Varje år kan man på nätet hitta en handfull högljudda röster med åsikten ”Pride House räknas knappt till Pride, folk går ju inte dit”. Och varje år fylls Pride house till bredden av, just det, folk.
Allmänna och nischade teman som hbt-familjer, transutredningar, cripteori, religion och hbt etc, avhandlas i seminarier, föreställningar, konserter och panelsamtal, och den som sätter sig in i programmet inser snabbt att det gäller att sålla.
Men förutom alla programpunkter, kan man från måndag till fredag titta på konst, handla till rabatterade priser på Hallongrottan, klippas av pridefrisören eller prata med representanter för till exempel hbt-undersköterskorna eller Stolta föräldrar till homosexuella barn. Som inledning på prideveckan har jag tagit en rundtur på Pride House, och spanat in några av de permanenta queerifikationer som för veckan intagit Kulturhuset.
Pridefrisören Sandra Sundqvist stylar håret på pridebesökaren Hella. ”Jag klipper inte och har inget vatten, så det är bara styling och uppsättningar som jag gör.” Hella tycker att det känns riktigt bra att bli pridefriserad. ”Det är trevligt att det finns annorlunda grejer på pride”.
De fyndiga och skarpa tuschteckningarna av Isabelle Söder sätter samtiden, maktrelationerna och de andra relationerna under lupp. Både serieformat och fotokonst finns representerade på flera platser i Pride House, såväl som ljudkonst och videoinstallationer.
Hallongrottan har släpat med sig vad som ser ut som hela sortimentet, till sitt bord i Sergel 3 (där Lava brukar vara). Ägaren Bitte Andersson kommer i höst att börja studera och satsa på sina serier, och har under en tid sökt efter nya ägare till butiken. Efter en tid av ovisshet ser framtiden, enligt Bitte nu ljus ut. ”Jag ser verkligen fram emot att beskåda Hallongrottans utveckling under hösten, det finns många superbra idéer som kommer att realiseras under hösten”, säger hon Tills vidare fyndar vi bland filmer, böcker, magasin och kuriosa i Pride House.
(Bild: skulpturer och ensamhet)
Till den konst som kan beskådas även utan pridebiljett hör Terese Parners och Emeli Rygfelt Wilanders skulpturer. Terese Parner har i sin skulpturkonst utforskat ”relationen mellan fysisk kropp och vår inre bild”, medan Emelie Rygfelt Wilanders installation ”De hopplösa” handlar om ”ensamhet och sorg, livet och samhället men också om normer som leder till oförståelse och utanförskap”.
Uppdaterad 2016-11-15
