Tårarna fanns i ögonvrån hos många, när Helena Tengnér idag pratade under rubriken ”att vara en stolt förälder”. Det var en gripande historia som tog sin början i 60-talets Sverige, då Helenas bästa vän kom ut för henne som homosexuell.
Nu, långt senare, är Helena en aktiv medarbetare i Stockholm Pride och ”mamma” åt många fler hbt-barn än hennes egna.
– När min son Anders kom ut, hade jag redan förstått det. ”Det visste jag väl”, svarade jag och han såg på mig. ”Du kunde väl ha sagt något?” Något av det första jag kände när han kom ut, och som jag tror många föräldrar till hbt-barn känner, är rädslan. Tänk om någon slår ner honom, tänk om någon är elak mot honom!
Det var inte särskilt konstigt för Helena att hennes son var bög, men när sedan ännu en av hennes söner kom ut, blev hon arg.
– Han hade ju inte sagt något! Närheten till mina barn är något av det som är allra viktigast för mig, och han hade inte velat berätta för mig! Men sedan visade det sig att han inte hade känt sig redo att berätta, att han hade trott att jag skulle tycka att det var för mycket. Jag hade ju redan en bög…(skratt)
Med åren kom Helena att få ännu fler bögar, då fler och fler killar samlades i hennes hem. Unga killar som hade det jobbigt hemma, vars föräldrar behövde tid och arbete för att acceptera sina barn som de var.
– Den stora frågan är kanske: Vad kan vi föräldrar göra för att våra barn ska må bra? Och vad kan våra barn göra för att vi ska förstå och acceptera? Det är viktigt att alla förstår att när sonen eller dottern kommer ut så har den komma ut-processen varit igång i flera år, men föräldern eller syskonet kanske också behöver den tiden. De flesta klarar det, om man bara vill. Vill jag förstå att något är annorlunda, då kan jag förstå det. Vill jag inte förstå, ja då kommer jag inte heller att förstå.
De stolta föräldrarna drar alltid de största applåderna i prideparaden. De behövs, för att visa homosexuella att föräldrar kan acceptera – och för att visa andra föräldrar att det finns en annan väg än rädsla och skam. Helena berättar att det strömmar så ofantligt mycket kärlek emot den, sektionen som inte behöver gå i paraden för sin egen skull men som gör det för sina barn. Kanske berör de oss så mycket för att bandet mellan förälder och barn har två lägen. Kärlek, och längtan efter kärlek.
Uppdaterad 2016-11-15
