English version below

Sedan de rikstäckande protesterna utbröt i Iran för fyra månader sedan har fyra unga män avrättats i samband dem, medan 18 andra personer har dömts till döden. Människorättsgrupper uppger att de dömts efter ”grovt orättvisa skenrättegångar”.

Många kallar det pågående upproret i Iran för ”kvinnorevolutionen”, eftersom det inleddes med att landets moralpolis dödade den unga iranska flickan Mahsa Amini, bara för att hon inte till fullo följde regimens strikta klädkod för kvinnor. Efter den tragedin i mitten av september 2022 spreds protester runt om i landet med det gemensamma budskapet ”kvinna, liv, frihet”.

– Att vara kvinna betyder att du ses som en fiende? säger Leyla, en lesbisk demonstrant från Teheran.
– För att inte tala om att vara lesbisk. Jag har deltagit i alla protester. Jag tror att det här är rätt tillfälle att stå tillsammans för att uppnå det resultat vi alla vill ha, lägger Leyla till i intervjun med Radio Ranginkaman.

Enligt Outright Internationals rapport om situationen för lesbiska i Iran är situationen särskilt komplex eftersom, jämfört med homosexuella män, så möter iranska lesbiska kvinnor dubbel diskriminering – först som kvinnor och sedan som lesbiska.

Utöver begränsningarna av sina rättigheter som kvinnor, möter lesbiska i Iran ytterligare restriktioner på grund av kriminaliseringen av samkönat beteende, tillsammans med en utbredd social intolerans.

Lesbiska hotas av godtyckliga arresteringar och fängelsestraff och polisen utsätter dem för ytterligare kränkningar medan de är häktade, allt från homofobiska övergrepp till fysisk tortyr.

I hälso- och sjukvårdens bristande kunskap om lesbiska kan sätta deras liv på spel. Läkare försöker behandla lesbiska med sedativa läkemedel för att ”bota” dem, och de föreslår könsbytesoperation som en lösning på deras ”sjukdom”.

Den här rapporten visar dock att en del medicinsk personal agerar för en positiv förändring och ger värdefullt stöd och råd till lesbiska och deras familjer, trots den utmanande politisk-juridiska miljön.

Bilder från social medier på protesterna i Iran. Personen på bild har inte med intervjun att göra.

När det gäller Leyla hör tvångsäktenskap och sexuella övergrepp från myndigheterna till de diskriminering hon upplevt.

– Jag var 17 när mina föräldrar tvingade mig att gifta mig med en man. Helt enkelt för att jag såg annorlunda ut fastnade jag i ett romantiskt förhållande med en annan kvinna, berättar Leyla över en dålig skype-anslutning från Teheran.

– Min pappa tvingade mig att gifta mig med en släkting. Vi hade varit tillsammans i fem år. Jag kände att jag blev våldtagen varje ögonblick under de fem åren. Min exman slog mig för att jag inte var tillräckligt bra i sängen, och när jag ville använda våldet som en ursäkt för att skilja mig från honom avslöjade han för domaren att jag är attraherad av mitt samma kön, lägger hon till och bryter ut i tårar.

– Förlåt, jag borde inte gråta. Jag ville inte ses som svag, men jag var väldigt sårbar. Jag minns fortfarande den religiösa domarens ögon när han hörde ordet lesbisk. Han såg ond ut i det ögonblicket. Vi hade varit i domstolen flera gånger med samma domare, och en kväll fick jag ett sms från honom. Det var konstigt att få ett sms från en imam sent på kvällen. Han sa att jag var som hennes dotter och ville hjälpa mig. För att göra en lång historia kort så föreslog han efter ett par dagar att jag skulle ligga med honom. Då skulle han lösa problemet och inte skulle avslöja min sexuella identitet i officiella dokument. Så för att kunna fly från min man och inte bli våldtagen av honom behövde jag bli våldtagen av en annan person ännu en gång.

– Han våldtog mig.

Bilder från social medier på protesterna i Iran. Personen på bild har inte med intervjun att göra.

De diskriminerande lagarna i den islamiska republiken Iran är en av orsakerna bakom protesterna från kvinnor och allmänheten. Och det var det som tog Leyla ut på gatan.
– Jag har inget att förlora. Vill de döda mig? Låt dem göra det. Jag är redan död. Den islamiska regimen våldtog mig med sina efterblivna lagar och förhållningssätt till kvinnor och HBT-gemenskapen. Jag är inte rädd för någon kula, säger hon.
– Under de första veckorna var jag ute på gatan varje dag. Jag tänkte dela på egen hand, men sedan anslöt sig ett par lesbiska och transsexuella vänner till mig. Vi höll inga flaggor eller några hbt-skyltar, men vi stötte på en ung homosexuell man som höll i en liten regnbågsflagga. Han sa att han printat ut den själv. Och det var så vi började trycka våra flaggor. Först vågade inte tryckerierna trycka dem åt oss, men när det berättades på nyheterna att hbt-personer var ute och protesterade mot regimen började de göra det gratis åt oss, berättar Leyla och visar en av flaggorna i sin skype-kamera.

Hon reser sig sedan upp för att visa sitt skadade ben.

– Jag träffades av ett par paintballkulor, det var väldigt smärtsamt, men jag vill inte ta bort dem från mitt ben. Det är som ett hedersmärke. Jag vill behålla dem och visa dem för andra när vi alla ska dansa för vår frihet på gatorna, säger hon.

Men kommer det att hända snart?
– Det spelar ingen roll om vi får tillbaka vårt land från denna ondska idag eller imorgon; Det som spelar roll är att vi har startat processen och med modet som visas så kan jag se att det kommer att hända, svarar hon. Och frihet, som lesbisk iranier, innebär att jag bara vill ha lika möjligheter till ett normalt liv. Ett normalt liv, fri från diskriminering, trakasserier och straff på grund av den jag är. Jag vill bli behandlad som en människa.

Besök radioranginkaman.org

Mer om Regnbågsfondens samarbete med Radio Ranginkaman