Vem är egentligen lättkränkt?

Av traktens två butchflatiga amatördragkings, som förläst sig på Judith Butler och tycker både koreografi, ljussättning och sånglektioner är dekadent och inte gynnar ”saken”. Det är inte en särskilt rättvis jämförelse, och den är i all sin glans ett fantastiskt exempel på den bögnormativitet som härskar i HBT-världen. Den norm som säger att en dragshow är alltid bättre om den innehåller ”glammighet” än om den innehåller ”budskap”. Den norm som säger att en proffessionell dragshow blir det bara om den innehåller paljetter, medan välskrivna nummer med innehåll inte alls bidrar till någon kvalité.

Jag har personligen sett en hel del i mitt tycke tråkiga drag queens. På RFSL-kongresser, på Pridescenen, på TV, på bögklubbar och på transfester. För jag roas inte av paljetter, glamm och playback till Gloria Gaynor. Däremot tyckte jag det var hejdlöst roligt när Lion Kings parodierade frikyrkopastorer i sitt nummer på RFSL-kongressen i Jönköping och jag beundrade skickligheten hos Berlin Kings när de i Wien körde ett rocknummer med säkert femton låtar mixade efter varandra, med perfekt koreografi och scennärvaro. Jag tror också att de flesta av deltagarna i drag-king-workshopperna under Pride och andra evenemang tycker det är intressant,annars hade de inte blivit så populära.

Vad som är underhållande beror vem som ska underhållas. Jag gillar inte glitter och glamour, men det gör Anders Selin. Jag gillar humor med innehåll och budskap, Anders tycker sånt blir tråkigt. Då är det tur att det både finns artister som har ett budskap och de som glittrar, för kultur är till för alla! Där en del gillar att delta i en workshop gillar andra att konsumera en färdig show, och jag tycker det ska finnas utrymme för båda! Humor är komplicerat, vi människor är så olika. Humorn kan vara ett mäktigt vapen, precis som Selin skriver, om den används rätt. Den är en bra allierad för de som slår och ifrågasätter ur underläge, som skämtar om de grupper och normer som förtrycker. Så länge heteronormen är förtryckande kommer heteronormativa personer få stå ut med att vi andra ifrågasätter deras norm, både politiskt och med humor. De som tar illa vid sig bör förmodligen fundera på varför, precis som de som tar illa vid sig av feministiska skämt om män nog bör ta en titt på sina egna värderingar.

Den minoritetsgrupp som skämtar om sig själv har också ett mäktigt vapen, där håller jag med Anders Selin. Men ska man undvika att samtidigt skada den egna gruppen måste man skämta med och inte om sina egna. Bögars ”skämt” om flator är sällan roliga för flator, flators ”skämt” om transpersoner är knappast kul för transpersoner. Och effekten på heteronormen blir bara förstärkande, aldrig försvagande. Den typen av så kallad humor klarar jag mig utan i HBT-världen. Men mer bögar som skämtar med bögar, där bögar kan skratta åt sig själva, det vore kul att se, och det skulle vrida en del argument ur händerna på heteronormen. Varför ser vi inte mer sånt på Pride?

Sen finns det säkert HBT-personer som har för lite självdistans, precis som det finns heteronormativa som tar sig på för stort allvar. Har man kört på tentan kan det faktiskt handla om att man pluggat dåligt. Det måste inte vara läraren som avskyr alla queera personer. Säger någon fel pronomen kan det vara ett missförstånd, det är inte nödvändigtvis någon som medvetet vill kränka. Men den typen av fall leder heller inte till domstol. Jag tycker inte det allvarliga är den lilla andelen övernitiska jämlikhetssekreterare på våra universitet. Det allvarliga är den mycket stora andelen anmälningar av tämligen klara överträdelser av diskrimineringsförbuden som inte ger den diskriminerade rätt och framförallt alla fall som aldrig anmäls, eftersom folk inte känner till hur reglerna ser ut eller helt enkelt inte orkar. De verkliga kränkningarna existerar, oavsett vad liberala och konservativa tidningar inbillar sig. Jag tycker det är allvarligt när man börjar lägga skulden för det man kallar ”kränktkultur” på en icke namngiven grupp ”lättkränkta”, utan att ha några egentligen fakta som visar om det handlar om en verklig ökning av antalet ”lättkränkta”, en ökning av antalet kränkningar eller något annat. En bra anti-diskrimineringspolitik ska inte baseras på löst tyckande!

Vi har ett samhällsklimat som i Alliansens anda kommit att betona ”individens frihet” mycket mer än ”solidaritet med den svagare”. Det gynnar givetvis dem som vill ha ett utrymme att bete sig som det passar dem mot personer som avviker från heteronormen. Det är skönare för samvetet om man kan behandla någon sämre utan att bli ställd till svars offentligt för det, utan istället kan hävda, med medias godkännande, att det är minoriteten som är ”lättkränkt”. Jag tycker inte att vi som socialdemokrater ska gå den politiken till mötes!

Däremot är jag rätt trött på kränkt-trenden bland heteronormativa, medelålders vita medelklassmän. När de blir kränkta så fort minsta lilla tonårsfeminist vågar yttra något om gruppen ges de orimligt mycket utrymme i samhällsdebatten, i förhållande till hur väl genomtänkta yttrandena är. En annan grupp som i rätt kraftiga ordalag talar om hur de hela tiden kränks är de bokstavstroende kristna. De kränks av att HBT-personer vill ingå äktenskap, de kränks av att vi vill adoptera barn, att vi vill inseminera, att vi vill slippa tvångskastreras, att vi vill ha samma skydd som de har mot hets och hatbrott och att vi dristar oss till att fira Pride. Den typen av lättkränkthet upplever jag som ett mycket större hot än den lättkränkthet Anders Selin talar om! Den lättkränktheten vill jag som socialdemokrat motarbeta!