Att Kaj Korkea-aho var en populär mottagare av det finlandssvenska priset Guldankan gick det inte att ta miste på. Under de år jag följt prisutdelningen har det aldrig varit sådana ovationer då vinnarens namn lästs upp.
– Var den du behövde då du var yngre, sa Kaj i sitt tacktal och fastställde att han själv skulle behövt Regnbågsankan som ung.
Kaj har nyligen kommit ut med sin tredje roman på bara sex år och är även aktuell med podcasten Ted&Kaj som han gör tillsammans med Ted Forsström.
Genom priset ville Regnbågsankan lyfta fram Kajs litterära verk samt hans kolumner som upprepade gånger behandlat hbtiq-frågor och även den medvetenhet gällande jämställdhetsfrågor Kaj har i det han gör.
Just nu skall Kaj i alla fall inte sätta sig ner och skriva en ny roman. Istället räknar han dagarna tills hans pojkvän skall flytta ner från Rovaniemi till Helsingfors så de kan bo ihop.
– Det är bara två månader till, inte så lång tid, konstaterade han då jag frågade om den närmaste tiden.
Det enda som lite förstörde den underbara stämningen var då en lätt överförfriskad person, som på grund av språkförbistring inte helt förstod Yolanda Bohm, gjorde ett försök till Hitlerhälsning. Kanske var det ett dåligt försök till ett skämt men personen ifråga blev förd åt sidan och Yolanda kunde fortsätta sin show med orden; ”Jag har aldrig blivit så glad av se ordningsvakters ingripande.”
Jag kom ändå att fundera på samma sak som Kaj Korkea-aho funderade 2012 då han i samband med Pride-tåget i Helsingfors såg en man med megafon vars budskap var att vi alla är perversa. ”Värld vad vrider dej?”, funderade han då och det svar han i en av sina kolumner kom fram till var; Kärlek. ”Ändå måste det vara kärlek. Det enda som kan få världen i rörelse, det enda som kan hävda sig mot allt och alla som enträget fortsätter bromsa. ”
Jag vill tro att Kaj kom fram till rätt slutsats.