Det är dags att prata om mäns våld mot HBT-personer

Senast under EuroPride i sommar blev flera unga män misshandlade. Inte för att de var bögar, utan för att någon hade problem med att de verkade vara bögar. Hatbrott är värre än andra våldsbrott. Just för att de i sin natur riktar sig mot en hel grupp av människor och används som maktmedel för att skrämma människor från att vara öppna med sin identitet.

Att hatbrott ska bekämpas är alla demokratiska partier överens om. Men en sak glöms bort i debatten om hatbrotten. I samtliga uppmärksammade hatbrott mot hbt-personer som jag hört talas om, som Brandon Teena, Matthew Shepard, Peter Karlsson och Johan Pettersson, så finns en gemensam nämnare. Förövaren är alltid en man. Det är dags att börja prata om mäns våld mot hbt-personer.

Det finns idag en politisk förståelse för den strukturella frågan om mäns våld mot kvinnor. Men ingen verkar göra kopplingen till att det är samma patriarkala beteende hos de män som misshandlar och mördar hbt-personer. Män som grupp står för i princip alla hatbrott. Det är alltså en fråga om liv och död att göra upp med mansrollen.

Jag hörde talas om en pappa som vägrade låta sin son pussa honom, för att det var ”bögigt”. I en frågespalt läser jag om en oroad mamma om det var okej att sonen lekte med dockor, eller om han då riskerade att bli bög.

Jag har själv en son. Han pussar sin pappa och får gärna leka med dockor. Men frågan är om jag skulle våga låta honom börja träna hockey? Kommer han då att bli sexist eller homofob och lära sig att hålla ”bögavstånd” i duschen?

Det är för många pojkar som tidigt lär sig att allt feminint är negativt. Det är för många som hör ordet ”bög” som ett skällsord första gången. När skolelever fått svara på frågor om sin syn på minoriteter är det nästan sju gånger fler pojkar än flickor som anger att de är negativt inställda till homosexuella. Det är ingen slump.

Våldsbenägenhet har många orsaker. Men många av dem rimmar ganska väl med den manliga könsrollen. Att lära sig stänga av känslor. Att inte träna på språk och kommunikation. Att ha ensidiga förebilder som tacklande hockeyspelare och soldater. Det är ingen slump att nästan alla som döms för våldsbrott i Sverige är män.

Det är en naturlig konsekvens av den manliga könsrollen vi har idag.

Men det går att ändra på. Det är ju därför det är så viktigt att förskolor utvecklar sin genuspedagogik och låter pojkar blir hela människor. Det är därför vi måste ställa krav på idrottsrörelsen att visa andra förebilder än testosteronstinn machoism. Och det är därför det är så viktigt att ge föräldrar mer tid med sina barn och att stötta småbarnsföräldrar. Där lovar miljöpartiet att vi ska vässa och utveckla vår politik och kämpa vidare, både i riksdagen och ute i Sveriges kommuner.