Okej, men nej.
Jag ska erkänna: Jag var orolig, men jag trodde att det skulle funka okej ändå. Schlagerkvällen kanske inte bara hänger på en obskyr blandning av schlagerbögsfantasier och ”household names”. Och det här blev ju ändå en hyfsad kväll med ett par rejäla toppar, där artister vi älskar fick sjunga sina sköna schlagerlåtar. Men här fanns också riktigt katastrofala dalar.
Hur kan Schlagerfeber-gänget tro att covers på låtar som Jag tror på oss, You´re My World och Disconnect Me. ska funka i Pridepark? Vi vill knappt höra låtarna i original. Och när Shirley Clamp (utmärkt humorös värdinna, för övrigt) presenterar sin egen man med kumpan, som två mimartister som mimar till Linda Bengtzings Hur svårt kan det va´ så infaller schlagerkvällarnas sämsta ögonblick någonsin. Så här FÅR MAN INTE GÖRA en schlagerkväll på Pride. Det var vedervärdigt och jag vill aldrig se sån dynga på en Pridescen igen.
(För övrigt så får man heller INTE ha kondomregn och ropa: ”Nu ska här knullas!”)
Man får heller inte avsluta den första akten med ett medley av hetero-menlösa vinnarlåtar som The Worrying Kind, När vindarna viskar mitt namn och Las Vegas. Det är bara löjligt och okunnigt att tro att vi ska jubla åt sånt. Än en gång: Vi vill ju knappt se låtarna med dess originalartister.
Och hur kan man slarva bort Alcazars Stay The Night som öppnare av andra akten? Nåt som jag hade sett som en absolut toppavslutning på hela kvällen får inleda akt två innan folk ens fattat att akten börjat. De flesta i parken missade Schlageråret 2009 års bästa låt. Urkorkat!
Visst, jag neggar rejält. Men hade ni sett publiken i Pridepark ikväll så hade ni förstått. När Schlagerfeber-Fina wailar loss i en menlös version av Love, love, love i akt två så var jag inte den enda som än en gång funderade på hemgång. Kunde inte Schlagerfeber varit lite ödmjuka inför sin uppgift och bara öppnat akt ett och akt två med snygga medley-nummer med nycirkusartister såsom dom gjorde i La Voix-numret som öppnade akt ett, och överlämnat resten åt artister vi VILL se?
Men jag förstår också att jag (och många med mig) har ett problem. Vi har blivit så bortskämda med Edward af Silléns schlagerkvällar och allehanda schlagerartistuppträdanden på våra gayklubbar att vi ägnar Schlagerfebers scentid till att titta på mobilen, köa för mat eller att spana på andra i parken. Vi är med andra ord inte lika lätttillfredställda av en skicklig schlagercovergrupps scenshow som en landsortsheteropublik är. Vi vill se originalartister, annars kan det vara, typ.
Men när jag trött vandrar hem i regnet efter Alexander Rybaks Fairytale så jag vill ändå hylla artistval som norrmannen, Yohanna och Lili & Susie. Och också lyfta fram idéer som när Magnus Carlsson brände av alla sina hits i ett medley, vilket uppskattades av publiken och mig. Och Sarah Dawn Finer gjorde en bejublad entré till I Remember Love och sjöng sen Moving On efter att snyggt och fritt från hjärtat berättat en historia om en bög som skickat ett brev till henne efter att han kom ut för sina föräldrar i mars i år. Här fattar jag också varför jag älskade låten så mycket att den fick mig att grina och dela ut fem QX i delfinalen i Malmö tidigare i år. Moving On är ju fan magisk.
Men allt som allt var kvällen ”sådär”.
Jag hade hellre fått en timme koncentrerad schlagercocktail med Lili & Sussie, Yohanna, Ryback, Finer och annat, än en blaskig drink utblandad med Schlagerfebers heteroschlagerjos.
Uppdaterad 2020-11-04
