Årets parad var en av de vackraste. Vädret var perfekt, det var hur mycket folk som helst i paraden och hela Stockholm hade gått man ur huse för att se när vår vackra stad färgades regnbåge. Och tusentals festsugna (och kissnödiga) hbtq:are invaderade sedan Pride Park där det vankades avslutningsgala. En gala som tyvärr haltade rejält.
”Här reser folk långa vägar, tar semester, bor på hotell och betalar dyra biljetter och så får man det här”, sa en person i parken medan avslutningsgala pågick.
Jag förstår henne, för det var en gala som spretade åt alla håll, mestadels åt fel. I första akten bjöds det på en massa okända artister där ingen lyckades fånga publikens intresse hur mycket de än försökte.
Med några få undantag. Som hjälten och queerkämpen Petter Wallenberg! Hur mycket beundrar man inte honom och hans engagemang i projektet och nätverket Rainbow Riots som består av musik från queera artister från några av världens farligaste länder för HBTQ-personer och i Pride Park bjöd han på coola houserytmer och artister från Indien där han senast varit med att driva hbtq-kamp med hjälp av musik.
Och konferencier Robert Fux var som vanligt både stabil, kul och galavacker.
Men ett litet tips och en önskan till Pride nästa år. När folk kommer till Pride Park från paraden så är folk glada och uppåt, det är fest. Ta vara på det. Se till att feststämningen fortsätter efter paraden. Idag var det tyst i parken när tusentals besökare anlände. Ingen fest what so ever. Sätt en dj på scenen nästa år som spelar musik vi känner igen och låt partyt fortsätta in i parken. Och låt oss inte behöva lyssna till den ena okända artisten efter den andra när det väl drar igång.
Men precis som under schlagerkvällen i torsdags så blev det något bättre efter pausen. Pulsen steg. Festen med. Det var dragqueens och Kayo och en rad av disco och gayhits.
Men det folk väntade på var ändå Pussy Riot och The Weather Girls.
Två ytterligheter, minst sagt.
Pussy Riot är en feministisk rysk punkgrupp, konstnärskollektiv, aktivistgrupp med musik som de själva beskriver så här ”Vi hoppas att ni inte kommer att gilla våra nya låtar eftersom de handlar om riktigt vidriga saker. Vi hoppas att ni vill stänga av, gå ut, och agera.”.
Och visst bjöds det på låtar där man hade velat dra ur kontakten, men Pussy Riot har en coolhet och ett slags hjältemod över sig som gör att man förlåter det mesta. Häftig och modig bokning av Pride tycker jag. Och någon enstaka låt skulle till och med få plats på min egen spotify-lista. Men visst krävdes det både vilja och öronproppar i några av gruppens allra mest håll käften-punklåtar…
Från Pussy Riot till The Weather Girls är steget nästan ogreppbart stort. Men inte på Pride, för bara några minuter efter att det feministiska punkkollektivet gått av scenen stod de två frodiga damerna i The Weather Girls på scenen och levererade gayklassiker så Pride Park fick skaka rumpa.
Äntligen lite fest och allsång. De amerikanska väderflickorna vet hur man underhåller en publik och bjöd under 45 min på klassiker som I’m So Excited, Born To Be Alive, Don’t Leave Me This Way och We Are Family innan det var dags för låten som varenda homosexuell människa i världen mimat loss till… It’s Raining Men. Ett gay anthem i klass med I Will Survive och en glad avslutning på Pride Park under Stockholm Pride 2019.
Uppdaterad 2019-08-04
