Äntligen!

Sedan Edward af Silléns uttåg 2008 har Schlagerpride inte haft det lätt att hitta rätt. Nostalgikvällarna som under 00-talet växte för var år och bara blev bättre och bättre, och fick mer och mer förväntan på sig, har de senaste åren pendlat mellan att vara godkända till rätt dåliga om vi ska vara ärliga.
I år tog Rickard ”Rille” Hante på sig den otacksamma rollen att ro ihop en schlagerkväll, och han har gjort den med den äran. Fokus på uptempo, gamla favoriter och skoj småöverraskningar gjorde i alla fall den här schlagerbögen väldigt glad denna torsdagskväll. Kvällen var riktigt härlig.

Linda Bengtzing och Kim Kärnfalk skötte sig galant som konferencierer, och jag blir helt lycklig över att vi fick höra alla Lindas schlagers och Värsta schlagern. Just detta grepp har varenda arrangör misslyckats med varje år tidigare sedan 2008: Att artisterna som ändå är där inte sjungit sina hits. Vansinnigast var fjol då MF-artisterna Martin Stenmarck och Panteoz INTE sjöng sina Mellolåtar.
Lite synd dock att Kim avstod sången, jag hade gärna sett lite comeback av Friends/Nina & Kim.
Duon var lagom spontana och flamsiga, och de hade en bra ton mot publiken. Linda känns som en härligt oförutsägbar programledare och det känns befriande.

Kvällen inleddes med nämnda Bengtzing som sjöng ett par schlagerlåtar, och sedan kom årets två av årets schlagerstars: Kristin Amparo och Midnight Boy. Därefter bjöd överraskningen Nordman på I lågornas sken och så fick vi ESC i form av Anne-Marie David som sjöng två franskspråkiga ballader med inlevelse.
Sedan blev det rockigt med The Poodles innan älskade Anna Book intog scenen för att överraska publiken med ABC och Samba Sambero. När första akten började gå mot sitt slut presenterade Edward af Sillén sin kommentatorkollega från ESC-sändningen i Wien: Sanna Nielsen som sjöng Undo. Hela publiken sjöng med i extas.
Akten avslutades på samma sätt som den började: Bengtzing-palooza! Nu med Jag ljuger så bra och Värsta schlagern. Grym start!

Andra akten inleddes med, ja, ni börjar fatta det här nu: Hur svårt kan det va? och E det fel på mig. Sedan dök Andres Esteche upp och sjöng sina schlagerhits innan Rickard Söderberg drog av One by One.
Timoteij bjöd därefter på Stormande Hav och Kom innan Maggie McNeal sjöng Amsterdam solo och I See a Star med Rickard Söderberg! Kul ihopparning!

Det fortsatte internationellt med Bucks Fizz som sjöng I´m Never Giving Up, The Land of Make Believe och såklart, Making Your Mind Up.
Sedan: DinahNah och Molly Pettersson Hammar innan Penny McLean sjöng Telegram, 1, 2, 3, 4…fire och Lady Bump.

Och så, avslutningen: MÅNS! Som presenterades av Christer Björkman, Vår sjätte Eurovisionvinnare sjöng såklart alla sina tre schlagers, Hope & Glory, Cara Mia och Heroes. Var det allsång? You bet!

Ja, ni hör ju. En härlig kväll som inte lämnade mycket att önska. Vi fick äntligen det vi kommit att älska Pridetorsdagarna för: En opretentiös hitskavalkad med drag.

Visst kan man invända mot att vissa sjunger sina nya singlar (en regel Edward bara bröt emot när han tillät Dana International att sjunga sin nya singel 2008), men man fattar att artisterna ofta kommer för små eller inga gager alls och handlar det inte om VARJE artist, och dessutom om en uptempolåt så kan vi bjuppa på det. Midnight Boys och Kristin Amparo borde dock se över sina nästa-singel-val och inte tillåtits promota sina tråklåtar..

Men hey, det är parenteser: Kort och gott ger jag denna kväll en stor tumme upp! Vi är på väg i helt rätt riktning och att bjudas Måns, Sanna; Bengtzing, Timoteij och Bucks Fizz samma kväll är fanimig fab.