Språkröret Märta Stenevi (MP) har bara hunnit börja installera sig i Miljöpartiets lokaler i riksdagshuset, när QX kommer på besök. En omställning som känns ovan efter lång tid i regeringsställning, medger hon när vi fyller på kaffekopparna i partiets kök. Stenevi visar vägen in i en rymlig möteslokal där intervjun ska äga rum, då hennes eget kontor ännu är fullbelamrat av flyttlådor.
– Vi börjar bedriva vår politik på ett lite annat sätt nu, via riksdagen och opinionsbildning, i stället för bakom stängda dörrar i regering. Det är på många sätt en sorg. Men förutsättningen ska ju vara att regera på vår egen politik, inte andras, och definitivt inte Sverigedemokraternas, förklarar språkröret medan vi slår oss ned vid ett långbord alldeles intill en stor, vit kakelugn.
Att det är just Sverigedemokraternas (SD) politik som fått genomslag via den nya budgeten oroar Stenevi.
– MP bildades ur miljö, freds-och kvinnorörelsen, ur ett väldigt aktivistiskt perspektiv. SD har bildats ur en liknande aktivism, men då sprungen ur vit makt-rörelsen, nynazism och främlingsfientlighet. Jag har ingen anledning att kalla SD för ett nazistiskt parti, men de har sina rötter i den världen och de driver en tydlig politik som delar upp människor i ”vi och dom”.
På frågan om SD är ett rasistiskt parti, om än inte nazistiskt, svarar hon tveklöst ”ja”. Märta Stenevi tror att det skulle innebära en stor backlash även för hbtq-frågorna i Sverige om SD fick mer inflytande.
–Vi som har varit aktiva i kommuner och regioner ser tydligt hur de konsekvent motarbetar reformer för att stärka hbtqi-personers rättigheter. Man motsätter sig hbtq-certifieringar av vårdcentraler och äldreomsorgen, och därmed kunskapen om medborgare i vårt samhälle för att kunna säkerställa deras rättigheter.
Stenevi vill inte kritisera statsminister Magdalena Andersson (S) för beslutet att sitta kvar i regeringsställning, trots att budgeten inte gick igenom riksdagen, men har i media uttryckt sig skarpt om det ”förödande” i ”signalen att det inte spelar någon roll vems politik man styr på”.
– För mig och för MP går här en väldigt viktig gräns, slår hon fast för QX.
Nu är det valår! Vad vill ni göra för hbtq-väljarna?
– En könsneutral föräldrabalk, det är något vi har drivit länge. Vi har alla möjliga familjekonstellationer i Sverige och samtliga är viktiga. Att vi får en stärkt transvård, med fler och bättre möjligheter. Vi driver också en förändring av smittskyddslagen, att avskaffa informationsplikten för personer som lever med smittfri HIV och för att män som har sex med män ska kunna ge blod på lika villkor som andra.
Det är långa köer för lesbiska par som vill skaffa barn genom inseminering. Bristande information om alternativa vägar, och att det behövs fler som donerar könsceller, innebär att par får vänta i minst två år på att inleda behandling. Vad tänker ni om det?
– Vi ser ju stora skillnader i hur långa köerna är, och vilka regler man sätter upp, mellan olika regioner. Ett av hindren, som jag ändå tror vi behöver bevara, är att ett barn ska kunna veta vem donatorn är. Men med det sagt så tror jag att vi skulle behöva bättre informationsinsatser och tydligare gå ut med vad det innebär att bli donator. Vi har ju också olika åldersgränser som sätter käppar i hjulet vid inseminering och adoptioner, där vi skapar väldigt stor skillnad mellan olika föräldrakonstellationer.
Är det här frågor som MP kommer att driva i valrörelsen?
– Vi har tillsatt en utredning om en könsneutral föräldrabalk, som ska komma med sitt betänkande i sommar. Jag hoppas att vi kan ta vidare mycket av det som framkommer och driva inför nästa mandatperiod. Inom ramen för det krävs också tillgänglighet i vården för den som behöver assistans för att bli förälder. Så ja, frågan om en jämlik vård i hela landet och för olika föräldrakonstellationer kommer vi att fortsätta driva.
En vårdfråga som debatterats flitigt är den om transvård för barn och unga. Vården har fått kritik för att pubertetsblockerare gett skador och att fler än tidigare detransitionerar. MP har varit för ett avskaffande av åldersgränser gällande hormonbehandling och kirurgi. Är inte det riskabelt med tanke på vad som framkommit?
– Vi har nyanserat de skrivningarna i vårt handlingsprogram till att vi vill ge unga transpersoner rätt och adekvat vård. Jag kan känna en oro för hur vården fungerar idag. En vård som inte klarar att ta in hela den ungas livssituation riskerar att gå snett. Men jag tycker inte svaret på den här problematiken är att all medicinsk transvård ska försvinna. Ibland blir den här debatten väl svartvit, kan jag tycka. Vi behöver ställa mycket högre krav på transvården och samtidigt stärka den. Vi har också drivit frågan om en ny könstillhörighetslag hårt, som separerar den medicinska bedömningen och ingrepp från juridiskt kön. Det tror jag är väldigt viktigt.
Om man ser på det lagförslaget ur detransitionerades perspektiv, så menar flera att ett alltför okritiskt bejakande av någons upplevda kön kan vara ingången till att göra ingrepp, som man senare ångrar. Hur ser ni på det?
– Det är därför jag tror att det är viktigt att separera de här två frågorna. Det är stor skillnad på att byta juridiskt kön, och sedan gå igenom en svårare process för att byta tillbaka, än vad det är att ha genomgått medicinska ingrepp som inte går att reversera. Transvården ska nu specialiseras så att kvaliteten på vården höjs och patientsäkerheten förbättras. Poängen är att separat lagstiftning och bättre vård ska minska risken för felbehandling.
Men lagförslaget gör det inte bara enklare för transpersoner att byta juridiskt kön, utan för vem som helst utan att någon instans kontrollerar varför. Finns det inte risker med det?
– Tittar man på Danmark och Norge, som genomfört en sådan här lag, så ser man att det handlar om några hundratal personer per år som väljer att byta juridiskt kön. Naturligtvis behöver det finnas kontrollsystem i detta, till exempel om någon vill byta flera gånger. Det ska också finnas kontroll över personnummer i systemen. Framkommer missbruk av regler så kan man naturligtvis säga att ”då gör vi ingenting”. Men samtidigt måste det också vägas emot de personer som faktiskt blir hjälpta av en förändrad lagstiftning.
Som bekant har en lag, som förbjuder information om hbtq-personer i skolan, röstats igenom i Ungern och i Polen har hbtq-fria zoner införts. Italien röstade nyligen ned ett förslag som var tänkt att skydda hbtq-gruppen och i Rumänien höjs röster emot samkönade äktenskap. Märta Stenevi ser på utvecklingen med oro och menar att organisationer inom EU, som är emot framsteg för bland annat hbtq-personer, är med och finansierar en konservativ opinion.
– Den konservativa rörelsen vinner mark i alla delar av världen. Den är välfinansierad och oerhört välorganiserad. Det kommer allt fler rapporter nu, till exempel en som tagits fram av våra EU-parlamentariker, där man spårar pengarna. Våra kollegor i EU-parlamentet har varit mycket drivande för att utropa EU till en frihetszon för hbtqi-personer, som ett sätt att markera emot de polska hbtq-fria zonerna. De driver också att man ska kunna dra in det ekonomiska stödet till länder som inte lever upp till rättsstatens principer.
Även i Sverige hörs röster om att inte hissa regnbågsflaggan på kommunhus och, som du nämnde inledningsvis, så motarbetas hbtq-reformer regionalt. Vad kan man göra åt det?
– Det måste ske markeringar varje gång. Jag blev oerhört ledsen när Ulf Kristersson menade att det inte är hans uppgift att markera mot rasism hos SD. Jag menar att vi alla har ett ansvar att tydligt markera varje gång homofobi, rasism eller misogyni sticker upp huvudet. Våra politiker, inte minst lokalt och regionalt, driver en ständig kamp för att säkra det man har vunnit, att säkra oberoendet i kulturlivet, hos myndigheterna och i skolan.
Den fria rörligheten för regnbågsfamiljer i EU är ibland begränsad, om ett land inte vill erkänna samkönade äktenskap till exempel. Hur kommer man åt det?
– Här jobbar våra EU-parlamentariker väldigt hårt för att de rättigheterna ska tillerkännas inom hela EU. Jag räknar starkt med att min efterträdare som jämställdhetsminister, och ansvarig för de här frågorna, kommer fortsätta driva detta mot sina kollegor, för här behöver skapas allianser där ministrar i EU-länder gör gemensam sak och inte accepterar en tillbakagång.
Intervjun börjar gå mot sitt slut och samtalet är tillbaka i svensk politik. Märta Stenevi passar då på att slå ett slag för en fråga, som prästen Lars Gårdfeldt var en stark röst i under hösten, den om präster som vägrar viga homosexuella par.
– Frågan om vigselrätt är symboliskt viktig. I Sverige har vi rätt till samkönade äktenskap och här menar vi att det ska gälla oavsett vem vigselförrättaren är. Alla som har rätt att förrätta vigslar ska också vara beredda på att förrätta samkönade vigslar. Det är den lagstiftningen vi har i Sverige och den gäller alldeles oavsett kontext, avslutar Märta Stenevi med bestämdhet i rösten.
Vem är Aleksa Lundberg?
