Markus kom ut på jobbet: ”Nästan ingen visste att jag är gay”

Markus Arkko är 33 år och bor i Kalmar, dit flyttade han för sju år sen då han blev ihop med en kille. Relationen tog slut, men Markus blev kvar i Kalmar, han fick jobb som maskinoperatör på Epiroc och svarvar detaljer till hydrauliska hammarkroppar.

– Jag jobbar på verkstadsgolvet, säger han. Vi jobbar i tre-skift och jag trivs bra.

På fritiden tränar han och umgås med sin hund Vilda, en malinois som är 3,5 år.

I veckan bestämde sig Markus för att komma ut på jobbet, något han funderat på ett tag.

– Nästan ingen visste att jag är gay. Jag har länge känt att ”varför ska folk veta det”, och jag har varit lite skeptisk till att berätta. Men jag känner också att jag blivit mer avstängd och att jag inte delar med mig av mig själv. Sen läste jag artikeln på QX om Lee Christiernsson som kom ut och den artikeln inspirerade mig mycket. Jag och min syster började pratade om Lee och vi sa båda två ”tänk att gå så länge utan att våga vara sig själv.”

Markus säger själv att det inte är någon på jobbet som kunnat ana att han är bög. Han menar att han inte passar in i den stereotypa bilden folk har av en bög.

– Jag är rätt ‘snubbig’ av mig, säger han och skrattar. Jag är gammal hockeyspelare, och mina fritidsintressen är ju bilar och motorcyklar, dessutom är jag svarvare till yrket. Det är ju en macho arbetsplats med en viss jargong.

– Ja, jag kände att det var dags, jag vill rasera den här bilden många har av gaykillar. Att man måste vara lite feminin och sticka ut för att vara gay. För så är det ju inte.

Han berättar att han inte har några gayvänner, förutom sitt ex då.

– Nej, jag umgås bara med heterosar, säger han lite uppgivet. Kalmar är ju inte så stort men jag tycker att det borde finnas någon som är lite som jag och har samma intressen.

Det var i onsdags som Markus kom ut på jobbet, han hade pratat med HR-avdelningen på jobbet innan och sagt att han ville skriva ett anonymt brev som de kunde skicka ut till alla anställda, i brevet berättade han om sig själv, att han insåg att han var gay i ung ålder, att han trodde det skulle gå över men att det inte gjorde det, att han i tonåren försökte intala sig att han gillade tjejer medan han brottades med demoner som sa att han var gay.

Tyvärr var det en inre kamp som var så jobbig att han i 20-års åldern funderade på att ta livet av sig.

– Det här dödande mig ju långsamt, och jag hörde vad folk sa om bögar, folk i min närhet sa att bögar är äckliga. Det var otroligt jobbigt att höra när man är så känslig och tar till sig av allt.

Vändpunkten för Markus kom när han träffade en kille på Qruiser. Han blev kär, kände sig starkare och framför allt var han inte ensam längre.

Dagen efter att HR-avdelningen skickat ut brevet till personalen gick Markus runt till alla och berättade att det var han som skrivit brevet.

– Den här veckan har jag säkert pratat med 100 personer på jobbet. Jag passade på när det var skiftbyte och många var på plats. Dessutom pratade jag inför hela ledningsgruppen i torsdags. Då skakade jag som ett asplöv, jag är inte van att prata inför en massa folk. Men det gick bra.

Hur har responsen varit?

– Bra, jag såg att en del av mina kollegor log och de tyckte det var bra och modigt att jag berättade. Responsen blev mycket bättre än jag vågat tro, jag trodde ju att de skulle vända mig ryggen. Men de sa att de blev berörda. Och att jag är samma Markus för dem fortfarande, att det här inte gör någon skillnad.

Hur kändes det?

– Det var en otrolig lättnad självklart, det kommer bli skönt att slippa hålla på och ljuga alla rakt upp i ansiktet. Jag har ju haft lite ångest inför alla fikastunder på jobbet, ”jaha, undra vad det är för ämne som kommer upp nu” och ”vilken story jag ska hitta på idag”.

När Markus mamma fick veta att han är gay sa hon bara ”okej”.

– Sen hade hon sagt till min syster att hon inte trodde att jag skulle bli ”en sån där”. Ingen i släkten vet något än, de lär väl få veta det nu. Men jag har släktingar som talat nedlåtande om både utlänningar och bögar så de kommer kanske inte gilla mig. Men det är inget jag bryr mig om.

Hur är det att vara gay i Kalmar?

– Det är ju litet… (skrattar) Men det känns tryggt och skönt i Kalmar. Men jag sitter inte fast här, jag kan flytta om jag träffar någon. Men jobb växer ju inte på träd – och så måste jag ha hjälp med min hund Vilda när jag jobbar, och det har jag här. Kalmar kunde kanske varit mer livat och att det fanns mer att göra för det är lite dött.

Men nu pågår Kalmar Pride, idag är det Prideparad och du ska delta för första gången.

– Ja, jag sa det till min VD att jag tycker vårt företag ska vara med i Pride för att visa att vi är en öppen arbetsplats som är inkluderande och där man kan vara sig själv, så vi är några stycken som ska gå. Det ska bli både spännande och kul.