Vanligtvis jobbar han som forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, men just nu är han utlånad till Försvarsmakten.
– När jag till exempel är på en dejt och berättar att jag jobbar på Försvarsmakten blir alla alltid lite nyfikna och intresserade, men när jag lägger till att jag jobbar på ekonomiavdelningen så är det inte lika intressant längre, skrattar Michal, som har en doktorsexamen i ekonomi.
– Det är kanske inte det mest upphetsande jobbet.

Annons
Annons

Efter att ha varit vice ordförande i två år för Stockholm Pride är han nu ny ordförande. En titel som förpliktigar.
– Det är ett stort ansvar, det är både spännande och roligt, säger han.
Han pratar flytande svenska och formulerar sig snyggt.
– Som invandrare fick jag en chans till ett bra liv i Sverige, nu vill jag ge tillbaka. Jag gillar föreningslivet och jag vill vara med och göra skillnad.

När man tänker på Polen så känner man kanske att det finns mer att göra där än vad det finns i Sverige vad gäller hbtq-rättigheter.
– Ja, verkligen, men det finns många Michal i Polen just nu som jobbar för att förbättra tillvaron för hbtq+-personer. Det finns så många olika organisationer och föreningar att det under sommaren var tre prideparader i Warszawa, säger han och skrattar samtidigt som han rullar lite med ögonen. Man förstår att han tycker att det är två för många.
Michal kom ut i princip samtidigt som han satte ner fötterna på svensk mark för 16 år sedan och familjen hemma i Polen har tagit det bra.
– Jag är uppväxt i en liberal familj, de har inga problem med min läggning. Jag har även en syster som är väldigt pro. Hon har två barn och när hennes son ville måla naglarna en gång hade syrrans dotter skrattat åt honom och sagt att det bara är tjejer som målar naglarna. Men då blev min syster arg och sa att det inte var något att skratta åt och om han vill måla sina naglar så får han det. Det tyckte jag var fint.
Michal berättar att han tycker att det politiska klimatet är frustrerande i Polen.
– Idag är majoriteten av det polska folket till exempel för könsneutrala äktenskap, men det är politikerna som är konservativa, menar han.

Här hemma i Sverige ser han att det är tre saker han vill sätta högst upp på agendan under Pride.
– Könstillhörighetslagen var ett steg i rätt riktning, men ett allt för kort steg. Det finns mycket mer att göra för transpersoner och intersexpersoner, där ligger Sverige efter gentemot andra nordiska länder. Så mer självbestämmande vad gäller transpersoner.
– Sätta fokus på den psykiska ohälsan som i större grad drabbar hbtq+-personer.
– Och så måste vi komma till rätta med hedersproblematiken.
Dessutom vill han få ihop communityt. Ett community som han tycker kan vara splittrat.
– Jag uppfattar att vissa hbtq+-personer som redan fått många rättigheter inte längre bryr sig och det är inte bra. Det är en anledning till att vi har temat ’Starkare tillsammans’ på årets Stockholm Pride.
– Vi måste försvara de framgångar vi haft, det kan låta osannolikt att vi ska förlora rättigheterna vi redan vunnit, men vi ser ju att det händer i bland annat Italien, deras rättigheter tas bort, våra rättigheter här hemma måste försvaras – och det måste vi göra tillsammans, oavsett vilken del av communityt som är under attack.

Vilket är ditt bästa Prideminne?
– Det är från min första Pride här i Stockholm, kanske 2016 när jag första gången kysste en kille efter paraden helt öppet på gatan, det var stort, för det hade jag aldrig gjort tidigare.

Hur ser du på en öppen Pride Park som alla har tillgång till?
– Det är något vi ser över, planen är att det helst inte ska kosta nånting att gå in parken, vi kanske inte klarar det redan till nästa år, men året därpå. Dessutom vill vi se till att sänka priserna på mat och dryck inne i parken. Men staketen och visitationen kommer bli kvar, det är en säkerhetsfråga.

Var hittar man dig under Pride, i Pride House eller i Pride Park?
– Jag är lika mycket på båda ställena.

Hur viktigt är det med bra artister i Pride Park?
– Jag tror inte att det är artisterna som står i centrum på Pride. Min erfarenhet är att det brukar vara bra stämning oavsett vad som händer på scenen. I år ska vi därför göra ett experiment och inte ha artister sista timmen varje dag, vi ska ha Djs istället.

Vad gör du på fritiden?
– Jag tränar på gym varje dag, jag är aktiv inom föreningslivet och medlem i HBT-Liberaler, jag simmar och cyklar och har bland annat klarat av Vätternrundan. Sen har jag ett stort intresse för cocktails. Det är en passion jag har och hemma har jag en välfylld bar och någon gång i månaden bjuder jag över lite olika kompisar på cocktails. Jag kan göra de flesta cocktails, och servera dem i rätt cocktailglas. Det är ett fantastiskt trevligt sätt att umgås på.

Då måste jag ju fråga vilken din egen favoritcocktail är?
– Sidecar.

Slutligen, ska SD få delta i Stockholm Pride?
– Det där är en svår fråga. Å ena sidan tycker jag att alla hbtq+-personer måste få plats i Pride oavsett vad de röstar på, men officiellt deltagande från ett politiskt parti är en annan fråga. Jag kan också förstå argumentet som föreningen hade när man fattade beslutet att man inte vill dela sin plattform med SD. Men det argumentet håller inte idag anser jag. Idag har SD nästan 20% av rösterna, de behöver inte vår plattform. Däremot ser jag det som vårt ansvar och vår plikt som civilsamhället och som medborgare att kunna ställa dem till svars. SD är ett stort parti med stort inflytande över regeringen och de påverkar politiken. Då får de inte undvika ansvaret. Men jag tror inte de vill vara med på Pride. De har ingen hbtq+-politik så vad skulle de ens kunna prata om? De vill bara gnälla om att de inte är inbjudna och ta på sig sin älskade offerkofta.

Foto: Anders Öhrman