Bara häromdagen släpptes musikvideon till We Don’t Care, den svenskproducerade låten där Petter Wallenberg och Rainbow Riots har bjudit in nära 50 queera röster från världens alla hörn för att sjunga om acceptans. En av de medverkande är Alicia Darling, som fått utstå mycket hat och diskriminering som transperson i Uganda. Nu har hon flytt landet och lever som hbtq-flykting i Europa.
I veckan återförenades Alicia med Petter på Stockholm Pride för första gången sedan de spelade in låten. QX fick några frågor med henne, bland annat om hur det är att växa upp i ett land som anses vara ett av världens farligaste för hbtq-personer.
– Att växa upp i ett land där det är olagligt att vara hbtq var det svåraste jag varit med om i hela mitt liv. Man är varken accepterad av av folk eller samhället och inte ens vänner och familj. Det har varit riktigt tufft för mig att växa upp i Uganda, berättar Alicia.
Hur är läget i Uganda idag när det kommer till HBTQ-rättigheter?
– Det är fortfarande olagligt att vara hbtq, så vi möter på mycket stigma och diskriminering från samhället och även inom sjukvården. Det är inte alls lätt, vi kan bli gripna av polisen och det gör livet svårt. Både jag och mina vänner har gripits. De senaste tre åren har flera unga hbtq-personer blivit dödade på grund av sin sexualitet. Bara förra månaden fick en ung man halsen avskuren.
Finns det någon känsla av hopp hos Ugandas hbtq-community? Några framsteg i sikte?
– Vi fortsätter att kämpa för att hbtq-personer ska bli accepterade en idag. Jag tror att det finns hopp eftersom att sen jag lämnade Uganda har det skett små positiva förändringar. Till exempel har polisen blivit lite mer accepterande. Om någon som är hbtq blir häktad så ringer polisen ibland till hbtq-organisationer så att vi kan betala borgen och få ut våra medlemmar ur poliscellen. Det är ett framsteg för oss.
Tidigare i somras hölls ett hemligt Pride-firande i Uganda, och Rainbow Riots har öppnat ett community center för hbtq där. Kan du berätta mer om det?
– Vi i Rainbow Riots öppnade det första hbtq-centret i Uganda som en plats för hbtq-personer att mötas och känna sig trygga och uttrycka sig genom musik och dans. När vi är ledsna finns centret alltid där som en stöttande guide. Det är en plats som ger oss frihet, där vi kan träffas och prata om allt det som skapar oss stress och depression. Rainbow Riots betyder mycket för mig eftersom vi är aktivister genom musik. Alla lyssnar på musik och genom det kan vi berätta för omvärlden om våra liv och visa att vi är människor.
Berätta om ditt samarbete med Petter och vad ni gör under Prideveckan?
– Det här är första gången som Petter och jag återförenas sen vi spelade in låten We Don’t Care tillsammans med andra medlemmar i Rainbow Riots i Uganda för några år sedan. Det är så otroligt att få våra röster hörda och jag vill tacka Petter som jobbar ås hårt och är hängiven till kampen för frihet.
– Vi har gått runt på gatorna i Stockholm och dansat till sången, tagit bilder och spelat in videos och fått en del väldigt positiva reaktioner från folk. Det är väldigt trevligt att vara här och jag är glad att kunna röra mig runt som en fri person.
Hur känns det för dig att besöka en plats som Stockholm och se Pride firas utan några restriktioner eller rädsla?
– Jag känner mig så så fri, som kan gå runt här i klackar och klänningar med mina regnbågsfärger. Jag känner lycka och kärlek eftersom folks bemötande är så positivt. Här blir man verkligen accepterad som man är oavsett kön eller sexualitet. Tack så mycket Sverige för att ni välkomnar mig och låter mig vara fri att uttrycka mig själv!
