Först: inget jag säger är sant. Du tolkar saker på ditt sätt, jag på mitt – båda har rätt. I den här texten utgår jag från det enda jag kan utgå ifrån – mig – en vit, 23-årig, halvakademisk tysk-finne, öppen för det mesta med förkärlek för musikal, fotboll, Eddie Izzard, blipblop och Michael Jackson.
Och idag har jag somnat stående.
Nej, det var inte akterna. Jag älskade att Sanna Bråding var offantligt flatsnygg och att Maskinen stod för årets mest otippade dragshow. Jag älskade att Marit Bergman brände av en Pride-låt med samma vi-fixar-det-tillsammans-kraft som I will always be your soldier. Det var en kul grej att Linnea och Jonas gifte sig på scen medan Detektivbyrån spelade vals och att Prides ordförande Claes Nyberg bjöd på sig själv i en eurodiscodänga.
Men allt dränktes i prat.
Först skulle ingen prata. Då skulle det mimas till halvdassig disco. Sen skulle Sanna Bråding prata. Sen skulle ordföranden prata. Sen skulle viceordföranden prata. Sen skulle varje chef för Prides alla områden prata. De som var där för att prata – Sandra Dahlén och Magnus Betnér – gjorde det visserligen med bravur, men då var man så trött på allt prat att man själv stod och pratade.
Prat.
I sin iver att visa hur mycket Pride har att erbjuda var och en glömde arrangörerna bort att göra något för alla. Varför tömdes annars området framför scenen så att man tillslut lugnt kunde promenera fram och lägga handen på stängslet?
Sammanfattande metafor: oavsett läggning eller utbildning har vi alla varit på restaurang. Vi vet hur det är att i 45 minuter äta oss mätta på bröd, få in en förrätt som smakar ok, sedan fortsätta med bröd tills vi inte bryr oss om varmrätten när den väl kommer en timme senare.
Det spelade ingen roll att Darins Michael Jackson-tolkning var bra, eller att Lill-Babs gjorde en repris på sitt framträdande från förra årets Pride som då fick mig att börja gråta.
Jag var mätt på bröd. Aningen kräknödig.
Fast jag är jag, du är du, och det som gäller för mig behöver inte gälla för dig, vilket förklarar varför publiken – enligt Pride 16 000 personer – hela tiden var större än på en genomsnittlig Hultsfredspelning. Så behåll din upplevelse och skit i mig.
Uppdaterad 2018-03-22
