Carola dök upp på Schlagerkvällen!

Carola alltså. Jo, den här Pridekvällen skrev ju snabbt in sig i schlagernördarnas böcker. Varje år har vi på QX-redaktionen spekulerat om vad som skulle hända om Carola dök upp på Pride. Skulle det hurras och hyllas? Eller skulle det buas och protesteras? Nu vet vi. Det jublades.
Sångerskan gjorde ett populärt inhopp i vännen Rickard Engfors burlesqueschlagershow och det blev ju succé. Hon sjöng Främling i discoversionen som hon framförde under MF-finalen i år och publiken var med på noterna från rad ett.
Det blev alltså bara ett kort Pride-inhopp av Carola denna gång, och det gick ju bra. Men den lilla extra hyllning hon kunde fått av gaypubliken sjabblades oturligt nog bort av konferenciern Josefin Johansson som ivrigt ville presentera Emmmelie de Forrest när Carola var klar, MEDAN Carola kom in på scenen redo att ta emot applåder.
Inte helt smidigt.
För det kändes ju som att HBT-publiken nu var redo att lovebomba Carola och det hade vi ju velat göra i ett par härliga schlagernummer. Så nu MÅSTE du komma tillbaka 2014. Capice Carola?

Så hur såg det ut i övrigt då? Jo, kvällen räddades av en grym sluthalva för schlagerpopkvällens första halva var lite väl seg och avslutades ofattbart trött i halvlek.
Men, vi tar det från början:

Oscar Zia sjöng sin #fail. Efter Zia kom årets överraskning från Göteborgsdelfinalen, Felicia Olsson som sjöng Make Me Number 1 och estländska deltagaren från ESC 2011, Getter Jaani Rockafeller Street . Söta Ellinor Franzén gjorde ett medley på låtarna från 1996 och 2001 Jag finns här för dig/Om du stannar här. Och sen kom Michael Feiner & Caisa som körde sin We’re Still Kids. Inte de mest publikbekanta namnen i starten som ni hör, men rätt kul artistakter.

Finska Krista Siegfrids tände sedan publiken med en egen version av Fångad av en stormvind och Like a Virgin och adderade sin ESC-hit Marry me, komplett med flatkyss på slutet, Här tändes publiken för första gången på riktigt.

Därefter intog Agnetha Fältskog scenen för guldskiveutdelning. Visst blev det stort jubel men inte så stort som jag väntat mig. Detta borde ha sparats som en överraskning, det är jag helt övertygad om. Nu blev nåt som kunde blivit det mest bejublade i Prides historia en okej, men oväntat ljum applåd för vad festivalchefen kallade en världshändelse…
Nåväl, ABBA-stjärnan var blygt charmig över HBT-publikens uppvaktning och tackade för vårt stöd genom åren. Fint.

Sen blev det nåt för den äldre generationen, Lys Assia sjöng den första ESC-vinnaren Refrain innan Marie Bergman tog över scenen med Vita Vidder och Härliga sommartid. Jubel! Kul att se Marie på pridescenen. Självklart bjöds det sedan på den svenska vinnaren från 1994, Stjärnorna, med Roger Pontare.
Efter detta kom den belgiske deltagaren från i år, Roberto Bellarosa. Hans Love Kills fick ju faktiskt poäng från Sverige i finalen. Skönt gung.
Pass 1 avslutades sedan med Diamond Dogs som sjöng med gästartisterna Anne-Lie Ryde, Shirley Clamp, Velvet, Susie Päivärinta och Erik Linder. Detta var kvällens stora frågetecken. Varför var detta inklämt mitt i schlagerpopfesten? DD:s parodier var först och främst på tok för långa.
Och visst var det kul att originalartisterna kom in och gästade, men hur kan man ta dit schlagerikonen Shirley Clamp för att bara sjunga sin viktväktarcover I feel Good? Ren och skär idioti.
Och därefter dessutom såsa till det ännu mer genom att Erik Linder gick loss i en hopplöst seg ballad. För att avsluta allt i ett Diamond Dogs-nummer av House Of Dogs. Nej, DD-blocket borde varit publikuppvärmare, inget annat.

Men sen vände det tack och lov rejält i slutet med Sean Banan bjöd på sina Skaka rumpan-eufori och MF-hitsen Sean den första Banan och Copacabanana. Detta tände publiken ordentligt. Sean är ju en publikdomptör av rang!

Akt 2 inleddes med att konferencieren Jossan Johansson sjöng Det Gör Ont. Josefin Johansson var i övrigt okej som konferencier, kanske lite väl raljerande och osmidig emellanåt. Anna Blomberg var i så fall bättre i sina Lill-Babs och Anna Anka-imitationer.

Hursomhelst. Sen tog årets ESC-trea över, Zlata Ognevich som sjöng Gravity, och sedan kom Swingfly och överraskade med röjiga Me & My Drum. Kul!
Martin Rolinski bjöd på två låtar, nya On The Run och Andra Chansen-succén In & Out Of Love.
Därefter kom min stora favorit från ESC i år: Valentina Monetta som sjöng (usla) The Social Network Song innan hennes elva från semi 2 i Malmö frälste Pridepark. Italoschlagern med extra allt, Crisalide, är en vansinnigt snygg låt.
Sen blev det dansigt och modernt och riktigt drag med Eddie Razaz Alibi, Ryan Dolans Only Love Survives, Margaret Bergers Samantha och I Feed You My Love och såklart, Anton Ewald Can’t Hold Back och årets MF-fyra Begging.
Sen kom Rickard Engfors ”Cirkus Schlager” med gästartisterna Roger Pontare, som fick igång publiken rejält med När vindarna viskar mitt namn, och Carola som sagt. Engfors show imponerade stort på mig. På pappret lät det sjukt trött men jag kapitulerade helt inför Rickards ögongodisfyllda tolkningar av gamla schlagers. Det här vill jag se mer av!

Sedan var det dags för slutklämmen med danska vinnaren Emmelie de Forest som sjöng nya singeln Change (som är riktigt bra) och vinnaren Only Teardrops. Näst sist ut var Helena Paparizou som sjöng singeln Save Me, som också är en riktigt bra poplåt. Sedan överraskade grekisksvenskan med att köra (I Would) Die For You med originalkören Shirley Clamp & Velvet, precis som i ESC-finalen 2001. En söt liten överraskning för ESC-fansen. Givetvis avslutade Paparizou med 2005 års vinnare My Number One. Allsång såklart! Fantastiskt!
Sen. OMG. Prides mest efterlängtade popsnäcka från 1996: Gina G. Hon gjorde ett helt lysande framträdande med låten som än idag fyller gaydansgolv världen över. Ooh Aah vad bra!
Så, ska jag sammanfatta allt: Kudos till Niklas Torsell som med hjälp av Håcan Andersson satt ihop en bra kväll med ett vansinnigt bra slut. Början var helt okej, mitten med Diamond Dogs-blocket knappt okej, och slutet var AMAZING!

Nu ska jag ut och spela på Operaterassen med min kollega Ken. Loreen kommer, kommer ni?