Söndagens valresultat inte innebära några avgörande förändringar när det gäller hbtq-politiska reformer.
Det råder en stabil majoritet för att arbeta vidare på det spår Sverige med en allt större enighet slagit in på sedan den statliga utredningen ”Homosexuella och samhället” lade fram sin rapport 1984.
Inriktningen då var att jämställa homosexuell samlevnad med heterosexuell, att betrakta homosexuella som en minoritetsgrupp i behov av skydd mot missgynnande lagstiftning och diskriminering, och att förbättra utbildning och information.
Resan har hittills tagit några decennier, och vi är inte framme ännu. Långt därifrån.
Men en stabil majoritet står bakom synsättet att hbtq-personer skall ges samma rättigheter som majoritetsbefolkningen och ser behovet av att fortsatt motverka fördomar och diskriminering.
Två partier i riksdagen markerar att den heterosexuella familjen har en särställning vilket inneburit att dessa genom åren varit och fortsatt är motståndare till reformer för jämställande av likaköna kärlek med olikakönad. De två partierna har varit skeptiska till flera reformer som handlar om hur samhället skall se på kön och hur samhället skall reglera könskorrigering.
Kristdemokraterna, som är ett av dessa partier, gick tillbaks ca 1 procentenhet, men kan ändå räkna hem att man hämtat upp sig i valspurten från att i opinionsundersökningar legat under 4%-spärren.
Det andra partiet, Sverigedemokraterna, mer än fördubblade sitt väljarstöd. Tydliga strömmar har gått från moderaterna men även socialdemokraterna. Sverigedemokraterna har i förra, men även denna, valrörelse gjort en poäng av att markera sig som hbt-vänliga. Deras profilering handlar om att vilja stötta de ”vanliga” hbt-personerna och att förklara hbt-frågor som ”privata”. I kombination med att de är uttalade motståndare till regnbågsfamiljer kan deras politik på området enbart karaktäriseras som bakåtsträvande och en politik för att vi skall återgå till garderoben.
De politiska krafter som i sin politik är tydligt skeptiska, eller aktivt motarbetar, hbtq-personers öppna deltagande i samhället liksom bildande av familjer på lika villkor, har gått fram. Det är självklart inte en positiv förändring att dessa nu har stöd från ca 17,5% av väljarkåren mot 11,3% i förra valet.
I praktiken kommer detta inte i närtid innebära några stora problem för reformarbetet. En betryggande majoritet, 82,5%, står bakom partier som vill gå vidare i riktning att se likakönad sexualitet och kärlek inkluderat familjebildning som fullt ut likställd med olikakönad dito.
För de hbtq-personer som flyr till Sverige och för alla de som kommit hit från andra länder är signalen om det ökade stödet för Sverigedemokraterna, det nationalistiska missnöjespartiet med rötterna djupt ner i den bruna myllan, direkt obehagligt. För alla som arbetar för ett samhälle i mångfald där insikten är att vårt land blir rikare när det är öppet än när det sluter sig, blir det omskakande när 12,9% av svenskarna är beredda att ge ett sådant parti makt.
Sverige är nu, vilket trots allt inte är helt förvånande, ett land som likt våra nordiska grannländer får leva med ett starkt högerextremt parti i sitt parlament. Vindarna i Europa, och i stora delar av världen, blåser återigen i denna konfrontativa och isolationistiska riktning.
Men. Och detta är otroligt viktigt att påminna sig om. Om och om igen. 82,5% röstar för ett samhälle där likakönade och olikakönade relationer jämställs, en inkludering av hbt-personer liksom till en öppenhet för olika könsuttryck. Och 87,1% röstar för ett öppet Sverige som välkomnar människor från andra länder. För ett Sverige som ser de tiotusentals som flyr eller kommer hit för arbete och för att bilda familj som en tillgång och som något positiv för Sveriges framtid.
Det parlamentariska läget blir mer osäkert efter söndagens val. När det gäller hbtq-frågor finns dock den stabila parlamentariska förutsättningen för att genomdriva reformer och stärka stödet för den hbtq-politiska rörelse som nu fortsatt skall driva på för förändring.
På valnatten överraskade Fredrik Reinfeldt med att inte bara avgå som statsminister utan annonsera att han i vår lämnar in som partiordförande.
Från hbtq-rörelsens sida är detta en oroande signal.
Fredrik Reinfeldt har varit en stridbar kämpe för våra rättigheter. På 90-talet i samband med debatten om registrerat partnerskap gick han emot sitt parti och röstade för det första steget mot en könsneutral äktenskapslagstiftning. I skapandet av de nya Moderaterna blev omläggningen i partiets hbtq-politik dramatisk. Från att ha varit ett parti med få öppna hbt-personer i sina led, är bilden idag en helt annan. De nya moderaterna har inneburit att Sverige idag har en stabil majoritet från höger till vänster bakom reformarbetet.
Reinfeldt var den förste statsminister att besöka Pride Park. Den förste att dela ut pris på GayGalan, det förste att gå med i Prideparaden.
Det har funnits invändningar mot kompromissandet med Kristdemokraterna som fördröjt viktiga reformer, men det finns få svenska politiker som betytt så mycket som Fredrik Reinfeldt för att förändra hbt-personers situation i Sverige.
Med tacksamheten för de insatser han gjort genom omläggningen av sitt partis politik uppstår självklart en oro för att hans avgång nu kan innebära att de ”gamla Moderaterna” stärker ställningarna. Inte minst nu när det visar sig att så många av partiets väljare ser ut att ha gått över till det ”socialkonservativa” partiet Sverigedemokraterna.
Öppna moderater har en central roll i att vidmakthålla den höga svansföring som de nya Moderaterna har haft under Reinfeldts ledning.
Att Feministiskt initiativ inte lyckades ta sig in i riksdagen blev en besvikelse för stora delar av den hbtq-politiska rörelsen. Men idag är rörelsen så bred att det inte finns någon självklar hbtq-politisk kraft på höger/vänsters-skalan. Inte minst syns detta i debatten kring surrogat/värdmödraskap där Vänstern och Fi hamnar i samma slutsatser som Kristdemokrater, om än från olika utgångspunkter.
Partiet har dock i sin ledning haft många färgstarka och inflytelserika profiler med sin bas i hbtq-rörelsen. Gudrun Schyman gav på valnatten uttryck för besvikelsen som självklart finns inom partiet. Men farhågorna om att att Fi strax under 4% skulle sätta käppar i hjulet för en stabil rödgrön majoritet, eller att bidra till att Sverigedemokraterna blev tredje största parti, kom på skam. Sverigedemokraterna blev så starka att de klarade sin positionering helt på egen hand.
Efter ett så pass dramatiskt val som vi nu upplevt, med ett osäkert parlamentariskt läge och en växande främlingsfientlig rörelse, är det viktigt att alla tillåter sig ha is i magen. Kursändringar som innebär anpassning till ”socialkonservativ” politik eller en ”invandringskritik”, för att vinna över de som nu gått till Sverigedemokraterna är en fara för homo-bisexuella och transpersoners framtida position och välbefinnande. Här bär alla övriga partier ett ansvar såväl vad gäller hbtq-politik som i synen på det öppna Sverige.
87% röstade faktiskt för ett öppet Sverige i mångfald. Det är en på allvar stabil majoritet.
Uppdaterad 2018-01-11
