English version below
Det finns fortfarande länder där homosexualitet är olagligt och belagt med dödsstraff. Hbtqi-personer är förbjudna att leva ett normalt liv och få tillgång till det som andra skulle kunna dra nytta av; De kan inte prata fritt med varandra, de kan inte lita på familjer och vänner, de kan inte söka professionell hjälp och de kan inte ens föreställa sig hur deras liv skulle ha sett ut om deras existens inte varit förbjuden.
Iran och talibanernas Afghanistan är förmodligen de mest fientliga länderna för hbtqi-personer. För bara ett par veckor sedan publicerade talibanerna en video på en homosexuell man som sköts ihjäl av en grupp soldater. Då och då dyker det upp nyheter om avrättningar av iranska homosexuella och bisexuella män. Sedan sommaren 2020 har Iran avrättat fyra homosexuella män offentligt. För närvarande sitter två lesbiska i fängelse för att de älskar varandra. Iran använder också könsbytesoperationer som en behandling för homosexualitet; Om du är intresserad av en samkönad person finns det en ”lösning” på ditt problem: Gratis könsbytesoperationer. Iran har ett av det högsta antalet sådana operationer på jorden.
Islamiska republiken Iran begränsar sina medborgares tillgång till gratis internet. Naturligtvis finns det inget innehåll tillgängligt för hbtqi-medborgare på statliga medieplattformar. Förutom propaganda mot dem. Vid regimvänliga demonstrationer sätts regnbågsflaggan i brand tillsammans med de så kallade fiendestaternas flaggor, inklusive USA, Storbritannien och Israel. Homosexualitet ses som ett västerländskt koncept för att demoralisera den ”islamiska staten”.
Men detta betyder inte att iranska hbtqi-gemenskaper förblivit tysta. Iran har en av de mest levande underjordiska hbtqi-scenerna i regionen, där människor i hemlighet försöker stärka varandra, informera allmänheten och förespråka lika rättigheter.
Radio Ranginkaman (Regnbågen) är ett av dessa sätt och det viktigaste exemplet på dessa ansträngningar. Radio Rainbow är en multimediaplattform som sänder innehåll för hbtqi-rättigheter riktat till iranska och afghanska hbtqi-samhällen på de lokala språken.
Stationen, som lanserades 2012 i London, består av decentraliserade nätverk av hbtqi-medborgarjournalister i Iran och i diasporan som kämpar för en bättre värld genom att berätta historier var de än befinner sig. Piratstationen når ut till olika delar av hbtqi-samhällen i de två länderna genom att sända via radiovågor, satellit och digitalt.
Ranginkaman skapar en miljö som samhällena inte hade tillgång till tidigare. Någonstans att vända sig för att prata, någonstans att höra om andra hbtqi-personers liv, deras problem och lösningar de haft erfarenhet av för att klara utmaningarna. Radio Rainbow förser lyssnarna med viktig information som mental hälsa, HIV och STI liksom juridisk rådgivning. Det öppnar också dörren till livet för regnbågssamhället i den fria världen genom att berätta om hur livet skulle kunna vara i samhällen där människor har lika rättigheter oavsett vilken sexuell läggning de har.
Radio Rainbow utbildar hbtqi-medborgarjournalister för att berätta om sina samhällen var de än befinner sig. Iran och Afghanistan är multietniska, mångkulturella och flerspråkiga. Nätverken av medborgarjournalister från olika delar av länderna producerar innehåll för att presentera sina samhällen för lyssnare i andra delar av dem.
Berättelserna ger unik tillgång till livet för iranska och afghanska hbtqi-medborgare under social och politisk turbulens. Berättelser som ger regnbågsperspektiv på händelser och hur de tagit vara på tillfällen för att stärka sina rättigheter.
Sedan september har protester pågått över hela Iran efter att en 22-årig iransk kurdisk kvinna dog medan hon hölls i fängelse av den så kallade moralpolisen för att ha brutit mot landets strikta islamiska klädkod. Hon hade några hårstrån som stack ut under huvudduken, greps och misshandlades till döds.
Många iranier, särskilt de unga, ser Aminis död som en del av den islamiska republikens hårdhänta hantering av oliktänkande och moralpolisens alltmer våldsamma behandling av unga kvinnor.
Även om protesterna från början var inriktade på lika rättigheter för kvinnor, med ”Kvinna, liv, frihet” som huvudslogan, övergick de snart till att rikta sig mot regimen och samla massorna. Människor från olika städer, olika samhällsklasser, olika bakgrunder och politiska övertygelser anslöt sig till protesterna för att ropa slagord mot den islamiska republiken och dess myndigheter.
Enligt Iran-specialister är denna protestvåg den mest utdragna och allvarligaste utmaningen för den islamiska regimen, som förändrade Iran efter den islamiska revolutionen1979.
Från de första dagarna av protesterna använde regimen flera säkerhetsstyrkor för att skingra protesterna med hjälp av våld och att skjuta människor. Enligt människorättsgrupper har mer än 460 människor, inklusive 61 barn, dödats. Trots det brutala tillslaget har protesterna inte upphört. Förtryck förenar demonstranterna från ett stort spektrum.
Och bland dem är de modigaste hbtqi-aktivisterna. Under de senaste veckorna har bilder från hela Iran visat demonstranter som hissar regnbågsflaggor. Bilder kommer även från små städer.
Flera videor och bilder visar hur regnbågsflaggor och andra hbtqi-symboler används i universitetsprotester. Hbt-studenter tar en högre risk, eftersom universitet är miljöer där alla känner alla. Ett sätt att tolka detta är att många studenter känner sig tillräckligt trygga för att våga komma ut som homosexuella för sina klasskamrater. ”Kvinna, liv, frihet” vändes snart till ”Queer, liv, frihet” av hbtq-demonstranter.
I en snabb propagandakampanj har den islamiska regimen använt statliga medieplattformar för att hävda att bilderna var påhittade och att inga sådana protester inträffat i Iran. Som svar på propagandan har flera bilder på regnbågs-par som kysser på gatan dykt upp.
Radio Ranginkaman får dagligen dussintals meddelanden från hbtq-personer från hela landet som delar med sig av sina berättelser, erfarenheter av att delta i protesterna och sina önskningar och drömmar för framtiden. Våra medborgarjournalister berättar också sina berättelser om samhällets modiga närvaro i upproret och det varma välkomnandet av den stora allmänheten.
I samarbete med tidningen QX kommer Radio Ranginkaman varje vecka att ge dig en virtuell rundtur i Iran. Den tar dig till iranska hbtq-världens underjordiska liv och kommer dela många berättelser om deras passion för att förändra Irans framtid.
Samarbetet har initierats av svenska Regnbågsfonden med stöd från Svenska Institutet.
Iran är ett av de elva länder i världen där samkönade sexuella handlingar är belagda med dödsstraff. Många lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera (HBTQ) individer är isolerade och saknar tillgång till information och säkra miljöer för att kommunicera. Många saknar ens grundläggande förståelse för sin egen situation i förhållande till lagstiftning, rättigheter och till och med hälsa. Det finns ingen lokal institutionell verksamhet som förespråka hbtq-rättigheter. Förutom några få modiga förespråkare arbetar inga hbtq-rättighetsgrupper öppet i Iran. På grund av Irans isolering finns det en betydande brist på koppling mellan Irans förespråkare för hbtqi-rättigheter och det bredare internationella hbtqi-samhället. Regeringen motsätter sig alla internationella påstötningar för att förbättra situationen för hbtq-medborgare och visar ingen tolerans för inhemska förespråkande för hbtq-rättigheter.
Afghanistans hbtq-personer är under enorm press efter den förra regeringens fall. Många flydde eller lever gömda. Homosexualitet är straffbart med döden i Afghanistan och talibanerna jagar aktivt hbtqi-personer.
Som ett resultat av detta verkar de iranska och afghanska hbtqi-grupperna underjordiskt. Det finns inga offentliga utrymmen där hbtqi-personer kan umgås och dela sina erfarenheter – med varandra eller med den breda befolkningen. I allmänhet ses icke-accepterade synsätt kring sexualitet och könsidentitet som en antiislamisk psykisk sjukdom som bör botas, antingen genom kirurgi eller hormonbehandling. Denna allmänna syn gör det omöjligt för de flesta hbtq-individer att öppet diskutera eller söka stöd med personliga frågor – vare sig det är så enkelt som relationsproblem eller så komplext som en hiv-diagnos.
Dessutom tvingas många hbtq-personer i Iran att genomgå en könsbyteoperation så snart de formellt identifieras som antingen homosexuella eller transpersoner.
I Afghanistan är pedofili en vanlig praxis i vissa delar av landet. Unga pojkar i åldrarna tio till arton tvingas sälja sina kroppar och sina danskunskaper för att bidra till sina familjers ekonomiska behov. Dessa unga pojkar kallas Bacha Bareesh, eller ”skägglösa pojkar”. Kraftfulla män riktar sig till stiliga pojkar, får dem att klä ut sig till kvinnor, bära smink och dansa på herrfester. Några av dessa pojkar tas från sina familjer i löfte om arbete, utbildning eller ett bättre liv. Oftast är deras familjer inte medvetna om att de utnyttjas sexuellt som sexslavar.
Allmänheten tenderar också att ge stöd till regeringens ståndpunkt att hbtq-identiteter utgör medicinska psykiska hälsotillstånd. Brist på allmän kunskap om hbtq-personer och erfarenheter gör att sådana attityder kan upprätthållas, med utbredd social diskriminering som följd.
Utan möjlighet att diskutera sina livserfarenheter och frågor i en trygg miljö är det oerhört svårt för hbtq-personer att uttala sig på den offentligt, eller ens att driva hbtq-rättighetsfrågor politiskt. Situationen är ännu större bland hbtq inom marginaliserade etniska grupper, inklusive kurder och azerier i Iran och hazarer i Afghanistan, där hbtq-frågor i stort sett är outtalade.
Besök radioranginkaman.org
Uprising in Iran and the LGBTQI community, a rare
There are still countries where homosexuality is illegal and punishable by death. LGBTQI communities are banned from having a normal life and having access to services others could benefit from; They cannot talk to each other freely, they cannot trust families and friends, they cannot seek professional help, and they cannot even imagine how their lives would have been if their existence were not banned.
Iran and the Taliban’s Afghanistan are probably the most hostile countries for LGBTQI countries. Only a couple of weeks ago, the Taliban published a video of a gay man who was shot dead by the group’s soldiers. Now and then, news of executions of Iranian gay and bisexual men appears. Since the summer of 2020, Iran has executed four gay men in public. Currently, two lesbians are in prison because they love each other. Iran also uses gender reassignment surgery as a treatment for homosexuality; If you are interested in a same-sex person, there is a ”solution” for your problem: Free gender reassignment surgeries. Iran has one of the highest numbers of such surgeries on earth.
The Islamic Republic of Iran restricts its citizens’ access to free Internet. Of course, there is no content available to LGBTQI citizens on state media platforms except propaganda against them. In pro-regime demonstrations, LGBTQI’s rainbow flag was set on fire alongside the so-called enemy states’ flags, including the US, UK and Israel flags. Homosexuality is seen as a western concept to demoralize the ”Islamic state”.
But this doesn’t mean Iranian LGBTQI communities stayed mute. Iran has one of the most vibrant underground LGBTQI scenes in the region, where people are trying very hard secretly to empower each other, inform the mass public and advocate for equal rights.
Radio Ranginkaman (Rainbow) is one of these and the most significant example of these efforts. Radio Rainbow is a multimedia platform broadcasting pro-LGBTQI rights content for Iranian and Afghan LGBTQI communities in the local languages.
The station, launched in 2012 in London, is formed of decentralized networks of LGBTQI citizen journalists across Iran and the diaspora fighting for a better world by telling stories wherever they are. The pirate station bridge different layers of LGBTQI communities in the two countries through radio airwaves, satellite and digital.
Ranginkaman creates an environment the communities didn’t have before. Somewhere to talk, somewhere to hear about the lives of fellow LGBTQI, their problems and the solution they come up with for the challenges. Radio Rainbow provides the listeners with essential information such as mental health, HIV and STD and legal advice. It also opens the door to the lives of LGBTQI communities in the free world to paint a picture of how life could be in societies where people have equal rights no matter what their sexual orientations are.
Radio Rainbow trains LGBTQI citizen journalists to tell the stories of their communities wherever they are. Iran and Afghanistan are multi-ethnic, multicultural, and multilingual. The networks of citizen journalists from across the countries produce content to present their societies to listeners in other parts of the nation.
The stories give rare access to the life of Iranian and Afghan LGBTQI citizens during social and political turbulences. It narrates their perspectives on the events and how they use the momentums to enhance their rights.
Since September, protests have sparked across Iran after a 22-year-old Iranian Kurdish woman died while being held by the so-called morality police for violating the country’s strictly enforced Islamic dress code. She had a few hair strands out of her headscarf, got arrested and was beaten to death.
Many Iranians, particularly the young, have come to see Amini’s death as part of the Islamic Republic’s heavy-handed policing of dissent and the morality police’s increasingly violent treatment of young women.
Although the protests were initially focused on equal rights for women, with ”Woman, life, freedom” being the main slogan but very soon took an anti-regime theme to the mass public, people from different cities, different social classes, different backgrounds, and political beliefs joined the protests to shout slogans against the Islamic Republic and its authorities.
According to Iran specialists, this round of protests is the most prolonged and most serious challenge for the Islamic regime, which changed Iran since the 1979 Islamic revolution which changed Iran.
From the first days of the protests, the regime used its multiple security forces to disperse the protests using violence and live bullets. According to human rights groups, more than 460 people, including 61 children, were killed. Despite the brutal crackdown, protests have never stopped. The suppressions unified the protestors from a vast spectrum.
And among them, the bravest ones are the LGBTQI activists. Over the last few weeks, footage from across Iran shows protesters raising rainbow flags. Pictures were from across the country, even from small cities.
Several videos and photos show rainbow flags and other LGBT paraphernalia used in university protests. LGBTQI Students have taken a higher risk, as Universities are close environments, and everyone knows everyone. To many, this means LGBT students feel safe enough to come out as homosexuals to their classmates. The ”Woman, life, freedom” was soon turned to ”Queer, life, freedom” by the LGBTQI protesters.
In a swift propaganda campaign, the Islamic regime has used state media platforms to claim that the photos were fabricated and that no such protests happened in Iran. In response to the propaganda, several pictures of LGBT couples kissing in the streets have surfaced.
Radio Ranginkaman receives dozens of messages daily from LGBTQI listeners from across the country who share their stories, experiences of participating in the protests and their desires and dreams for the future. Also, our citizen journalists narrate their accounts of the brave presence of the community in the uprising and the warm welcome by the mass public.
In partnership with QX magazine, Every week, Radio Ranginkaman will give you a virtual tour of Iran. It will take you to the underground lives of Iranian LGBTQI and provide you with untold stories of their passion for changing the future of Iran.
The partnership was initiated by Regnbågsfonden (The Rainbow Foundation) with support from the Swedish Institute
Iran is among the eleven countries globally where same-sex sexual activity is punishable by death. Many lesbian, gay, bisexual, transexual, and queer (LGBTQ) individuals are isolated and lack access to information and safe environments to communicate. Many lack a basic understanding of their own condition in respect to the law, rights or even health. There is no local institutional capacity to advocate for LGBTQ rights. Besides a few brave advocates, no LGBTQ rights groups work openly inside Iran. Owing to Iran’s isolation, there is a significant lack of connection between Iran’s LGBTQ rights advocates and the wider international LGBTQ community. The government resists any international pressure to improve the rights situation of LGBTQ citizens, and shows no tolerance for any domestic advocacy for LGBTQ rights.
Afghanistan LGBTQI are under huge pressure after the fall of the previous government. Many fled or live in hiding. Homosexuality is punishable by death in Afghanistan and the Taliban actively go after the community.
As a result, the Iranian and Afghan LGBTQ communities largely exists underground. There are no public spaces in which LGBTQ people can socialise and share their experiences – with each other, or the wider population. In general, non-conforming notions of sexuality and gender identity are viewed as an Anti-Islamic mental illness which should be cured either by surgery or hormone therapy. This general view makes it impossible for most LGBTQ individuals to openly discuss or seek support with personal issues – whether as simple as relationship problems, or as complex as an HIV diagnosis.
Additionally, in Iran many LGBTQ people are forced to undergo gender reassignment surgery as soon as they are formally identified as either being homosexual or transgender.
In Afghanistan, paedophilia is a common practice in some parts of the country. Young boys between the ages of ten to eighteen are forced to sell their bodies and their dancing skills to meet their families’ financial needs. These young boys are called Bacha Bareesh, or beardless boys. Powerful men target handsome boys, make them dress up as females, wear makeup, and dance in men’s parties. Some of these boys are taken from their families in promise of work, education or a better life. Mostly their families are not aware of the fact that they are being sexually exploited as sex slaves.
The public also tends to subscribe to the government’s position that LGBTQ identities constitute medicalised mental health conditions. A lack of public knowledge about LGBTQ people and experiences allows such attitudes to become entrenched, with social discrimination widespread.
Without the opportunity to discuss their life experiences and issues in a safe environment, it is extremely difficult for LGBTQ people to speak out in the public arena, or even to politicise LGBTQ rights issues. This situation is even greater amongst LGBTQ within marginalised ethnic communities including the Kurds and Azeris in Iran and Hazaras in Afghanistan where LGBTQ discourses are largely unspoken.
Visit radioranginkaman.org
More about Regnbågsfondens collaboration with Radio Ranginkaman
Uppdaterad 2022-12-08
