Förra årets tema Fira mångfalden är nämligen som bortblåst när man tittar på årets uppställning på Sveriges största Pridefests Stora Scen.
HBTQ+artisterna överraskande få och de icke-vita akterna är två (!). Och jag förvånas oerhört över varför man plockat bort ett block med dragqueens, något som varit tradition i över 20 år. Varför göra det nu, när det finns fler utövare i Sverige än någonsin, och drugorna dessutom är mer utsatta än någonsin tidigare? Obegripligt.

Annons
Annons

Medan West Pride gör en stor grej av att lyfta communityts stjärnor på sin scen gör Sveriges största Pridefirande tvärtom och går över ån för vatten. In med vita heterosar! Visst, jag är verkligen inte för omotiverad kvotering bara för att få in massa bokstäver på scenen, men nu när det faktiskt finns massor av duktiga musicerande och underhållande HBTQ+stjärnor ska väl de synas? Och då så klart under landets största Pridefirande.

Av alla de underhållande akter som offentliggjorts för fyra kvällar i parken är endast sex stycken uttalade medlemmar av regnbågscommunityt: operans Rickard Söderberg, countryns Erica Jonsson, schlagerns Julia Alfrida och Elecktra, och fredagens Mariette och Frida Modén Treichl.
Inte för att vara sån, men det är lika många jag hade med under EN kväll när jag satte ihop förra årets schlagertorsdag. Jag såg en vikt i att få med schlagriga HBTQ+favoriter som Magnus Carlsson, Melanie Wehbe, Signe & Hjördis-Hjördis, norska Alessandra, isländska Fridrik Omar och Loreen. För att visa mångfald även där.

Visst, till det spretiga invigningsprogrammet under onsdagen hade man adderat dragkingen Liam Teasem med vänner för två nummer, och ständigt återkommande Stockholms Gaykör stod på scenen. Men det räcker inte. 

Och ser man till andra hudfärger än beigevitt är det en skrämmande dålig representation av Sverige idag. Det är lite som att man resonerat att ”jamen, vi har ju plockat in Dreamgirls-ensemblen”. Ja, och såklart schlagerkvällens enda icke-vita artist, Jacquline.
Men onsdagskvällens countryuppställning?  Vitare än spöket Laban.

Avslutningsvis: Var fasiken är all drag? Konstformen som är under så mycket hat och hot just nu och som har fler modiga utövare än någonsin, har fått svassa iväg från Stora scenen. För mig är det obegripligt att förra årets succé Glamspäck inte fick komma tillbaka med Admira Thunderpussy i spetsen och ställa skåp en gång till. Det var en underbar succé och Admira ville ju verkligen fylla en kväll till med vänner och kollegor.
Att man stoltserar med att man gett dragkings utrymme i år är fint. Men att de då får hålla till på lilla Regnbågsscenen? Nej det håller inte.
Det är klent att inte en enda av våra Drag Race-stjärnor eller deras systrar får skina på Pride Parks stora scen. Det blir liksom lite märkligt att ha temat ”Starkare tillsammans” när en vacker och viktig gren av vårt regnbågsträd kapas av i programmet. Och detta samtidigt som man anordnar en föreläsning i Pride House om dragutövarnas utsatthet under namnet ”Kulturkriget mot dragkulturen”.  Jeez, Stockholm Pride är själva en del av problemet när de utesluter dragqueens på sin stora scen för första gången på över 20 år.

Jag hörde av mig till Stockholm Pride om mina undringar kring just bristen på drag, och fick följande svar av ordförande Michal Budryk.
– I år är det mindre drag än tidigare år och vi tar till oss den kritik som kommit. Varje år försöker vi variera vårt scenprogram så mycket som möjligt och ge fler röster från communityt en möjlighet att synas och höras. I år gör vi till exempel en särskild satsning på dragkings som överlag fått allt för lite synlighet i vårt community med en Kingkväll på Regnbågsscenen under onsdagskvällen. Det finns även dragcentrerade punkter i Pride House under veckan. Vi ser att klubbarna och scenerna i Stockholm hårdsatsar på drag i år. Det är bra! Även om det inte sker arrangerat under Stockholm Prides namn så sker det under veckan.

För mig klingar svaret tunt. Att skyffla över ansvaret på utomstående aktörer som faktiskt drar sitt strå till stacken och faktiskt satsar på att ge drag synlighet och stöd har ju inget alls med Stockholm Pride att göra. ”Vad bra att nån annan gör det så slipper vi” liksom. Och ja, detta med att man försökt ge fler röster från communityt en möjlighet att synas och höras stämmer väl inte riktigt? Var är dom i så fall?

Slutligen, visst är det det fritt att be en icke-HBTQ+artist att framföra Pridelåten, men jag kan fortfarande inte greppa varför straighta Towe Jaarnek fick chansen. Av de 23 artister/akter som tidigare gjort Prideanthem för Stockholm Pride har 18 akter helt eller delvis varit medlemmar av HBTQ+communityt. Varför inte fortsätta på det spåret, särskilt när man hade en straight artist ifjol? Ingen skugga på Towe, hon är fantastisk och gjorde succé under fjolårets Schlagerkväll med 33 år gamla favoriten Ett liv med dig. Men varför?
Att låten heter Pride räcker inte, det blir som ett fint inpackat regnbågsfärgat paket, utan innehållet som borde vara i.
Lite som årets uppställning på Stockholm Prides scen.