Jag har levt som öppet hivpositiv sedan 1994 och under alla dessa år har debatten varierat om hur vi i Sverige skall hantera vår inhemska situation vad gäller hiv. Det har dock aldrig varit så tyst i frågan som sedan 2006 då vi fick en ny folkhälsominister från kristdemokraterna, nämligen Maria Larsson.
Det är med stigande förvåning jag kan konstatera att det råder ett ointresse från folkhälsoministern om vår nationella situation i hivfrågan och därmed om hur Sveriges hivpositiva lever och mår.
Det existerar ingen debatt om hur smittotalen vad gäller hiv skall hanteras trots att riksdagen har beslutat om en handlingsplan med målet att dessa skall halveras till 2016. Det finns heller ingen debatt om hur strategierna skall förverkligas. Sverige har ett Nationellt råd för hiv/sti som inte heller de driver någon debatt i dessa frågor. Men om det beror på dåliga resurser eller trötthet det vet inte jag.
Det har hänt mycket sedan 1996 då bromsmedicinerna kom. Då var debatten livlig om hur fantastiskt detta var, men var tog debatten sedan vägen? Vi som lever med hiv i Sverige i dag undrar ibland om vi är bortglömda och om någon överhuvudtaget bryr sig om hur vi mår.
Vi har många frågor till folkhälsominstern om vad som kommer hända i framtiden och vad som kommer att göras för att förändra vår livssituation som ur ett socialt perspektiv definitivt inte är särskilt god. Vi har fortfarande inte sett några revolutionerande åtgärder för att vi skall få ett bättre liv utan stigmatisering eller diskriminering och det är med stigande ilska som jag ser den handlingsförlamning som finns i debatten.
Hur länge skall vi hivpositiva vänta innan vår folkhälsominister talar om att vi som är hivpositiva är en del av dagens Sverige och att vi inte bara har skyldigheter att hålla nere smittotalen utan att vi faktiskt också har rättigheter.
De rättigheter jag efterlyser är att konkreta åtgärder presenteras för att vi skall bli av med den stigmatisering och diskriminering vi idag som grupp blir utsatta för.
Jag förväntar mig att en folkhälsominister skall vara aktiv i ett sådant arbete, men istället är tystnaden total.
Min hälsa blir inte bättre av alla piller jag stoppar i mig. Trots det har jag ett aktivt liv på många sätt. Men det vakuum som råder kring hur vi hivpositiva lever i dag, utan några svar på hur framtiden kommer att se ut, är förödande och det gör att livet ibland känns mycket tungt.
Min fråga till folkhälsoministern är när vi får se dig i debatten om hur vi hivpositiva i Sverige har det och vad tänker du göra för att våra liv blir lite lättare att leva?
Läs tidigare intervju med Cege Hedén
Cege tar strid mot smittskyddslagen
Uppdaterad 2023-02-19
