STOCKHOLM.
Göran Gunnarsson, Generaldirektör för Räddningsverket inleder genom att berätta om sitt möte med Krister Fahlstedt från Försvarsmakten som jobbar med hbt-frågor. Det var år 2002 och han fick då själv upp ögonen för hbt-frågorna.
– Vi som står utanför garderoberna, det är vi som ska öppna dörrarna, säger Göran Gunnarsson.
Han menar att det främst är chefernas ansvar, och att högste chefen har det yttersta ansvaret. Vidare framhåller han att det inte räcker med ord, när det handlar om mångfald, det krävs handling.
– De som håller för garderobsdörrarna gör det inte av elakhet utan på grund av okunskap. Vi måste satsa mer på utbildning. Personalen inom räddningstjänsten måste spegla det samhälle vi lever i, säger han.
Göran Gunnarson poängterar också att detta uteslutande är en arbetsmiljöfråga, eftersom man måste kunna tala om vem man är på sin arbetsplats.
– Nu har vi lagt grunden för ett fortsatt arbete. Nu är vi med på Pride, säger han.
Johanne Hildebrandt presenterar näste talare, Jan Wisén, chef vid Stockholms brandförsvar.
– Syftet med denna satsning är att öka mångfalden i Stockholms brandförsvar. Vi måste skapa en annan syn kring mångfalden, och se till att vi har en verksamhet som välkomnar alla. Men det är också en trovärdighetsfråga till medborgarna som vi ger service. Vi måste öka kompetensen om mångfalden, säger han.
Jan Wisén framhäver att räddningstjänsten är en humanitär organisation som ska hjälpa människor och vara till för alla. Och att de ska stå för värderingar som allas lika värde. Han påminner också om att än så länge finns ingen öppen hbt-person i Stockholms brandförsvar. Tills för bara ett halvår sedan var det en ickefråga, men att den i dag finns med på dagordningen.
Attityden han hör är: ”Det är inget problem här, vi har ju ingen hos oss.” Men han ser nu en möjlighet att som chef kunna vara med och påverka för att lyfta upp frågan, och försöka skapa ett annat klimat. Ett sätt är genom Pride, men även genom att fortsätta med utbildningar, debatter, och intern information.
– Om en enda person vågar komma ut, så är det värt varenda timme och varenda krona, säger han.
Cecilia Uneram, räddningschef vid Västra Sörmlands räddningstjänst står näst på tur i dagens samtal. Hon presenterar sig:
– Jag representerar mångfalden. Jag är kvinna och bi, alltså jag har gått Brandingenjörsutbildningen, BI, säger hon.
Cecilia Uneram får ofta frågan om hur det är att jobba i räddningstjänsten och vara kvinna. Och eftersom frågan fortsätter att ställas, så tyder det på att det är något konstigt menar hon. Snarare är det viktigt för verksamheten att ha anställda med olika etnicitet eller kön för att kunna klara verksamheten bättre.
Johanne Hildebrandt presenterar Henry Linnsén, brandingenjör i Stockholm.
– Jag ska inte hålla något brandtal. Däremot har jag något att bekänna. Jag är inte hetero, säger han och kliver flera steg framåt mot publiken.
Henry Linnsén berättar om vilket helvete han har haft med att dölja sin läggning. Allt ifrån att behöva ljuga om vad han gjort under helgen till att duscha ensam i ”fysen” i fall det skulle komma ut.
– Jag vågade inte stå för mitt sanna jag, utan tillät mig att bli ett offer. Men tack vare stöd från mina vänner och ledningens satsning på mångfald törs jag stå här i dag.
Han avslutar med att en uppmaning till publiken:
– Våga se olikheter som en tillgång, och lova mig när ni går ut härifrån ut i solen i dag, släpp sargen och våga vara nyfikna, säger han och möts av en lång stark applåd.
Johanne Hildebrandt undrar varför räddningstjänsten inte tagit tag i den här frågan tidigare.
– Vi är en oerhört traditionsfylld organisation, och att ändra värderingar och en grundsyn tar tid, men vi kan bli bättre, säger Göran Gunnarsson.
Jeanette Selin är öppet lesbisk och jobbar som brandman i Katrineholm sedan april i år. Hon är väldigt positiv till att räddningstjänsten nu deltar i Pride.
– Äntligen, det var dags för räddningstjänsten att aktivt finnas med, jättekul, säger hon.
Under sin utbildning som hon avslutade i juni förra sommaren bestämde hon sig för att vara öppen från första dagen. Men hon har inte varit det på alla sina arbetsplatser tidigare. Som brandman blir hon inte ifrågasatt för att hon är lesbisk, utan för att hon är kvinna. Och då handlar det oftast om de fysiska kraven.
– På min utbildning var vi 43 killar och 6 tjejer, och under den tiden kände jag av mest motstånd. Det var mycket frågor som ”Hur ska du orka?” och ”Vet du vad du har gett dig in på?”, säger Jeanette Selin uppgivet.
I Katrineholm däremot var de stolta över sin första tjej, berättar hon. Nu är de två tjejer på stationen som jobbar i operativ räddningstjänst.
Pridesatsningen hoppas Jeanette Selin ska bidra till att fler vågar vara öppna på sina arbetsplatser, att det blir mer självklart. Hon hoppas också att diskussionen fortsätter över hela landet. Till slut vill hon säga att hon känner sig stolt över sina kollegor och chefer som pratade direkt från hjärtat i dagens seminarium ”Räddningstjänst för alla eller?”
Uppdaterad 2020-11-25
