Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Gudrun Brunegård skrev i veckan en debattartikel på den kristna dagstidningen Dagen där hon menar att filmen om Dag Hammarskjöld på ett ”missvisande” sätt driver ”tesen” att den svenske generalsekreteraren för FN var homosexuell.
Hon hänvisar i debattartikel till Henrik Berggrens bok Dag Hammarskjöld, där det hävdas att Dag Hammarskjöld skall ha sagt att de rykten som gick om att han var homosexuella var ”grundlösa” och att han aldrig skulle ha accepterat tjänsten som generalsekreterare för FN om han var tvingad att leva med en hemlighet som på den tiden var skamlig. Riksdagsledamoten Gudrun Brunegård citerar Berggren vidare genom att lägga fram tanken att ryktena kring Hammarsköljda sexualitet handlade om att det för FN-anställda var ”spännande att skvallra om chefen”.
”Det är trist att denna typ av desinformation målas upp som Hammarskjölds verkliga jag, då det är en vrångbild som inte osannolikt kan komma att fastna i allmänhetens medvetande,” skriver så Brunegård och menar att Hammarskjöld hade tillräckligt många fascinerande sidor att skildra så att ”ta till fantasier” om homosexualitet inte behövs.
Istället lanseras tanken från riksdagsledamoten att Dag Hammarskjöld var asexuell och att han trivdes i ensamhet. Dock konstateras att han hade ett rikt socialt liv i New York och umgicks, berättar riksdagsledamoten, bland annat återkommande med Greta Garbo, vars relationer med kvinnor är omskrivna och den homosexuelle dramatikern W.H. Auden.
Istället för att spekulera i om Dag Hammarskjöld var homosexuella så citerar Gudrun Brunegård i sin debattartikel USAs dåvarande FN-ambassadör Adlai Stevenson: ”Minnet av denne man, mänsklig, bildad, omdömesgill, buren av en poetisk och filosofisk vision, lidelsefri – förutom en lidelse för förnuft och anständighet – blygsam och modig, detta minne kommer alltid att påminna oss om det bästa Förenta nationerna kan vara.”
Det menar den kristdemokratiske riksdagsledamoten är ett bättre sätt att beskriva Dag Hammarskjöld på än att han skulle ha varit homosexuell.
Författaren, religionspsykolog och konstvetare Lars Djerf, som 2020 gav ut boken Dag Hammarskjöld : en psykobiografi, där han tar upp frågan om Dag Hammarskjöld sexualitet, reagerade på debattexten i tidningen Dagen och skickade in ett svar men fick den inte publicerad.
QX väljer därför att här nedan publicera hans replik på Gudrun Brundegårds debattartikel i Dagen.
Svar till Gudrun Brunegårds inlägg i tidningen Dagen 23 januari 2024
”Det finns ingen verklighetsgrund för tesen …” Så börjar riksdagsledamoten för KD sitt inlägg och hänvisar till flera forskare med djup kännedom om Hammarskjöld.
Uppenbarligen har hon då inte läst min bok Dag Hammarskjöld – En psykobiografi från 2020 för då kanske hennes tvärsäkerhet inte skulle varit så stor.
I kapitel sex – Enhörningsproblematiken – tar jag upp frågan om Dag Hammarskjölds sexuella identitet.
Det man bör beakta när det gäller att diskutera denna fråga är att först när Dag Hammarskjöld var 39 år avkriminaliserades homosexualitet i Sverige. Detta eftersom man ansåg att homosexualiteten hade en konstitutionell grund i personligheten. Denna avkriminalisering gjorde det inte lättare för personer med denna läggning att bli accepterade i samhället.
Överståthållaren Johan Hagander kallade den 4 juli 1950 till konferens om homosexualitetens skadeverkningar. Pastorn i Stockholms stadsmission skrev i Aftonbladet i augusti samma år och beskrev homosexualiteten som ”en tillägnad snuskig vana …som fyller samhället med elände.” Biskopsbrevet året därpå talade klarspråk: Homosexualitet var en sjukdom, ett brott mot Guds bud, inget man kunde försvara etiskt. Vi kan också påminna om Alan Turing i England, som ställdes inför rätta 1952 och fick välja mellan fängelse eller kemisk kastrering.
När Hammarskjöld kom till Amerika i april 1953 var situationen inte bättre där. Den republikanske senatorn Joseph McCarthy fick senaten att likställa homosexuella med kommunister.
Det är lätt att förstå att i denna kulturella miljö om man ville bevara omgivningens respekt och sitt arbete det vore självmord att visa tendenser till homosexualitet. För Dag Hammarskjöld skulle han då bli en självmordskandidat, som skulle få erfara omvärldens hån och förakt. Det skulle ödelägga faderns och syskonens liv och dra skam över hela släkten.
Läs de utdrag jag anför i min bok ur breven mellan Rutger Moll, riksbankschefens son och Dag för att få en uppfattning om vad deras gemensamma intresse var. Se också alla de exempel jag anför ur Dag Hammarskjölds boksamling, som han lämnat över till Kungliga biblioteket och där Enhörningsproblematiken är det förhärskande.
Sture Linnér berättade i ett minnesprogram 2005 på TV hur Dag tog honom till ett enskilt samtal och förklarade hur det låg till. På intervjuarens fråga vad Dag sa ser man en sekunds tveksamhet men sedan säger Linnér att han lovat att inte säga något och det löftet måste han hålla även om Dag är död.
Den hagiografiska skildringen av Dag Hammarskjölds liv har hittills dominerat bilden av honom men nu är det tid att skildra honom som en människa av kött och blod.
Jag kommer aldrig glömma diplomaten Sverker Åströms ord till mig när jag vid en intervju frågade honom om Dag inte kunde ha dolt sin sexuella läggning på samma sätt som sin religiositet, den som sedan kom fram i den postuma boken Vägmärken. Och jag tillade, du var ju ofta bjuden till Dag i hans stora östermalmsvåning. Då kom svaret blixtsnabbt: Det var ju inte så underligt, jag var tio år yngre och hade ett fördelaktigt utseende.
PS Brunegård skriver: Det var inte utan anledning han fick efterträda sin far som ledamot av Svenska Akademien. Till detta vill jag bara foga Daniel Sandströms ord i Sydsvenskan den 14 juni 2005: ”doftade … mer av gammalt privilegiesamhälle än av modern meritokrati.”
Uppdaterad 2024-01-29
