Innehållsrik öppningskväll på HBT-festival

Temat för talarna under den stora invigningsgalan på Gothia Towers sammanfattades redan i starten av VDn för Göteborg och Company, Leif Nilsson när han hälsade festivalen med att säga att dess närvaro i stan gör det till ”ett bättre Göteborg”.
– Respekt, vänlighet och lust, var hans ledord.
– Göteborg har en fantastisk framtid och en ny tid i regnbågsfärger.
Sveriges enda kommunalråd med dedikerat ansvar för HBT-frågor, Dario Espiga, fyllde i hyllningen till den nu regnbågsfärgade staden.
– Jag har fått förmånen att bo i drömmarnas land, möjligheternas stad Göteborg och nu få uppleva en kärleksvecka, sa han.
Och der kristdemokratiska kommunalrådet Carina Liljesand presenterades av suveräne konferenciern Robert Fux som en riktig FagHag. Hon förklarade att KD är oroat över våld mot hbt-personer och att alla är lika värda.
Prästen och teologen Lars Gårdfeldt valde att attackera Vatikanen i sitt hälsningstal och jämförde den katolska staten med den isländska vulkanen Eyjafjallajökul. Med sin antihomosexuella poltik menade Gårdfeldt har Vatikanen spytt ut ett moln som spritt sig liknande vulkanaskan.
– Vatikanutbrott är värre en vulkanutbrott, sa han och konstaterade att dessa utbrott varken är islänningars eller katolikers fel.
– Vi kan inte stoppa vulkanutbrott men däremot vatikanutbrott, sa han.
Kvällen suverän var självklart författaren Birgitta Stenberg som lyriskt berättade om sitt besök i San Francisco och gaystadsdelen Castro där alla som vill kan gå hand i hand och pojkarna i iskyla går med tank tops för att visa up sina fina kroppar.
– Vi borde få en egen stadsdel för oss i Göteborg, sa hon och fick bifall. Göra något för oss själva här uppe.
Det kanske tydligaste politiska ställningstagandet gjorde en annan mogen kvinna, aktivisten Berit Larsson som också hon förklarade stolthet över den regnbågsprydda Avenyn. Det, sa hon, hade ”jag aldrig i min vildaste fantasi trott skulle ske.”
HBT-samhället och arbetet mot heteronormativitet, menade hon, hålls samman och byggs vidare av de två krafterna solidaritet och lojalitet.
Historikern Arne Nilsson, som var en av de som fick tala lite senare då sorlet var svårare att överrösta från scen, ställde mitt i hyllningarna till den regnbågsflaggeprydda stan frågan: ”Hur mycket äger vi egentligen staden? Vågar vi gå hand i hand på Avenyn?”
Lika lång som talarlistan var den artistiska uppvisningen och det blev minst sagt en berg och dalbana i upplevelser.
Suveränen Christina Kjelsson, bitchade lite svårförståeligt otaliga gånger mot närvarande s-politikern Leif Pagrotsky. Med gitarr, humor och oerhört starka texter fick hon dock självklart publiken med sig direkt.
Tydligt var att just de lokalt baserade talarna och artisterna mötte det varmaste gensvaret. Den lokala samhörigheten är stark här och det går inte att ta miste på stoltheten över ”de sina”. Mariette Hansson är ju nästan från Göteborg och när hon äntrade scenen var det trångt av unga beundrarinnor längst fram. Jag blir rörd över hur unga flator och bögar numera har en snart sagt aldrig sinande ström av ”idoler” att identifiera sig med och bli inspirerade av.
Helt suveräne Carl Ewerth framförde i galasvart klänning Zarah-låtar på ett sätt som jag hoppas resten av Sverige snart kommer att få uppleva. Vilken artist! På torsdag kväll har han konsert. Köp biljett nu!
Peter Dolving kom med gitarr och fin sång och hade lite svårt att acklimatisera sig till en stimmig festnatt. Budskapet att slå tillbaks mot de som vill slå ner oss möttes av svagt bifall, vilket Dolving tolkade som att hbt-are är blasé och oengagerade. Troligt var nog istället att hans hyschande åt den feststimmande publiken gjorde att den tappade intresset totalt. Väl tänkt men helt fel att placera Peter Dolving i detta sammanhang. Och tur att utannonserade Nina Ramsby inte utsatte för detsamma.
Fart på allvar blev det såklart och med rätta så fort schlagerlåtarna och discot kom igång. En lång imponerande galakväll borde nog, inte minst för artisternas skull, välja inriktning – gala eller finstämt, de två har svårt att lira ihop utan för mycket ups and downs.
Men känslan av natten var helt klart en stor stolthet över att Göteborg nu på allvar tagit plats bland Europas HBT-festivalstäder. Hjälten, festivalgeneralen Tasso Stafilidis kan känna sig trygg med att från nu och år framöver utveckla detta till en av världens mer spännande Pride-fester där kulturen står i centrum. HBT-Festivalen har satt Göteborg på gaykartan. Från det här kan det bara blir större, bättre och smartare!