I tolv år har homosexuella ”Kofi”, 30, levt som papperslös i Sverige. Migrationsmyndigheterna vill inte ge honom uppehållstillstånd, trots tidigare förföljelse, och hemlandet Ghana vill inte erkänna honom som medborgare.
– Papperslösa som Kofi löper en jättestor risk för att utsättas för människohandel, sexhandel och tvångsarbete, uppger juridiska ombudet Joakim Lundqvist.
När puberteten satte fart i Kofis då 13-åriga kropp förstod han att det var killar, inte tjejer, som väckte hans intresse. På internatskolan för pojkar mötte han Bobi, som skulle komma att bli hans pojkvän. Likt andra tonåringar, när hormonerna börjar strömma genom kroppen, kunde de inte låta bli att smeka och kyssa varandra.
När omklädningsrummet, intill skolans gymnastiksal, stod tomt en dag blev de tagna på bar gärning, mitt i en kyss, av skolans rektor.
Homosexualitet är kriminaliserat i Ghana, så det rektorn bevittnade var inte kärlekskranka ungdomar, utan två brottslingar i aktion. Kofi och Bobi anmäldes till polisen och blev efterlysta.
– Det var fruktansvärt att leva som homosexuell i Ghana, berättar Kofi. Jag har blivit arresterad flera gånger.
När Kofi blivit 17 år fick hans mormor reda på att polisen letade efter honom igen och förstod att han inte kunde bli kvar. Hon skaffade ett falskt pass åt sin dotterson och betalade flyktingsmugglare för att få ut honom ur landet.
– Efter det har jag aldrig hört av min pojkvän igen. Mormor berättade att de torterat Bobi i fängelset, de satte eld på honom levande. Jag tror inte han lever, för att vara ärlig.
2011, efter några månader som illegal flykting i Spanien, följde Kofi med en man till Sverige för att besöka Stockholm Pride. Han var 18 år och mötte nya vänner, som han senare följde med till Norrköping. Men han fortsatte hålla sig undan myndigheterna.
– Jag var rädd för att bli utvisad, jag vågade inte ta mig till polisen.
Först 2012, efter att ha påträffats av poliser, valde Kofi att söka asyl i Sverige. Men han uteblev från träffar med Migrationsverket och med sitt juridiska ombud och nekades därför uppehållstillstånd i maj 2013.
– Jag visste inte att min sexualitet kunde vara ett asylskäl, jag trodde att man var tvungen att vara krigsflykting. Jag tänkte på min pojkvän och var rädd för att de skulle skicka mig tillbaka. Jag var ung, jag visste ingenting, förklarar Kofi.
Eftersom Kofi har kommit till Schengen med falska id-handlingar och Ghanas konsulat inte vill kännas vid honom, har utvisningsbeslutet inte kunnat verkställas och Kofi hamnat i limbo. Som statslös och papperslös kan han varken försörja sig eller skaffa egen bostad.
Juridiska ombudet Joakim Lundqvist berättar för QX att asylsökande i den här situationen befinner sig i ”en helt fantastisk utsatthet”.
– De kan inte få bistånd, får inte arbeta och utelämnas till svartarbete, sexhandel och människohandel. Queers är extra utsatta.
Kofi har löst dilemmat genom att bo hos olika män som erbjudit husrum mot sex.
Vid ett tillfälle blev han attackerad av en man med kniv och höggs allvarligt i nacken. Trots att han återfanns blodig och kunde peka ut förövaren lades förundersökningen ned.
2016 påträffades han på nytt av polis, efter att ha snattat i en matbutik.
– Jag levde på gatan, förklarar Kofi uppgivet. Hur ska jag äta? Myndigheterna bryr sig inte ett skit. Jag måste överleva.
Polisen såg det sannolikt att han skulle avvisas och satte honom i verkställighetsförvar. Preskriptionstiden för utvisningen hade dock gått ut och en ny asylutredning kunde inledas, men inte heller denna gång blev det något uppehållstillstånd.
Joakim Lundqvist var biträde i Kofis senaste asylprocess som även den utmynnade i ett utvisningsbeslut.
QX har läst Migrationsmyndigheternas motiveringar, där det framgår att de misstror Kofis homosexualitet.
”Migrationsdomstolen anser att de uppgifter som Kofi har lämnat är mycket vaga och detaljfattiga…Inte heller har han på ett tydligt och konkret sätt kunnat resonera om sina känslor och tankar kring sin sexualitet eller berätta om han gjorde några särskilda överväganden när han kom till insikt om sin sexuella läggning med anledning av den kännedom han har om synen på homosexualitet i Ghana”, skriver Migrationsdomstolen i ett beslut.
Det är en upprörd Kofi som kommenterar motiveringen.
– De behöver ta in någon som är hbtq-person, som kan förstå, jag tror inte att de vet vad jag går igenom. Det är många från Uganda och Nigeria som också har fått avslag. Låt någon med erfarenhet göra asylintervjuerna, inte de heterosexuella. Föreställ dig att ha genomlidit helvetet och sedan vara här i tolv år utan uppehållstillstånd.
Enligt en rättsutredning från RFSL, som släpptes 2020, bryter myndigheterna mot svensk rätt när de avslår asylärenden för att personen inte kunnat redogöra för sina känslor och erfarenheter på ett visst sätt.
– Det mest problematiska är att migrationsmyndigheterna tillämpar krav som utgår från att hbtqi-personer har universellt gemensamma erfarenheter, uppgav asyljuristen Aino Gröndahl till QX när rapporten släpptes.
Joakim Lundqvist håller med men anser att även UNHCR, som tagit fram modellen som används vid hbtq-ärenden, har ett ansvar.
– Metodiken är godtycklig och borde inte användas. UNHCR vill förbättra den för att komma åt problemen, men det går inte att polera en bajskorv, slår han fast.
2020 kom Kofi till en stad i Västmanland, där han omhändertagits av vuxenpsykiatrin en period och tvångsvårdats för hallucinationer och inre röster. Rösterna säger åt honom att skada sig själv, berättar han, men medicinerna han får lugnar.
Enligt en journalkopia som QX fått läsa bedöms psykoserna ”som sekundärt trauma” och Kofi kan behöva ”traumabearbetningsterapi” om han till slut får stanna.
– Jag kommer inte få medicin i Ghana, de kommer kedja fast mig, menar Kofi. De tror att psykiskt sjuka är demonbesatta. Så jag har två problem om jag blir skickad tillbaka, jag är en hbtq-person och har en psykisk sjukdom.
Lundqvist tror inte att det finns så mycket mer att göra i Kofis fall. Myndigheterna försöker fortfarande få Ghana att acceptera Kofi som medborgare, trots år av nekande, och Lundqvist bedömer det som sannolikt att han förblir papperslös tills det är dags för nästa asylansökan.
– Det finns många som är statslösa och papperslösa i Sverige. De kan ha varit här i 20 år och jag har haft flera klienter som hamnat i sexhandel och tvångsarbete, Kofi är inte den enda, berättar Lundqvist.
Från förvaret i Västmanland berättar Kofi om hur han såg på Sverige innan han kom hit.
– Jag trodde att Sverige var så bra för hbtq-personer när jag läste om det på nätet. Det är så sorgligt. Vi hbtq-personer från Afrika och Mellanöstern, där det inte är tillåtet, vi är i en speciell situation. Det är så svårt att komma ut och att prata om det här, men de försöker utvisa mig, så att jag bara kan försvinna och dö.
”Kofi” heter egentligen något annat”
