Det har bara gått några veckor sedan 42-åriga Kalmarkillen Erik Slottner från Kristdemokraterna utsågs till civilminister av statsminister Ulf Kristersson när den nya regeringen presenterades. Något som kom som en chock för Erik.
– Ja, det gjorde det faktiskt, säger han när vi ses i Peter Knutsons studio. Jag var helt oförberedd på det, men andra i partiet hade sagt att de trodde jag skulle få en ministerpost, men jag sköt hela tiden ifrån mig det.
Men så kom samtalet från Ebba Busch och Erik behövde ingen längre betänketid.
– Jag ringde min pojkvän Robert och vi pratade igenom det och ja, sen ringde jag tillbaka till Ebba och tackade ja.
De första veckorna som minister beskriver han som att kastas in i någon slags torktumlare, mycket information på kort tid, om allt från hur Regeringskansliet fungerar till beslutsprocesser och att installera sig på kontoret. Hans nya rum har både eget badrum och en säng.
– Jag vet inte hur jag ska tolka att jag har en säng på rummet, säger Erik. Är det tänkt att jag ska jobba så länge på kvällarna att jag lika gärna kan sova kvar på kontoret eller står den där för att jag kommer behöva vila på dagarna?
– Eller ett tredje alternativ, flikar Eriks pressperson Martin in med ett stort skratt.
Att bli minister betyder även att media kommer syna dig i sömmarna, var det något du funderade på?
– Ja, verkligen. Vad har jag i bagaget egentligen? Men jag är ju ingen ny person inom politiken, jag har funnits med en lång tid så jag har lärt mig vara försiktig och att tänka efter före, men visst har det kollats att jag inte har något liggande hos Kronofogden eller är polisanmäld för något.
Erik är uppväxt i Kalmar med mamma, pappa och två syskon. Han började tidigt intressera sig för politik. Pappa var aktiv i Moderaterna och det pratades mycket politik hemma.
– Jag var bara 11 år gammal när jag satt och tittade på partiledardebatterna på tv, jag spelade till och med in dem på video. Det var partiledardebatter och Melodifestivalen (skrattar). De spelade jag alltid in.
Men det var framför allt valet 1991 som gjorde att han fastande. Han följde det nitiskt. Men det var inte Kristdemokraterna han gillade mest på den tiden, det var Ny Demokrati med Ian och Bert. Men efter att ha hört en debatt mellan Ian Wachtmeister och Alf Svensson ändrade han sig och blev kristdemokrat.
– Det var något i Alfs ton som grep tag i mig och jag blev alltmer kritisk till Ny Demokratis inställning till flyktingar och bistånd. Så när jag var 12 år gammal sökte jag medlemskap i KD och där har jag varit medlem sedan dess.
Ja, det är en sanning med modifikation för Erik startade faktiskt ett eget parti också. I skolan – Demokratiska ungdomspartiet. Ett parti som hela klassen blev medlemmar i.
– Om det hade att göra med att ingen ville gå ut på rasten ska jag vara osagt, skrattar Erik. Men vi hade åsikter om många frågor och i ett av protokollen som jag hittat från ett möte står det ”Erik lämnar mötet i protest” (skrattar). Jag berättade det här för Nooshi Dadgostar häromdagen när vi åt middag och hon tyckte jag var oerhört lillgammal. (skrattar).
”Jag var bara 11 år gammal när jag satt och tittade på partiledardebatterna på tv, jag spelade till och med in dem på video. Det var partiledardebatter och Melodifestivalen”
Vi spolar fram till 2003. Erik ska fortsätta plugga i Linköping men övertalas av dåvarande riksdagsledamoten Inger Davidsson att istället flytta till Stockholm och bli politiskt sakkunnig i utbildningsfrågor. Erik tackar ja och bestämmer sig dessutom för att komma ut.
– Det kändes som ett bra tillfälle, att lämna allt det gamla bakom mig och komma till en ny stad och ett nytt jobb som nyutkommen.
Men först ville han veta hur partiet skulle ta emot honom. Kristdemokraterna var inte känt för att vara ett speciellt vänligt inställt parti i hbtq-frågor.
– För mig var det viktigt att veta hur det skulle tas emot. Hade jag fått ett dåligt bemötande i partiet hade jag inte velat vara kvar, min identitet var viktigare än min partitillhörighet, så var det.
Men innan Erik kom ut officiellt passade han på att komma ut för sin mamma och syster. Och det gick okej…
– Min förnekelsefas hade varit lång så när jag väl lossade den ventilen kändes allt så självklart. Mamma fick sedan berätta för pappa. Och jag trodde kanske att pappa skulle ha svårast att acceptera men det var tvärtom. Det var mamma som var den som tyckte det var jobbigt. Hon sökte förklaringar i uppfostran och oroade sig för vad andra skulle säga. Sen var hon så klart ledsen för att jag inte skulle få några barn. En inte helt ovanlig reaktion.
– Men båda två var noga med att säga att de älskade mig. Pappa ringde och sa att den dagen jag träffar någon är han lika välkommen hem som mina syskons partners. Och allt blev snabbt bra och mina föräldrar är stora supporters till mig. Föräldrar behöver bara lite tid ibland.
Bara några veckor efter att han kommit ut för sina föräldrar så kom han dessutom ut i en stor intervju i tidningen Kristdemokraten. Och reaktionerna lät inte vänta på sig.
– Jag översköljdes av kärlek i sms, kramar, mail och samtal från partikollegor. Många var glada för min skull men även för att det nu fanns en öppet homosexuell person så pass högt upp i partiet.
När Erik sedan valdes till ordförande för KDU blev det stökigt, han vann ordförandeposten med minsta möjliga marginal, men avsattes sedan och det blev mycket media om bråket i KDU.
– Då minns jag att det blev ett stort fokus på min läggning vilket jag inte tycker var bra. Jag blev homo-Erik mer än Kd-Erik. Men idag är det annorlunda, sedan jag blev minister har jag inte fått en enda fråga om det av en enda journalist, vilket förvånar mig. Men det är ju bara sunt.
Men du är inte med i KD för att du är kristen?
– Nej, jag har varit noga med sedan jag blev medlem att jag inte tycker man ska blanda ihop religion och politik. KD är inte bara en samling personer som går i kyrkan varje söndag. Jag är medlem av politiska och inte religiösa skäl.
Känner du att ditt parti stått bakom dig hela tiden som öppet gay?
– Ja, jag kan aldrig minnas att jag blivit ifrågasatt på grund av min sexuella läggning, tvärtom har jag lyfts fram i många sammanhang. När jag kom ut var många människor tvungna att ifrågasätta sina egna förutfattade meningar, i den meningen har jag gjort stor nytta utan att det fått rubriker. Jag vill också betona att jag inte är den enda hbtq-personen inom KD. Jag vet flera stycken och vi är fler idag än förut.
Men KD är ju inte ett parti som kämpat för hbtq-rättigheter genom åren.
– Nej… (Reds anm. Vid senare tillfälle ber Slottner om efterföljande tillägg) Det är till viss del sant. Men det har hänt väldigt mycket i partiet. KD har lyft flera frågor för att värna hbtq-personers rättigheter som exempelvis blodgivning på lika villkor, stärkt skydd för hbtq-flyktingar, en utvidgad diskrimineringslagstiftning och ökade rättigheter för barn som kommit till genom surrogatmödraskap.
Hur har det påverkat dig, har du blivit mer ifrågasatt från hbtq-rörelsen än från partiet?
– Ja, mycket mer från hbtq-rörelsen än från partiet, absolut! Visst har jag fått någon kommentar från någon enskild partimedlem, men det är väldigt få. Jag hade aldrig blivit borgarråd om det inte var för att jag gjorde ett bra jobb, jag hade inte kommit in i partistyrelsen, jag hade inte suttit i verkställande utskottet, och jag hade definitivt inte blivit minister. Elaka tungor säger att jag använts som ett alibi i partiet, men du ser inte ministrar som alibin, då skulle de sitta på andra poster i så fall, att säga att jag är ett alibi är att förminska mig, det är en kränkande kommentar.
– Inom hbtq-rörelsen har jag fått höra att jag är en skam för hela rörelsen. Att jag är en ulv i fårakläder. Sen finns det de som tycker att det är konstigt men intressant och som jag har bra samtal med, och slutligen finns det de som tycker det är jättebra att det finns öppet homosexuella i KD.
Hur känns det att få höra att man är en skam?
– Det är jobbigt, jag är en känslosam person och jag tar åt mig. Oftast är det från personer som ligger långt vänster ut, som är mer aktivistiskt lagda.
Kan du på något sätt förstå dem och varför de tycker som de gör?
– Jo, det kan jag göra utifrån deras resonemang, men det bygger mycket på okunskap och på fördomar mot partiet, men ur deras perspektiv förstår jag att de blir upprörda. Sen tror jag också att en del vill befästa fördomar eftersom de stärker deras tes och världsbild.
Erik berättar att han även varit på olika fester där det hänt att någon sagt ”vad kul det var att få träffa dig, du verkar ju vara en fin och trevlig person, men jag hade ingen bra bild av dig innan”.
– Då blir man ju först glad, men sen funderar jag på hur många där ute som tycker illa om mig utan att ha träffat mig. Som tycker att jag är en konstig filur.
Som när han stod i kö till gayklubben Wonk i Malmö en kväll och killen framför honom i kön vände sig om och sa ”du är inte välkommen hit”…
– Det var otroligt jobbigt att höra, men jag stod självklart kvar. Men då minns jag att jag blev ledsen.
Har du aldrig tvivlat på att KD är ditt parti?
– Den fråga jag tycker var jobbigast var äktenskapsfrågan i början av 2000-talet, då fanns det stunder jag funderade på att lämna partiet, men det som gjorde att jag stannade var att man intog positionen för civilrättsliga äktenskap, att man skulle separera staten och kyrkan, det var rätt tycker jag och är den vanligaste lösningen i europeiska länder. Så när man intog den positionen, att lagstiftningen skulle vara könsneutral så blev det lättare för mig att stanna kvar.
Och så blev det. Nästa år är det 20 år sedan han flyttade till Stockholm och påbörjade sin rikspolitiska bana. Men han jobbar inte hela tiden.
– Nej, jag tycker absolut att man ska jobba mycket och hårt men inte hela tiden. För mig är det viktigt att jag har ett privatliv också. Då vill jag ägna mig åt min träning, plugga spanska och umgås med min pojkvän Robert.
Erik och Robert har varit tillsammans i nio år, men lever som särbos.
– Det tycker jag verkar bli allt vanligare, och ibland när jag pratar med heterosar och berättar hur vi lever hör jag kvinnan säga ”Åh va skönt det låter” (skrattar).
Robert och Erik brukar hamna i soffan framför någon tv-serie. Just nu är det The Crown. Innan det var det Young Royals.
– The Crown har vi sagt att vi ska se på tillsammans, så man får inte smygtitta när den andra inte är hemma (skrattar). Sen vill jag tipsa om en serie som heter Why Women Kill, en riktigt bra serie som dessutom har hbtq-tema.
Till sist, du har lägenhet i Barcelona och pluggar spanska, hur bra är du?
– Jag är okej, det går lite upp och ner. Men jag hade Spaniens drottning Letizia som bordsdam vid en lunch förra året och då lyckades jag genomföra samtalet på spanska under hela lunchen. Jag kanske inte förstod allt hon sa men jag vet inte om det märktes, jag nickade och log mycket (skrattar).
Slottner Om...
…SD’s senaste utspel om att vilja förbjuda sagostunder med dragqueens:
– Löjeväckande! Generellt sett tycker inte jag att politiker ska lägga sig i sådana här frågor utan låta det vara upp till verksamheter så som skolor, förskolor och äldreboenden att själva fatta beslut om vilka aktiviteter de arrangerar eller deltar i. Enskilda utspel från enskilda lokalpolitiker gör mig dock sällan orolig.
…att vissa kommuner inte hissar regnbågsflaggan?
– Kommunerna måste själva fatta beslut om vilka flaggor de vill hissa eller inte. Själv har jag varit verksam i en kommun där vi länge hissat prideflaggan, och jag blir glad om fler kommuner väljer att göra samma sak.
…att Richard Jomshof, ledande SD-förespråkare, vill avskaffa diskrimineringslagen.
– Både jag och KD anser att det behövs en diskrimineringslag i syfte att skydda olika minoriteter i Sverige.
…att antalet kvotflyktingar minskar från över 6000 till att bli 900. Det kan ju knappast gynna hbtq-flyktingar som skulle prioriteras bland kvotflyktingar.
– Med tanke på den stora invandring som Sverige haft under en lång tid så behöver migrationspolitiken framöver vara stram. Vidare har vi omfattande integrationsproblem som också drabbar HBTQ-personer på olika sätt. Även med 900 kvotflyktingar kommer Sverige fortfarande vara en av de länder som tar emot störst andel av EU:s totala antal kvotflyktingar. Värt att nämna är också att Tidöavtalet nämner att HBTQ-flyktingar ska värnas i kvotflyktingsystemet.
