Christer Björkman och Babsan var kvällens konferencierer och skötte det med den äran. Björkman, som de senaste åren mest setts som Melodifestivalsgeneral visade att han är en vass programledare också. Tillsammans med Babsan fick han publiken att skratt högt flera gånger genom kvicka lustigheter och en spetstig improvisationsförmåga. Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmson skötte sig också väldigt bra. Det är lätt att underskatta den rosahåriga tanten från Skutskär, och ännu lättare att underskatta mannen bakom peruken, som underhållare. Lars-Åke som Babsan är en riktigt bra scenpersonlighet med ton av erfarenhet som definitivt vinner publikens hjärtan. Vid ett tillfälle kom Skansenklenoden Jonas Wahlström in med både en orm och en spindel, och Babsan hanterade djursällskapet förträffligt roligt. Kärlek till de båda programledarna alltså.
Innan jag tar mig an artisterna så vill jag hylla invigningstalarna. Först: Tiina Rosenberg fick några av kvällens längsta applåder och en hel del skratt för ett vettigt tal som hyllade fri sexualitet och uppmanade till fortsatt kamp för våra rättigheter. Rosenberg fullkomligt brann av liv på scenen och utan ett enda papper i handen gav hon prov på förträfflig talarkonst. Att hon dessutom berättade att den höjda kampnäven kunde ses som ett sexredskap gjorde hennes tal ännu mer poppis hos publiken. Heja Tiina!
EU-minister Cecilia Malmström höll ett långt och klokt tal om att vi inte ska glömma bort alla dom länder som har det svårare än oss när det gäller kampen för kärleken. Hon menade också att vi i Sverige har kommit långt men inte tillräckligt. Hon lovade att slåss för fortsatt stöd gentemot HBT-samhället.
Sist ut blev Prins Manvendra Singh Gohil som höll ett långt och lite invecklat tal om kampen mot förtryck och homofobi. Han talade sig också varm för HIV-prevention, vilket han är mycket engagerad i. Prinsens tal möttes trots sin långdragenhet av vördnadsfullt lyssnande och hövliga applåder. Och han är ju ett spännande och annorlunda inslag i Pridetalartraditionen.
Kvällens artistkavalkad bjöd på både det ena och det andra. Anne-Lie Rydé brände av en mäktig ”Segla på ett moln” och fick publiken att koka under ”Sånt är livet”, medan Östen Me Resten gavs ett svalt mottagande för tramsiga ”Man får dansa som man vill” och en bonnig version av ”Daddy Cool” (Och nej, man kan inte byta ut textraden ”Daddy Cool” mot ”Dog i fjol” utan att hamna på min svarta lista…).
Jan Johansen fick igång allsång i sin ”Se på mig” och ”Vilken härlig dag”, och Marit Bergman sjöng sin böghångelhyllning ”Out on the Piers” medan hon sprang genom publikhavet. Snyggt!
Men kvällens stora stjärna var Sarah Dawn Finer. Förutom en magiskt mäktig ”I Remember Love” så gjorde hon Mary J Bliges ”No More Drama” så att det jag och många med mig fick gåshud. Flera personer jag pratade med efteråt grät av hennes tolkning av soulklassikern. Ett stort Prideögonblick.
Allt som allt var det en fin kväll som sparkade igång årets festival på riktigt. Nu väntar dagar av Pridehousande, aktiviteter på stan och festande, innan det är dags för parkinvigning på onsdag.
Vi hörs då!
Dagens Hej!
– Sarah Dawn Finers ”No More Drama”. Magi.
– Cunigundas Mammor på Skansenscenen. Surkärringarna var grymt roliga i kväll.
Dagens Nej!
– De tre fjuniga fylleslöddren som trakasserade mig och min kompis E på väg över Skeppsbron. Måtte alla Pridedeltagare slippa sån skit.
Uppdaterad 2017-02-10
