Sedan 2002 har Pride firats på Franska Rivierans huvudort med den årliga Pink Parade. Första gången jag såg och medverkade i paraden var det en mycket medioker tillställning med ett lastbilsflak och några hundra personer som gick ett par varv runt torget Place Massena och ropade lite HBT-slagord. Med åren har den växt till sig och det är nu ett hyfsat deltagande i paraden. Och numer är paraden mer fylld av kärlek än med upp-till-kamp-plakat. Här trängs läderbögar, drag queens och caramelles med folk i t-shirts och shorts. Utvecklingen har precis som i Sverige tagit fart och sen 2013 är samkönade äktenskap tillåtna i Frankrike vilket var minst sagt ett kontroversiellt lagförslag.
Troligen har lagändringen resulterat i att paraden fått en lite annorlunda tappning även om hatbrott fortfarande existerar och HBT-levende inte är riktigt så accepterat som i Sverige.
Från paradstarten vid Moderna museet ner mot det saltdoftande havet, den välkända Promenade des Anglais och bort mot lyxhotellet Negresco ringlade sig Pink Parade med lastbilar, bilar och människor i takt till pumpande dansmusik från de olika flaken för att sedan vända åter tillbaka till startpunkten som ligger endast ett stenkast från Nices egna gayområde ”Le Petit Marais”.
Personligen hade jag tyvärr med endast någon kilometer kvar till mål ingen energi kvar, skjortan var genomblöt och de medhavda vattenflaskorna var tömda. 90 minuter i solskenet tär på krafterna och dansstegen kändes bara tyngre och tyngre trots att klubben Malabars DJ dunkade ut ”Don’t be a drag. Just be a Queen” från ett av flaken och uppmanade folk till att fortsätta dansandet.
Jag säger som min engelske kamrat, som inte heller längre är någon ungdom, uttryckte det när jag lät paraden passera, pustade ut på en parkbänk, viftade med min regnbågsflagga och tittade upp på den nästan molnfria himlen och den stekande stolen; ”My marching days are probably over”.
Uppdaterad 2022-10-29
