, and they were able to control my seizures with medicine. But the next morning, I felt sick again and returned to the hospital. Ironically, on that morning shift was the same doctor with whom I had a bad experience a few months ago. She recognised me, and instead of taking care of my condition, the first thing she asked was, have you filed a complaint against me? And I answered yes. This time she behaved worse than last time. She said she would not provide you with any services; in my opinion, you have no problem; you can go home or go to another hospital.”
He was kicked out of the hospital and fainted. “I don’t remember much until the ambulance took me to another hospital.”
“Payman” means “promise” in Persian, Payman’s mother language. He says he is weak and frustrated after many years of living in limbo, but “I have promised myself to stay strong and fight for a better world. My name is Payman”.
Visit radioranginkaman.org
Uppdaterad 2023-05-04
