Lördagen i PridePark brukar betyda fest kvällen ut efter att paraden rullat in. Men nja. Visst, dansbeatsen ljöd över parken när klubbkonceptet Xcape övertog scenen sen eftermiddag, och de körde på med stjärniga DJ:s, en och annan dragqueen (äntligen!), och artister som ingen visste vilka de var. Många paraddeltagare måste ha fattat beslut om att dra hem innan kvällens festligheter, för det var verkligen långt ifrån mycket folk i parken under kvällen. Men förståeligt eftersom kvällen inte lovade någonting särskilt alls förutom Peg Parnevik.
Mellan 20 och 22 var det i princip ingenting på stora scen, förutom ett avtackning av volontärer: Men så dök Regina Lund, som ställt ut som konstnär i veckan, upp och gjorde sin 17 år gamla Mellohit Rainbow Star. Varför hon gjorde den då, och inte under schlagertorsdagen, var lika oklart som vädret under lördagen. Gud vet att vi behövt den för att lyfta den trista torsdagen som jag inte hört ett gott ord om sedan Smash Into Pieces dyra scenshow stängde av de sämsta schlagerkvällarna i mannaminne.
Vid 22 intog Blue Benders scenen. Ett okänt bluesband med 1240 följare på Insta, som var kompetent och hade energi. Men det var glest framför scenen under det halvtimmeslång giget. Varför någon bokat detta band på en topptid under vad som ska vara en av de mest populära kvällarna, är för mig en gåta. Men kanske stämmer det att en av bandets medlemmar är son till en person som varit involverad i årets scenprogram…
Därefter tog DJ Altego över för ett set på en halvtimme. En straight snubbe utan koppling till regnbågscommunityt. En gåta eftersom det finns så många kompetenta dj:s inom communityt. Men detta var ju bara lök på laxen för oss som tycker att HBTQ+personer ratats av Stockholm Pride i år. Han spelade i alla fall hyfsad musik och allsången i champagnetältet blev öronbedövande när publiken, efter gången vecka svältfödd på hits och schlager, skrålade med i det som bjöds. Men det är väl inte ett bra betyg för en Pridefestival att man går från sista kvällen i Pridepark och tycker att höjdpunkten var när alla sjöng med i dj:ns Heaven is a Place On Earth?
Kvällen avslutades med Peg Parnevik, som har grym scennärvaro, bra röst och för sig som den superstar som ska avsluta en kväll i parken. Problemet är dock att Peg saknar hits och många av låtarna hon spelade hade de flesta i publiken inte koll på. Det tände dock till bitvis, som i SMB-tolkningen Bättre nu (The Wedding) och hyfsat nya singeln Svett. Men en timme som toppnummer på Stora Scenen för att avsluta årets Stockholm Pride? Nja.
Årets Pride har varit en stor besvikelse ur scenperspektiv. Frånvaron av drag på stora scenen är obegriplig (särskilt när Admira Thunderpussy frågat om hon skulle köra igen), Schlagern kan jag inte säga mer om än vad jag redan sagt, och bristen på namn som drar folk till parken har varit obefintlig.
Visst, fredagen hade i alla fall Shirley och en fin sista timme med Dreamgirls, Mariette och Sarah Dawn Finer. Och onsdagens countryshow var en kul tanke, men förutom sköna flatan Erica Jonsson skulle showen lika gärna kunnat ha ägt rum på en stadsfestival i Piteå eller Borås. Där fanns verkligen ingen ”Detta är för Pride”-feeling.
Pauserna på stora scenen har också varit långa och märkliga. Varför inte ha en dj då och då som skapar stämning och får igång parken? Nu var man tvungen att klämma in sig i champagnetältet om man skulle få musik nonstop på kvällarna.
Nåja. Jag hoppas innerligt att man tänker om till nästa år, och tar in folk som har känsla för den alltmer underhållningssvultna publiken i Pride Park. Men jag är inte hoppfull med en Pride-ordförande som har inställningen ”Jag tror inte att det är artisterna som står i centrum på Pride. Min erfarenhet är att det brukar vara bra stämning oavsett vad som händer på scenen”.
Tack för i år.
Uppdaterad 2024-11-21
