Jan Björklund: ”Det var ett väldigt ’hysj-hysj’ i släkten först…”

Hur skulle du vilja beskriva Liberalernas hbt-politik i stora drag?
– Ordet liberalism betyder frihet, och syftet med liberalism är att alla människor ska kunna leva som de själva vill och bli respekterade för det. Detta har lett till att vårt parti historiskt har gått i bräschen för de stora reformerna på området. I dag är mycket av detta okontroversiellt, men det var det inte när det skedde, tvärtom. Även framöver finns det reformer som behöver ske, även om jag tror att de riktigt stora lagstiftningsgenombrotten redan har skett under de senaste 15-20 åren, som rätten att gifta sig och att adoptera.

– Man kan ju lagstifta om mycket, men inte om folks fördomar. Ändå är lagarna viktiga, för när man instiftar en lag förändras även attityder efter ett tag. Acceptansen för homosexualitet är i dag mycket större än för bara 25 år sedan, bland annat tack vare lagstiftningen. Jag hör i dag inget parti som vill riva upp de här besluten, inte ens de som var emot när de togs,

Vilken är den viktigaste hbt-frågan just nu?
– Det finns flera, men något som påverkar många är hbt-kompetensen hos myndigheter, i äldreomsorgen, i skolan. Hbt-kompetens bör ingå i olika utbildningar, och det krävs fortbildning av befintlig personal. Det finns även flera lagstiftningsfrågor som ligger på bordet. Jag menar att vi bör öppna upp för altruistiskt surrogatmödraskap, och det finns områden vad gäller transpersoner vi måste titta på. Hbt-politiken har hittills varit väldigt fokuserad på homosexuella, och det beror nog mest på att de är flest.

Kan någon av dessa frågor bli en viktig valfråga?
– Det beror ju lite på de andra partierna, men jag skulle vilja att vi senast nästa mandatperiod kan ta beslut både kring surrogatmödraskap och transpersoners rättigheter.

Är ni rädda för att i valrörelsen ta upp frågor som kan uppfattas som kontroversiella av väljarna?
– Nej, inte vi Liberaler. Vi har som sagt tagit täten i de här frågorna, som ofta varit kontroversiella. Exempelvis både när det gäller partnerskapslagen och homoadoptioner. Vi drev båda frågorna under valrörelserna 1994 och 2002, om jag minns rätt.

Skola och integration är två av Liberalernas profilfrågor – hur kommer hbt-perspektivet in där?
– Inom skolan är det så att hbtq-personer möts av fördomar, att ”jävla bög” fortfarande är ett vanligt skällsord är inte acceptabelt. Här måste de vuxna sätta gränser, precis som när det gäller all annan ordning i skolan. När det gäller integration så finns det verkligen utmaningar eftersom det finns ett utbrett hedersförtryck riktat mot hbtq-personer. I den allmänna debatten talas det ju mest om kvinnoförtrycket. I Mellanöstern finns länder som har stränga straff för homosexualitet, och dessa värderingar bär många med sig när de kommer till Sverige. Man ändrar ju inte automatiskt värderingar bara man passerar svenska gränsen. Här krävs både lagstiftning, polisiära resurser och ökad kompetens. Och såklart attitydpåverkan.

Det lär finnas belägg för att hedersvåld drabbar hbtq-personer ännu mer än kvinnor…
– Det kan säkert stämma, även om det är svårt att undersöka. Men att det är ett stort problem är lätt att konstatera. Fördomarna kring hbtq-personer i arabvärlden är mycket stora; det har kommit väldigt många personer därifrån de senaste åren, så jag är mycket oroad över detta. Vi har ju bland annat sett problem på flyktingboenden, där hbtq-personer har utsatts för både mobbning och rätt grova övergrepp.

Vad har ni för förslag för att göra asylboenden trygga för hbtq-personer?
– Det är bedrövligt att det ska behövas särskilda hbtq-boenden, men dit har det gått. I grunden borde det inte behövas, utan ses som en akutåtgärd. Den som misshandlar ska inte få vara kvar.

Är det, anser du, ett asylskäl att vara hbtq?
– Migrationspolitiken har stramats åt betydligt, men Liberalerna anser att det på ett par punkter har gått för långt. Vi vill återinföra regeln som kallas för ”ömmande omständigheter” i lagstiftningen som betyder att man kan väga in andra aspekter än rent politiska, vilket skulle förbättra hbtq-personers möjligheter att få asyl. Just nu är de tre största partierna emot varje uppmjukning av migrationspolitioken, men vi kommer att driva frågan.

Bör transpersoner inkluderas i hatbrottslagstiftningen?
– Ja, och det är vi Liberaler som har drivit den här frågan, så vi vill se detta på plats. Jag är också öppen för att Sverige, liksom ett antal andra länder, öppnar för ett tredje kön. Att man juridiskt inte bara delar in befolkningen i två kön.

Vid assisterad befruktning blir den i paret som inte burit barnet inte automatiskt legal vårdnadshavare även om de är gifta, vilket är fallet för heteropar – bör detta ändras?
– Det är en eftersläpning i lagstiftningen och bör absolut ändras. Det finns en ängslighet hos vissa riksdagspartier kring de här frågorna, både hos något av de borgerliga partierna och hos socialdemokraterna som jämnt måste pressas när det gäller dessa frågor.

Bör barn ges möjlighet att ha fler än två vårdnadshavare?
– Där är jag mer tveksam. Människor får absolut leva hur de vill, i stjärnfamiljer och allt möjligt, men man måste fundera kring juridiken när det gäller detta eftersom frågor som vårdnadstvister kommer in.

Vi i Sverige är dåliga på transvänlig vård enligt en rapport från Transgender Europe, jämfört med länder som exempelvis Spanien, Serbien, Polen och Georgien. Kommentar?
– Det hänger säkert på bristen på kompetens och kunnande, men även på fördomar. Här behövs vidareutbildning av vårdpersonalen.

Behövs fler hbtq-personer inom politiken?
– Nja, vi utser inte personer utifrån deras sexuella preferenser utan för att de är duktiga. Och det råkar vara så att vårt parti har ett antal mycket skickliga politiker som är hbtq, även på ledande positioner i kommuner, landsting och Riksdag. Det är jag stolt över.

Skulle det vara bra med en L-partiledare som är homo, bi eller trans?
– Ha ha, gärna för mig, även om jag inte tänkte sluta just nu. Man kan som sagt inte välja en person beroende på dess sexuella preferenser, men det skulle inte vara ett hinder, inte i vårt parti i alla fall, vi är förbi det stadiet. Men det var ett hinder förr, och det sades exempelvis att det var en belastning för Andreas Carlgren när Centern skulle byta partiledare i slutet av 90-talet.

Hur tacklar ni personer inom partiet som inte har samma syn på hbtq-personer som partilinjen förespråkar, och kanske även uttrycker detta officiellt?
– Det är inget som har hänt i vårt parti vad jag känner till. Att ha en annan syn på vissa frågor, exempelvis när det gäller surrogatmödraskap, måste vara tillåtet. Vi har en debatt om detta inom partiet, och man måste få ha skilda uppfattningar. Men det är förstås stor skillnad på det och att uttrycka sig homofobiskt.

Har din egen syn på hbtq-personer och gaykultur förändrats parallellt med partiets?
– Jag är född på 60-talet och växte upp på landsbygden där det var otroligt fördomsfullt, så det är klart att mina värderingar vad gäller detta har förändrats över tiden. Jag har en kusin i Norge som tidigt kom ut som lesbisk, då jag var tonåring. Det var ett väldigt ”hysj-hysj” i släkten först, men efter ett tag så accepterade alla det, såklart. Och för mig var det en avgörande händelse i min syn på homosexuella, och sett över hela min livstid har jag genomgått en väldig utveckling i min syn på hbtq-personer. När vårt parti skulle besluta om att tillåta adoption för homosexuella på landsmötet 2001 gick jag själv i täten för att driva igenom det, men det fanns ett motstånd inom partiet.

Jag har från insiderkällor i Liberalerna tvärtom hört att du ibland varit lite sen på bollen vad gäller hbt-frågor…
– Det fanns de som var ännu mera i täten och ville gå fram ännu snabbare, så det finns säkert de som kan tycka det. Men också när det gäller samkönade äktenskap var det jag som gick i täten och fick med mig de andra allianspartierna på det, till och med Kd fick ge sig.

Finns det någon person inom Liberalerna som du anser varit extra viktig när det gäller att lyfta fram hbtq-frågor?
– Ja, Barbro Westerholm. Hon är outstanding; det var ju hon som tog beslutet att avskaffa sjukdomsstämpeln på homosexualitet 1979 när hon var chef för Socialstyrelsen. Barbro är nu 84 år och driver fortfarande hbtq-frågorna. Hon är Riksdagens äldsta ledamot och kandiderar nu för fyra år till!

Anser du att det finns en samsyn inom den borgerliga alliansen vad gäller hbt-frågor?
– Nej, det finns det inte. Det är ju framför allt Kd som har avvikit och avviker, och även Moderaterna.

Har ni en bättre hbt-politik än de röd/gröna? Om ja – på vilket sätt?
– Det här är frågor som skär rätt igenom bägge blocken. Socialdemokraterna är väldigt konservativa i de här frågorna. Men det är som sagt Liberalerna som både historiskt och i dag tar täten i hbt-frågorna och som stått bakom de riktigt stora genombrotten.

Första hbtq-personen du lärde känna?
– Det var min norska kusin jag precis berättade om.

Umgås du privat med några hbtq-personer?
– Ja, en av mina bästa vänner var gift med en kvinna men kom fram till att han är homosexuell, skilde sig och lever i dag ihop med en man. Det var för 15 år sedan och påverkade också min syn på detta.

Har du själv upplevt att människor i din omgivning, privat eller på jobbet, vädrat homofoba åsikter eller berättat ”bögskämt”?
– Det är klart jag har gjort genom åren. Jag jobbade inom försvaret på 80-talet och där var det en väldig machoinställning. Men det var en avspegling av tiden också, så jag hoppas det har förändrats. På Pride-parader så är det mängder av militärer, och Försvarsmaktens ledning, med numera.

Finns det någon sektor i samhället där du upplever att machokulturen och homofobin fortfarande är utbredd?
– Det finns det säkert, i extremt manliga miljöer, i vissa yrkesgrupper, men jag vill inte peka ut någon för risken är att man trampar någon på tårna. Men det som är positivt är ändå att det blir mindre och mindre av detta.

Någon hbtq-person, levande eller död, du verkligen ser upp till?
– Ja, de där tidiga banbrytarna, som Jonas Gardell och Sighsten Herrgård, såklart. Förebilder som Eva och Efva har betytt väldigt mycket för att också andra ska våga komma ut. Det har påverkat både attityder och lagstiftning.

Kommer du att delta i något Pride-firande under året? Det är exempelvis Europride i Stockholm och Göteborg.
– Ja, jag kommer att gå i Prideparaden i Stockholm liksom i somras. Hbt-liberalerna kommer ju att ha lite evenemang i samband med det som jag tänker vara med på.

Vad tycker du är viktigt med Pride?
– Dels är det en väldigt rolig festival, men den är också viktig eftersom vi fortfarande har väldigt mycket fördomar i vårt land. Pride-festivalerna har varit en pusselbit i att förändra opinionen.

Vad är det första du tänker på när man säger ordet ”gaykultur”?
– Village People, ha ha. Det var tidigt ute, när jag var ung… De gjorde en stor grej av att de var homosexuella, kom ut och var stolta över det.

Någon ”ingrediens” inom gaykulturen som du känner dig främmande inför, som ”stör” dig? Läderbögar, cruising, gayporr…
– Nej, det kan jag väl inte säga. Det som inte är lagligt och tillåtet för heterosexuella är ju inte det för homosexuella heller. En del är förstås väldigt exponerade i exempelvis Prideparaderna, men det är väl det som gör att paraderna får så mycket uppmärksamhet tänker jag. Det finns säkert de som stör sig på det, men jag gör det inte!