Efter nattens skjutning ställdes alla fester in och gästerna fick lämna lokalerna. Pamela Leal Viñal som var DJ på en av festerna fick inte tag på någon taxi utan började gå hem mot hotellet.
– Jag hörde om skjutningen och jag bara grät, jag var så rädd, säger hon. Jag har aldrig varit rädd förut, aldrig nånsin. Men igår var jag så chockad och rädd att jag bytte t-shirt, jag tog av mig min Tom of Finland-tröja för jag vågade inte ha den på mig. Och min fina regnbågsflagga som jag alltid burit med stolthet virade jag ihop och gömde.
Rösten skär sig och Pamela gråter i telefon.
– Så gick jag bort till London Pub och alla avspärrningar och där satt killar och grät och höll om varandra.
– Fan, det är så hemskt, det är första gången jag är genuint rädd. Vi får vara ledsna och rädda, men vi får inte slås ner.
Idag skulle Pamela ha gått i paraden i Oslo och spelat på en avslutningsfest. Men då den ställts in kommer hon åka hem till Stockholm med andra vänner som är på plats. Jag pallar inte att vara själv här, säger hon och tillägger:
– Fråga mig aldrig varför Pride behövs. Aldrig! På Stockholm Pride i augusti ska vi visa solidaritet för våra systrar och bröder och manifestera vår kärlek. Det är vår skyldighet!
Uppdaterad 2022-06-25
