– Jag var i fotostudion och arbetade och hade radion på. När första planet flög in stoppade jag arbetet helt, jag blev orolig och ringde hem till Minna som arbetade hemifrån. Alla trodde först att det var ett litet sportplan som hade flugit in i World Trade Center. När det andra planet kraschade in i det andra tornet så sprang jag direkt hem och slog på teven. Minna och jag satt hela eftermiddagen och kvällen och tittade. Förmodligen långt in på natten. Allt var ofattbart och det var svårt att ta in. Jag minns att jag ringde till min pappa och skrek att nu startar tredje världskriget, sen hällde jag upp en mycket stor whiskey.
– Jag satt och jobbade i min lägenhet i Barcelona. Genom en mejllista fick jag reda på att någonting hänt nästan omedelbart efter första kraschen, slog på CNN och såg gapande andra planet köra in i tornet i direktsändning. Ändå kände jag inte så mycket just då, det var som att titta på en katastroffilm; så surrealistiskt att det blev distanserat. Tårarna kom först senare när man förstod vidden av vad som hade hänt. Eller när man pratade med folk som var där. Min kompis från New York-tiden, DN:s kulturkorrespondent Peter Borgström, var ute och gick med sin hund Moses just då, just där nere i Financial District, och bevittnade det hela på obehagligt nära avstånd. Som DN:s enda medarbetare på plats fick han samla sig för att skriva, men i våra telefonsamtal efteråt förstod jag att det hade tagit honom mycket hårt, han grät mycket, jag tror aldrig han riktigt hämtade sig.
– Även andra gamla New York-vänner har berättat att luften liksom gick ur staden, att deras liv aldrig blev sig lika igen och att den där lekfullheten vi upplevde på Manhattan under 90-talet aldrig kom tillbaka. Men det senare kan nog också bero på att de, liksom jag, blivit äldre. Själv älskar jag fortfarande New York och ’mitt’ West Village, även om jag inte är där lika ofta nuförtiden.
– Jag har varit tillbaka och sörjt en stund på Ground Zero, men också vänt blad och gått vidare. Som man måste. Även om det med Afghanistan nu känns som vi är tillbaka på ruta ett…
– Jag var på UD när det hände och hade precis fått anställning där efter studierna. Jag minns att vi satte på TV:n när vi hört vad som hänt och såg när tornet brann. Då visste vare sig vi eller TV-kommentatorn något om bakgrunden och jag minns att kommentatorn spekulerade. Sen kom det andra planet. När det började sjunka in vad som hade hänt kändes det overkligt och svårt att ta in. Jag tror att händelser som denna inte bara ändrar hur vi ser på världen utan också hur vi ser på oss själva. Man värderar saker annorlunda.
– Jag minns exakt den dagen. Jag satt uppe på radion på eftermiddagen, vi hade tv:n på och de bröt sändningen och sade att ett plan hade kört in i World Trade Center. Tror det var CNN vi hade på och medan vi satt där och tittade såg vi hur det andra planet körde in i tornet och vi fattade att det måste vara ett terrordåd. Vi fick ringa in alla medarbetare för att ändra om i sändningarna dagen efter och vi ändrade till och med musiken, vet att vi spelade en låt med Lisa Miskovsky där hon i textraden sjöng om ett plan som körde in i ett hus, den fick vi snabbt plocka bort från spellistan och vi gick igenom texterna i de låtar vi spelade. När vi sände dagen efter så hade vi fortfarande inte riktigt förstått vidden av det som hänt utan körde på lite i samma anda som vi alltid gör, det kan jag skämmas lite över idag.
– Jag satt på redaktionen på Arbetaren och råkade gå förbi en tv och såg bilder från New York och hur det ryker från ett av tornen, de sa att ett plan kört in i tornet och jag tänkte ”måste ju ha varit ett litet sportplan, stackars sate som är så klumpig”. Men så kom det andra planet och körde in och man fattade att det här är ingen olyckshändelse, det här är ett terrordåd. Vi samlade redaktionen och på den tiden låg ju morgondagens sidor utskrivna på bordet och jag råkade få se seriestrippen av Sara Olausson som skulle publiceras och i sista rutan på en av serierna är det ett plan som kör in i ett höghus, jag bara skrek till min chef Anna-Klara Bratt, ”det här kan vi inte köra”. Men hon sa ”det är precis det vi kan” och de tryckte den ändå. Dagen efter åkte vi på bokmässan i Göteborg, det hölls en tyst minut i hela mässan och alla stod upp, utom Jan Guillou som gick därifrån. Han tyckte det var hyckleri.
– Jag bodde i Danmark 2001 och livnärde mig på att undervisa i dans samtidigt som jag kämpade tillsammans med min danska danspartner att slå världseliten i latinamerikansk dans. När vi klev in på dansskolan den 11 september visades oförståeligt hemska bilder på den lilla tv:n i förrummet till köket. Bilderna från tornen på Manhattan som det bolmande rök ur var svåra att ta in. Människor som framför ögonen på oss kämpade för sina liv, och som man som åskådare visste kämpade förgäves när tornen plötsligt kollapsade. Vi stod som paralyserade framför den lilla tvn, och det sjukaste var att sedan gå in och undervisa i dans och disco!
– Det konstigaste var egentligen vad denna attack gjorde med oss människor. Vi skulle bara två veckor efter attentatet flyga till en danstävling i Kanada. De flesta vi rådfrågade tyckte vi skulle ställa in vårt tävlande, men vi beslutade oss för att åka. Det var väldigt skralt med folk på flygningarna över Atlanten under tiden efter 11 september, men en stackars man med turban hade letat sig ombord. Han satt ensam på en rad avsatt för fyra och de få passagerare som trotsat denna tids flygrädsla bevakade denna stackars mans varje rörelse. Rädslan och sannolikheten att det var en terrorist, var så klart i dessa tider överhängande i våra fördomsfulla hjärnor. Självklart var mannen bara en helt vanlig passagerare som man två veckor tidigare inte ens lagt märke till, men nu var han stämplad terrorist, endast grundat på hans huvudbonad. Vi människor måste lära oss älska lite mer och inte hata så förbannat mycket, och framför allt ska vi inte dra alla över en kam. Jag hoppas vi lyckas lära av historien.
Artiklar som QX publicerat i samband med terrorattackerna:
Uppdaterad 2021-09-11
