Regeringen har också varit aktiv för att lyfta in hbt-frågorna i det internationella arbetet. Främst är det EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och hbt-minister Nyamko Sabuni (FP) som varit pådrivande, men även biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har gjort mycket.
I flera av våra grannländer i Öst- och Centraleuropa är det svårt att vara homo, bi eller transperson. Pride-parader har motarbetats eller stoppats i bland annat Warszawa, Riga, Vilnius och Moskva. De demokratiska fri- och rättigheterna har kränkts, och i Litauen har även omfattande inskränkningar gjorts genom lagstiftning. Kritiken från Sveriges regering har varit hård.
Både Birgitta Ohlsson, Nyamko Sabuni och tidigare EU-ministern Cecilia Malmström har alla deltagit i hotade Pride-festivaler och på det sättet satt press på de lokala myndigheterna och polisen.
De har också tagit upp situationen för hbt-personer med regeringsföreträdare både direkt och indirekt. De har samverkat med lokala hbt-organisationer och öppnat upp de svenska ambassaderna för möten och mottagningar. Aldrig tidigare har en svensk regering gett ett så aktivt och kraftfullt stöd till hbt-rättigheterna i Öst- och Centraleuropa.
Efter valet kan situationen bli en annan. För första gången kan vi få en regering med företrädare som hyllat förtrycket i Öst- och Centraleuropa och där ett parti haft diktaturerna i regionen som sina systerpartier ända fram tills de kollapsade. Lars Ohly blev ledsen när Berlinmuren föll. ”Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen” är ett klassiskt Ohly-citat från den tiden.
Vad har Vänsterpartiet lärt sedan dess? Partiet gullar med auktoritära rörelser och regimer också i dag. Bara de senaste åren har partiets biståndsstiftelse samarbetat aktivt med ett oreformerat leninistparti i Colombia, diktaturen i Vietnam och filippinska kommunistgrupper med väpnad revolution och kvartersmiliser på dagordningen. Den auktoritära utvecklingen i Venezuela möts med beundran i breda partikretsar. Ledande partiföreträdare fortsätter att hylla diktaturen på Kuba.
Det här vet naturligtvis varje regering i Östeuropa. Där minns man vilka rörelser i väst som protesterade mot förtrycket och vilka som i stället urskuldade eller rentav stödde förtryckarna.
Hbt-rättigheter är inte några specialrättigheter, utan bygger på demokrati och de allmänna mänskliga rättigheterna. Det handlar om rätten att yttra sig fritt, starta klubbar genom eget företagande, grunda hbt-föreningar, bilda opinion för hbt-personers sak och på det sättet åstadkomma samhällsförändring. Den som inte konsekvent står på demokratins sida blir inte trovärdig.
Med vilken tyngd kommer en rödgrön regering att kunna ställa krav på mänskliga fri- och rättigheter? Vilken trovärdighet skulle utrikesminister Lars Ohly ha i Vilnius, Warszawa eller Riga?
En rödgrön regering riskerar att bli en bromskloss för Sveriges arbete för mänskliga fri- och rättigheter för hbt-personer i de forna kommunistdiktaturerna.
Uppdaterad 2018-01-10
