Krönika
Kristdemokraterna är helt emot allt. Visst gillar de homosexuella som människor och de tycker inte om att vi blir misshandlade av nynazister. Men det finns gränser för deras acceptans. Vi får inte leva ihop så att folk får för sig att vår kärlek är lika fin som andras. Och vi får absolut inte skaffa barn. I alla fall inte med samhällets officiella godkännande.
Moderaterna är mot att vi blir prövade för adoptioner. Men de är positiva till närståendeadoption. Det är ju alltid en framgång.
De övriga partierna i riksdagen ställer sig bakom att homosexuella skall ha möjlighet att som par prövas för adoption vare sig det gäller svenska barn eller barn från andra länder och att lesbiska par skall ges möjlighet att genom sjukvården få hjälp med insemination.
Eller rättare sagt:
Riksdagspartiernas representanter i utredningen är för att homosexuella par skall kunna prövas för adoptioner.
Sen kommer det en remissomgång innan regeringen lägger en förslag som det skall röstas om i riksdagen. I bästa fall kan ett beslut drivas igenom innan valkampen drar igång 2002. För ingen lär önska att homosexuella blir en valfråga.
Vårens debatt kommer att visa på vilken nivå den svenska öppenheten befinner sig. Att den religiösa högern kommer freaka ut är knappast något att förundras över. Det avgörande är hur resten av samhället kommer reagera på deras utbrott. I höstas gick representanter för vart och ett av riksdagspartierna ut i en minst sagt förvirrande artikel på DN Debatt. Med argument hämtade från just en aggressiv högerkristen organisation i USA. Debattartikeln blev ett bakslag på grund av de urusla bakgrundsmaterialet. De som debatterar mot homoadoptioner kommer vara mer slipande framöver.
I Svart eller Vitt på TV4 debatterades frågan i höstas. Ett barn till två lesbiska mammor fick gå loss och berätta om eländet, medan en grabb till två pappor fick säga att det varit en bra uppväxt. Varje individs livshistoria är intressant och lärorik. Problemet blir om enskilda exempel görs till allmängiltiga. Skulle den idén gälla för heterosexuella skulle vi knappast tillåta några barn överhuvudtaget. Exempel på incest och barnmisshandel eller bara pundiga föräldrar som inte accepterar sitt barns livsval och utveckling kan naturligtvis inte vara avgörande i en samhällsdebatt om heterosexuellas lämplighet som föräldrar.
Men tyvärr kommer homo- och bisexuella föräldrar få ta många stötar den här perioden och barnen kommer få höra hur de lever i en dålig familj med dåliga föräldrar. På det personliga planet kommer medlemmar i homosexuella familjer få mycket att hantera den här tiden. Det gäller att vara stark.
Debatten om att låta även samkönade par prövas som adoptivföräldrar blir lite av den ”sista striden”. När samhället väl tagit sig över den neurotiska kopplingen mellan samkönade par och barn som per automatik mår sämre i en homofamilj, finns ingen större anledning till att ha någon skiljande lagstiftning. Förre justitieministern Laila Freivalds talade om detta redan i höstas. Att ett borgerligt äktenskap skulle kunna göras könsneutralt om nu partnerskap och äktenskap i praktiken har samma innehåll.
Och det är just detta motståndarna till ett accepterande av homosexuell kärlek och sexualitet vet och fruktar. Kristdemokraternas partisekreterare hotar nu med ”offensiv” i tidningen Avisen. Det säger allt.
Gayrörelsen brukar avfärdas med att klassa all kritik som ”homofob”. Det kanske kan stämma när tonläget blir upphetsat. Självklart är inte alla motståndare till exempelvis partnerskap ”sjukligt rädda för homosexualitet”. Men berätta vilken logisk grund det finns för ett sekulärt samhälle till att förhindra samkönade par att gifta sig? Eller vilken logisk grund som finns till att försvåra för barn att växa upp med samkönade föräldrar? Vare sig de är adopterade eller födda av en av föräldrarna. Religiös argument kan möjligen vara av betydelse för en och annan och kanske finns någon psykologiskola som kan drämma till med några tyckar-argument.
Lyssna noga på argumenten och snart så framstår det som klart att grunden till att förhindra likställdhet mellan homo- och heterosexuella bottnar i ett klass- och rastänkande av gammalt trött snitt. Homosexuella är snälla och söta och sjunger och dansar bra, men de är inte normala. Homosexuella skall inte förföljas, men de skall fanimej inte leka på vår planhalva.
När riksdagen väl röstar om att öppna adoptionsprövningen av samkönade par får vi svart på vitt av hur stark vår ställning är i det svenska samhället. Vinner förnuftet över fördomarna kommer Sverige stå med en av världens mest tidsenliga syn på barnfamiljen. Då har vi tagit ännu ett steg mot att se det mångfacetterat samhälle vi redan lever i.
Publicerad: 2001-01-06 02:00:00
Uppdaterad 2022-06-03
