Finns det då alls någon anledning att fortsätta diskussionen om HBT-personers rättigheter och möjligheter – är inte allt frid och fröjd? Diskussionen förtjänar definitivt att föras vidare. Den utvecklade lagstiftningen i Sverige, det starka diskrimineringsskyddet och samhällets öppna attityd till trots upplever många HBT-personer problem och brister i kontakter med institutioner i samhället. Ett tydligt exempel där HBT-personer kan uppleva sig osedda eller illa behandlade är vården – från skolhälsovården till äldreomsorgen.
Hälso- och sjukvården i Sverige håller generellt en hög kvalitet. Personalen är hårt arbetande och välmenande. Det handlar egentligen inte om en medveten diskriminering eller strategi som gör att många HBT-personer upplever mötet med vården som jobbigt. Det handlar heller i första hand inte om resurser. I grunden handlar det om kunskap. Visserligen finns det vårdpersonal och särskilda mottagningar som har en gedigen kunskap kring frågor som rör HBT-personer. Problemet ligger i att det i det vardagliga mötet med hälso- och sjukvården inte finns tillräcklig kunskap.
Vän av ordning invänder då om det egentligen spelar någon roll – en könssjukdom är väl en könssjukdom, oavsett vilken sexuell läggning eller könsidentitet man har? Och att gå till en kurator, eller söka läkare för andra besvär, har väl inte med den sexuella läggningen eller könsidentiteten att göra? Jo, det har det. Bristande kunskaper om HBT-personers livsvillkor, bristande förståelse och insikt i vad det innebär att vara HBT-person, så kallad HBT-kompetens, får konkreta konsekvenser för den vård och omsorg HBT-personer erbjuds. De flesta läkare eller sköterskor utgår från att deras patienter är heterosexuella, eftersom de flesta människor är det. Det kan leda till att man inte tar relevanta prov eller ställer relevanta frågor. Särskilt problematiskt kan detta vara för unga i kontakten med ungdomsmottagningar eller skolhälsovården där osäkerhet och egen okunskap kan göra situationen väldigt jobbig.
Även när det gäller hur vi tar hand om våra äldre finns samma typ av problematik. Fixar hemtjänsten att hantera att två gamla damer som bor tillsammans är partners och inte bara väninnor? Kan äldre HBT-personer få ett bra och kunnigt bemötande på äldreboenden, även i ett läge där den egna förmågan att stå upp för sig själv är nedsatt?
Den enkla utgångspunkten är att alla borde få bli sedda för den de är. För att uppnå det inom hälso- och sjukvården krävs utbildning och kunskap. Det är rimligt att ställa krav på att man inom utbildningar som gymnasiets omvårdnadsprogram och högskoleprogrammen för sjuksköterskor, läkare, kuratorer m fl. ger studenterna en kunskap om HBT-frågor så att de är väl rustade för att oavsett var i landet de kommer att jobba kan se att det finns HBT-personer som de möter i sin vardag. Det är också rimligt att ställa krav på kommuner, landsting och regioner att de aktivt arbetar för att tillförsäkra att personal inom hälso- och sjukvården, äldreomsorgen, hemtjänsten och skolhälsovården har tillräcklig kunskap och HBT-kompetens för att ge medborgarna ett bra bemötande och en god omvårdnad. När det gäller utbildningen behöver läro- och kursplaner uppdateras och kompletteras. I befintliga verksamheter behöver fortbildning arrangeras genom till exempel HBT-certifiering.
Uppdaterad 2016-11-15
