Då brittiske rapparen Q-Boy avslutar kvällen två och en halv timme senare är ungefär 60 av dem kvar. Hälften är från RFSL:s ungdomshäg Egalia.

Men vi hittar också fyra göteborgstjejer som gör sin första Pride.

Roseanne, Jenny Carlsson och Josefin Holmsten ska börja andra året på medialinjen på gymnasiet och har planerat sin resa sedan i mars. Biljetterna köpte de tidigt.

– Det blev billigare då, nästan halva priset, förklarar Roseanne.

Tjejerna bor hos nyligen uppflyttade kompisen Victoria Wendelid och är framförallt på Pride för att träffa folk. ”Som på Qruiser, fast på riktigt.”

Eftersom de inte haft råd med veckopass kommer Lava att vara deras hem under festivalen. De tycker att det är bra att det finns ett alternativ för dem som inte har åldern eller ekonomin som krävs för att vistas i Parken.

– Det är kul att träffa så många som är som en själv, säger Jenny.

– Fast jag trodde det skulle vara ännu mer folk, eftersom det är invigning, säger Josefin.

Vi har stannat kvar i en av Lavas soffor för att bläddra i programmet. Josefin, som gillade kvällens dragartist Sexy Galexy från Australien, vill inte missa fredagens drag night, men den får nog ge vika för maskeradfesten på Göta Lejon. Tjejerna ser också fram emot morgondagens workshop, där man kan trycka egna t-shirts och plakat till paraden – veckans stora höjdpunkt.

Q-Boy var tjejernas favorit. ”Han fick igång publiken,” sade Jenny Carlsson.

Vad ska det stå på ert plakat?
– Vet inte. 50/50 kanske, säger Victoria.

Victoria får med sitt långa hår och frekventa fnitter ofta höra att hon bara är ”trend-bi”, att det bara är en fas. Hon tycker att tjejer är för bra på att placera varandra i fack och bestämma hur man ska se ut för att få göra och tycka vissa saker.

– Vadå, måste jag se ut som en kille bara för att jag gillar tjejer?

Roseanne och Jenny ser på varandra. Sedan på sina rutiga skjortor, slitna jeans och korta hår. Sen skrattar de.

– Fast det är sant, säger Roseanne. Man tycker att det inte borde finnas några fördomar i HBT-världen, eftersom vi hela tiden försöker motarbeta fördomar hos andra, men det gör det, säger Roseanne.

Jenny rycker på axlarna.

– Jag klär mig såhär för att jag trivs, inte för att jag försöker säga något.

Vi pratar om Eric Sjöströms öppningstal och hur homosexualitet i en del länder är belagt med dödsstraff.

– Det är sjukt att man kan straffas för att visa kärlek, säger Roseanne.

Roseanne, som föddes på en mindre ort och inte kom ut förrän hon flyttade till Borås, menar att det var lättare att komma ut på en plats där alla inte redan kände igen en bara för att man klädde sig lite annorlunda.

Tjejerna är alla öppna med sin läggning. De är glada att vara födda på 90-talet, då mycket av det politiska jobbet redan är gjort. I Jennys familj är det bara Jennys tolvåriga lillasyster som inte riktigt förstår. Nästan alla Victorias kompisar kom ut som homo- eller bisexuella efter att hon själv gjort det. Och Josefin behövde aldrig ens komma ut eftersom mamma redan räknat ut det.

– Och min mamma var till och med ledsen a hon inte fick följa med, säger Roseanne.

– Fast vi får inte glömma att vi har det väldigt bra, säger Victoria. Homosexualitet klassades ju som en sjukdom ända fram till slutet på 70-talet.

Victoria drömmer om att bli journalist.

Medan den här journalistens hjärna skriker efter sömn planerar tjejerna kvällen. När vi skiljs åt är de på väg för att kolla in ungdomstältet utanför Pride Park.

Vadå, när har ni tänkt gå och lägga er?
– Vi brukar väl komma i säng vid tre, säger Roseanne.