QX.se Ledare
I programförklaringen för konferensen säger statsminister Göran Persson: ”När vi ser hur rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och homofobi leder till våld och förföljelse av enskilda eller grupper av människor måste vi reagera – var och en av oss.”
Idag torsdag den 25 januari arrangeras också ett seminarium om intoleransen mot homosexuella i arrangemang av bland andra RFSL och Expo.
Främlingsfientliga och nynazistiska utbrott brukar betraktas som ovanligt grova i Sverige. Att vårt land varit en central för Vit Makt-musik och att de våldsbrott som begåtts mot poliser, journalister, fackföreningsmedlemmar, bögar och svenskar med utländsk bakgrund såväl som invandrare ofta varit exceptionellt grova är naturligtvis oroande.
Dessa brott och uttryck för organiserat hat kräver motstånd. Regeringens initiativ förra året med en konferens mot antisemitism och intolerans gav eko runt om i världen. Även om ett två dagars kort möte knappast kan förändra vare sig hatets förespråkare eller i ett enda slag få världens ledare att ta nynazismen på allvar, är konferensen, artistgalan och TV4-kampanjen tecken på engagemang och en önskan till förändring.
Att sitta tyst är det verkliga brottet.
Även om det nynazistiska våldet i Sverige haft ovanligt grova inslag, befinner vi oss dock i en något bättre situation än i många andra länder i Europa. I nya numret av SvartVitt med Expo görs en genomgång av de främlingsfientliga partiernas framgångar i Europa.
I Italien har de nationalistiska partierna Alleanza Nazionale, Forza Italia. Lega Nord och MSI tillsammans dryga 48% av rösterna. Jörg Haider i Österrike samlar ca 28% av landets befolkning bakom sig. I Belgien har Vlaams Blok 33% i kommunalvalet. I Norge har Fremskrittspartiet varit det största partiet i opinionsmätningarna och i Danmark är Danskt Folkeparti numera en politisk kraft att räkna med.
Ännu så länge har deras svenska broderparti Sverigedemokraterna inte haft några avgörande framgångar. De har fått ca 20 000 röster och har – obehagligt nog – åtta kommunala mandat, men det är inte i närheten av kollegorna i Europa. Ny Demokrati steg som en sol men föll platt som en pannkaka. Deras företrädares gallimatias om muslimer, invandrare och obscena gester i riksdagen gav inget eko hos allmänheten.
De nationella och högerpopulistiska partierna i Europa är ett hot mot ett öppet och tolerant samhälle. De utgör ett direkt hot mot Europas homo- bisexuella och transpersoner. Det är just därför vi måste utgöra en av de starka motståndarna till allt vad främlingsfientlighet heter.
Frigörelsen för homosexuella har gått långt i Sverige – i alla fall rent juridiskt. Snart kommer de sista diskriminerande lagarna tas bort. Visst kommer fördomar leva kvar och visst kommer det att man är homosexuell en lång tid framöver betraktas som avvikande, men vi har lyckats ta oss till en position i samhället som knappast var tänkbart bara 30 år tillbaks i tiden.
Om vi stannar här och säger att vår kamp är vunnen då vi blivit accepterade av storsamhället, så sviker vi såväl oss själva som andra marginaliserade grupper.
Homosexuellas kamp kan aldrig ha handlat om vår rätt att vara normala – den måste ha handlat om allas rätt att avvika. Om vi när vi accepteras inte bär med oss erfarenheten av att vara utanför, så har vår kamp varit till ingen som helst nytta.
Kampen mot intolerans och främlingsfientlighet är densamma som kampen mot homofobi. Visst har vi som grupp blivit svikna och sviks fortfarande i denna gemensamma kamp. Vi glöms bort, vi göms undan och vi bagatelliseras. Det bör dock sporra oss att i vår tur agera annorlunda.
Den homosexuella kampen är i högsta grad politisk. Vi tar genom vår öppenhet och önskan om att accepteras så som vi är tydlig ställning mot högerpopulistiska partier, religiösa fanatiker i politisk dräkt såväl som den vänstertradition som bär med sig diktaturens tankegods.
Gayrörelsen brukar säga att målet är att den själv skall avskaffas. När allt förtryck mot homosexuella avskaffats, behövs ingen politisk gayrörelse. Tanken är utopisk. Förtrycket mot minoriteter avskaffas inte bara för att lagar ändras och vi kommer diskrimineras länge ännu. Men denna utopi är också ett uttryck för att homokampen är en isolerad företeelse, skiljd från den närmast eviga kampen mot intolerans. Det tankesättet visar på den homosexuella rörelsens småborgerliga drömmande.
Vare sig kritiken kallas Queer eller man hittar ett annat internationellt begrepp, så tar den fasta på att homosexuella inte kan överge sin avgörande funktion i samhället för några lagändringars skull. Vi, tillsammans med andra minoriteter, har rika erfarenheter som vi aldrig får överge. Då skulle vi inte längre vara människor utan bara en grupp parasiter, vars enda önskan var att få sitta vid finbordet.
Så billigt kan vi trots allt aldrig sälja oss.
Publicerad: 2001-01-25 02:00:00
Uppdaterad 2018-01-11
