Miniparad i Haga!

#Westfika med Västtrafiks VD, Lars Backström

[ingress]I Västtrafiks tält i Regnbågsparken var det fika med företagets VD Lars Backström. Vi är där och kollar läget och pratar lite med Lars. “Vi, som jag tror alla här i parken gör, tycker att det är viktigt med allas lika värde och vill stötta det.” säger han angående varför Västtrafik tycker det är viktigt att vara en del av West Pride.[/ingress]

“Kollektivtrafik är en symbol för integration. Vem du än är, vem du en älskar eller vad du än tror på så möts ni på samma spårvagn.” fortsätter han. I och omkring Västtrafiks tält syns personer med t-shirtar med trycket “Tack för att du reser tillsammans”

Han tillägger också att de ser West Pride som en chans att svara på deras kunders frågor och få feedback på olika sätt. “Igår, till exempel, kom det fram en person till mig och belyste det här med att när en registrerar sig på vår hemsida så måste det anges personnummer vilket kan vara problematiskt av många olika anledningar. Så nu ska vi se hur vi kan jobba runt det.” säger han.
Avslutningsvis ställer jag en fråga angående HBTQ-personers säkerhet i kollektivtrafiken. Han svarar: “Vi jobbar konstant med säkerhet och gör inte skillnad på HBTQ-personer och andra. Alla skall kunna åka säkert med Västtrafik.”

Birgitta Stenberg – litteraturen, konsten och kärleken

[ingress]
Att höra Kerstin Bjärkstedt berätta om Birgitta Stenberg är att önska att man hade känt henne.[/ingress]

Författaren och konstnären föddes i Stockholm 1932 men flyttade till Frankrike under gymnasieåren där hon skapade sig ett umgänge i Paris konstnärs-, bohem- och gay-kretsar. Efter det hann hon med många resor kors och tvärs i Europa, men även med att flytta tillbaks till Sverige, gifta sig två gånger – första gången med Håkan Lagergren och andra gången med Kerstin Bjärkstedt – vara yrkesfiskare och biodlare, författa ett 60-tal böcker och att vara oerhört verksam inom hbtq-rörelsen på olika håll i landet.

Det är ett varmt porträtt som skapar ett intryck av en person som levt fullt ut och utan att be om ursäkt. Bilden av Birgitta som Kerstin först såg henne, i röda klackar och vit minkpäls i ett hus långt ute på landet naglar sig fast. Då var hon mitt uppe i ett drogmissbruk som resulterade i boken Rapport. En bok som Kerstin anser var räddningen från de överdoser som dennes två vänner dog av några år efter dess utkomst. Det var även den boken som resulterade i deras relation då Kerstin tog kontakt med Birgitta på en bokmässa för att tacka.

Flera av Birgittas böcker är till stor del självbiografiska, däribland Apelsinmannen, som Kerstin rekommenderar för de som vill veta vad det innebar att vara hbtq på 50-talet. Viljan att skildra kärlek mellan kvinnor som vilken annan som helst nämns också som en drivkraft i skrivandet. Dock tycks Birgitta ha varit en person driven att uttrycka sig om allt hon anser viktigt då titlarna bland annat även innefattar barn- och ungdomsböcker, tre kokböcker och en bok om biodling.

Inte ens beskedet om terminalcancer 2012 lyckades avskräcka henne, istället resulterade det i en lista av saker som måste klaras av först och ett frieri till Kerstin på väg till sitt 80-års-kalas. Hon var inte rädd för döden då hon drog slutsatsen att det måste vara kul därborta eftersom ingen kom tillbaks. Tron var även oerhört viktig då hon var konverterad katolik, en del av sitt liv som hållits till stor del privat.

Som avslutning säger Kerstin åt publiken att ”Gör det som ni vill” i Birgittas anda, och sannerligen om man kan dra sensmoraler av ett liv så tycks det vara den som ligger närmast till hands.

Gayby baby

[ingress]Föreningen Stolta föräldrar visade tillsammans med UR den Australienska dokumentärfilmen Gayby Baby på Stadsbiblioteket. Lena Bergström, ordförande för Stolta Föräldrar presenterade filmen.[/ingress]

Gayby Baby följer fyra barns, i åldrarna elva och tolv år, liv dag till dag. Gus, Ebony, Graham och Matt har samtliga samkönade föräldrar och har alla olika besvär som barn i den åldern kan ha.

Gus’ mammor gillar inte att hen är ett stort fan av tävlingsbrottning och hen försöker övertala dem att det är harmlöst. Ebony älskar att sjunga och försöker komma in på en musikskola där hen tror att eleverna kommer vara mer accepterande av hens familj än vad hens tidigare klasskompisar varit. Graham kämpar med läs- och skrivsvårigheter som nyinflyttad på Fiji med sina två pappor och Matt strider med tvivel till sina mammors katolska religion.

Trots barnens olikheter så hade de alla liknande attityd till att vara del av en familj med samkönade föräldrar. “Denna debatten borde inte existera” säger Matt angående samkönat äktenskap i Australien “Jag tror att Gud gjorde alla till att vara som den är”

Filmen är fylld av kärlek mellan såväl föräldrar som barn och ger prov på att en familj är en familj oavsett vilka kön föräldrarna har.
“Denna filmen är tänkvärd ifrån flera perspektiv för mig som förälder till ett homosexuellt barn” säger Lena Bergström.

Beebar

[ingress]Vi talade med Katarina Bäckström, vice vd för Beebar. Bee bar är en stor sponsor för West Pride som vi är mycket tacksamma för. De har ett stort tält i Regnbågsparken där de erbjuder god mat till gäster och West Prides crew.[/ingress]

Bee Kök & Bar är en gay-friendly restaurang. De ser till så att personalen arbetar med goda värdegrunder, att de är öppensinnade och bemöter alla gäster lika bra. En ska inte ha fördomar och om en ska arbeta på Beebar måste man ställa sig bakom det konceptet. Katarina tycker att det är en självklarhet att Beebar ska sponsra West Pride och vara en del av festivalen.

Katarina säger att West Pride är väldigt viktigt för att synligöra HBTQ, att visa att det är viktigt att folk ser att det finns HBTQ-personligheter och att det är ett bra tillfälle för gemenskap för de som är HBTQ-personer.

Katarina spenderar dagarna i Beebar-tältet i Regnbågsparken, och upplever att det är en mycket bra stämning där hela tiden och att alla är glada och trevliga hela tiden. Det blir som mest folk närmare 18, och det håller kvar den trevliga känslan hela kvällen ut. Även ifall de kanske blir en mer festlig känsla under de senare timmarna.
Ska en gå runt lite i Regnbågsparken kan det vara en väldigt bra möjlighet för att stanna till i Beebar-tältet, ta något att dricka eller något att äta och njuta av West Pride-utsikten.

Drop in vigslar

[ingress]Nere vid vattnet i Regnbågsparken finns det ett vackert hjärta gjort av rosor i hbtq-flaggans färger tillsammans med massor av andra färgsprakande blommor. Solen kommer och går hela tiden och här står 4 glada personer och väntar. En av dom är vigselförrättaren Mona Glans från Swedavia.[/ingress]

Detta eftersom att fredag och lördag bjuder Swedavia på drop in-vigslar i parken. Från 15-19 är folk välkomna att komma dit för att gifta sig. Mona säger att det kan komma allt ifrån inga par till massor av par som vill vigas idag eller imorgon. Rekordet var för två år sedan då hela 11 par vigdes på samma dag i parken.
Medans vi pratade med Mona står det två kvinnor där som beslutat sig för att de vill vigas imorgon. Så vi vet med säkerhet att iallafall ett par kommer att vigas imorgon bland alla de vackra blommorna. Så håll utkik idag och imorgon efter par som ska vigas.

Everything Remains

[ingress]Everything Remains is a performance created by the duo Juli/Jon which explores physical transformation of the body through movement, light, space and sound. It opened on June 9th at Atalante. The work is introduced as “a choreography for a tired body”. It uses an abstract visual language to communicate the experience of sex reassignment.[/ingress]

The performer, Juli Apponen puts her own body and lived experience at the centre of this collaboration with Jon R Skulberg. The experience is shown to be one of extreme physical endurance. Apponen’s body is presented in a state of exhaustion and subjected to uncomfortable contortions which evoke the pain of surgery and hormone replacement therapy. Everything Remains depicts the isolating effects of gender dysphoria and the painful process of sex reassignment. There are two more performances, on June 10th and 11th at 1900 at Atalante.

Raderade kvinnor

[ingress]I Lindgrensalen på Artisten går Tina Wilhelmsson upp på scenen med sin gitarr, härliga utstrålning och regnbågsfärgade klädsel. I sextio minuter får publiken lära sig om raderade kvinnor och lyssna på visor. Historia, musik och anekdoter framförs med humor och allvar i en enkel och genomtänkt struktur.[/ingress]

År 2012 raderades kvinnor ur IKEA-katalogen i Saudiarabien. Detta gjorde många upprörda, men Tina Wilhelmsson säger, vad är skillnaden nu? Kvinnor har alltid raderats.
Hon hade inte bara velat läsa om Albert Einstein, Voltaire, Victor Jara och Carl Lasson i skolan. Hon hade velat läsa om Mileva Marić Einstein som tillsammans med Albert Einstein utvecklade relativitetsteorin. Hon hade velat läsa om Émilie du Châtelet, som var ett geni i matte. Violeta Parra som kämpade för revolutionen i Chile och konstnären Karin Larsson.
Mellan historielektionerna framför Tina Wilhelmsson visor som ”Cecilia Åkare”, ”Fattig Piga”, ”Visa min visa” och ”ÄngelFängelse”. En gång när Tina Wilhelmsson sjöng om Cecilia Åkare, sa de som äger rättigheterna till originalet att hon inte fick sjunga den igen. Just därför har hon spelat den vid varje uppträdande sedan dess, för vår yttrandefrihet.
En visa hon gärna fick sjunga så mycket hon ville däremot, var sin version av Astrid Lindgrens ”Fattig Bonddräng”. När hon framförde ”Fattig Piga” under en jämställdhetskväll med Visans vänner, sa någon att hon hade missat att ändra på ett ställe. ”Det ska vara gossar här, inte flickor.”
Då svarade Tina Wilhelmsson att just den pigan var flata, men att alla fick sjunga det de kände sig bekväma med. Alla i publiken sjöng flickor, med undantag. Hon lyckades dock överrösta alla med ett ”GOSSAR!”.
År 2012 fick Tina Wilhelmsson i uppdrag att skriva en visa till ett jubileum i Västervik. Resultatet blev ”Visa min visa”. Varje skolavslutning sjungs visan, men vad de inte vet är att visan handlar om onani. Wilhelmsson blev frågad om visan kunde spelas under en prästvigning också, och hon godkände det. Men hon berättar nu att till och med hon, som ändå arbetat som sexualupplysare på RFSU i 16 år, tyckte det var lite pinsamt.

Tina Wilhelmssons nästa projekt är en turné med det nya albumet ”Visor på ackord”. De visorna är en hyllning till de raderade kvinnor som jobbade inom svensk industri. I Västerås finns en staty som föreställer åtta manliga cyklister på väg till och från industrin, och den gjorde henne upprörd. Hon frågade sig var kvinnorna var, och letade upp dem. Kvinnor, som jobbade för halva lönen, och fick de tunga och smutsiga jobben som männen inte ville ha. Nu ska deras historier berättas.
Tina Wilhelmsson avslutar med visan ”Jag vill tacka IKEA”, en sammanfattning av det hon berättat om raderade kvinnor. En kan inte låta bli att smittas av hennes varma energi, och kanske är alla överens om att den timmen gick väldigt snabbt.