– Påståendet om ”Homocaust” där 100 000 homosexuella män skulle ha avrättats av nazisterna är felaktigt. I koncentrationslägren avrättades 10 000-15 000 homosexuella män. Lesbiska avrättades inte lika systematiskt som männen eftersom kvinnlig homosexualitet inte var förbjudet, säger Kurt Krickler som en inledning på dagens föreläsning.
Dessutom ansågs inte de lesbiska lika hotfulla som de homosexuella männen, vilka sågs som ett hot för att de kunde förföra unga män som sedan själva skulle bli homosexuella permanent. Detta skulle då hota samhället. Lesbiska kunde användas till att föda barn åt Führern. De lesbiska tvingades att leva efter de traditionella könsrollerna, och nazisterna trodde också att lesbiska var lättare att omvända till heterosexualitet.
En betydlig skillnad mellan Tyskland och Österrike var kriminaliseringen av kvinnliga homosexuella. I Österrike var kvinnlig homosexualitet fortfarande kriminellt hela tiden under förvandlingen av Tredje Riket, 1938-1945. Lesbiska dömdes för homosexuella handlingar enligt Österrikisk lag, men de fick sitta av sina straff i vanlig fängelser istället för att skickas till koncentrationsläger. Vissa skickades dit också, men det finns ingen kunskap om hur många.
Kurt Krickler fortsätter föreläsningen med lite statistik: Mellan 1933 och 1945 arresterades cirka 100 000 homosexuella män. Detta ledde till omkring 50 000 domar, men alla dömdes inte i domstol, eftersom Gestapo och polisen hade makten att skicka dem direkt till koncentrationsläger. Vanligt förekommande var också att de först dömdes till fängelse och när de avtjänat sitt straff blev de direkt skickade till läger för ”skyddat förvar” istället för att frisläppas. I lägren var de homosexuella fångarna lägst i hierarkin tillsammans med de judiska fångarna och långt under politiska eller kriminella fångar. Detta skulle också vara en förklaring till varför homosexuella män var bland de lägst överlevande i lägren. Från Österrike sändes cirka 600-900 homosexuella män till lägren.
All slags sexuell aktivitet var förbjuden i Österrike, berättar Kurt Krickler. Det innebar även onani och till och med bara något slags försök att utföra en homosexuell handling var straffbart. När nazisterna tog makten i Tyskland 1933 var de missnöjda med den legala situationen och 1935 införde de Paragraf 175. Från och med nu var all sexuell kontakt förbjuden, inklusive uppförande som skulle kunna uppfattas som en sexuell invit. Det inkluderade även ”bara titta” eller ”bara röra”.
Även männens sociala liv påverkades genom yttre press. Att ta kontakt med okända personer var farligt eftersom främlingen kunde vara ”agent” eller polisinformatör, allt kunde vara en fälla. Men även kontakt med andra homosexuella män kunde vara farligt eftersom om de ertappades utsattes för utpressning och tortyr för att avslöja andra homosexuella partners eller vänner. Polisen och Gestapo kunde också leta igenom brev om de misstänkte personen för homosexualitet. Under den nya lagen kunde homosexuella bli skickade till lägren enbart för att ha tagit emot eller skrivit ett kärleksbrev.
– För allt detta lidande dröjde det ända till år 2005 innan homosexuella koncentrationslägerfångar fick någon form av kompensation. Syniskt nog fanns då inga överlevande kvar som kunde få kompensation, så det blev bara symboliskt, säger Kurt Krickler.
Före år 2005 inkluderades inte homosexuella lägerfångar som offer eftersom homosexualitet hade varit förbjudet redan före nazitiden. De homosexuella själva kände skam över att ha hamnat i lägren på grund av sin homosexualitet. Attityden bland dem var att bli lämnade i fred och de inte orkade ta tag i det förflutna.
Uppdaterad 2016-11-16
