QX.se Ledare
Återigen har frågan om avbildning av profeten Muhammed blivit en het potatis. Konstnären Lars Vilks har velat testa religiösa såväl som yttrandefrihetens gränser och gjort profeten Muhammed som en rondellhund. Hans konstprojekt har utan tvekan haft framgång. Svenska tidningar publicerar bilden och tar upp principdiskussionen kring yttrande- och tryckfrihet, några svenska flaggor bränns, några svenska muslimer demonstrerar och en dialog mellan statsministern och muslimska företrädare förs. Ambassadörer från länder som i religionens namn bland annat mördar homosexuella och förföljer oliktänkande föreslog så via media att Sverige skall återinföra förbud mot hädelse. Ett förslag de klokt nog inte tog upp mer officiellt.
När en Abu Omar al-Baghdadi så dödshotar Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson och sedan Dansk Folkeparti ger konfrontativa råd till svenska statsministern blir bilden dock tydligare. En bild som känns oroande och där det kloka svaret är att agera för dialog och respekt. Och att samtidigt aldrig i något läge ge vika för dem som vill strypa yttrande- och tryckfrihet.
Företrädare för trosriktningar har länge hävdat sin rätt att styra enskilda människors tankar och begränsa människors möjlighet att uttrycka sig. När fundamentalistiska muslimer vill förhindra icke troendes konstnärliga frihet liksom yttrande- och tryckfrihet känns resonemanget väl igen. Det luktar Riga, Polen och Moskva. Det osar inkvisition. Drömmen om en allenarådande religion är inget som bekännare av Islam är ensamma om. Det är viktigt, avgörande viktigt, att påminna sig om. Annars handlar inte diskussionen om yttrande- och tryckfrihet utan om unken islamofobi.
Skillnaden mellan ett konstverk med Muhammed som rondellhund och Andres Serranos Piss Christ (där ett krucifix med Jesus-figuren sänks ned i en skål med urin) är inte avgörande stor. Amerikanska kristna fundamentalister protesterade också våldsamt när Serranos konstverk först visades 1989. Pastor Jesse Helms såg rött eftersom Serranos utställning delvis finansierats av offentliga medel. Debatten kring att ge offentligt stöd till kontroversiell konst, inkluderat även bland annat Robert Mapplethorpes foton, gjorde att NEA (the National Endowment of Arts) 1996 fick en halverad budget.
När vissa bränner flaggor drar andra undan brödet.
För en kort tid sedan utsattes Elisabeth Ohlson-Wallins utställning i Jönköping med bland annat Ecce Homo-bilder för attentat från religiöst färgade extremister. Att de med våld ville stoppa Ohlson-Wallin från att visa sina Bibeltolkningar motiverades med att man kände sig kränkta av en annan Bibeltolkning än den de själva anser skall vara den enda rätta.
Även detta är ett aktuellt tecken på hur religiösa och politiska extremister söker vinna terräng, attackerar yttrandefriheten och vill införa regler för vad som får och inte får sägas.
Vilks hotas av islamska fundamentalister. I samband med Ecce Homo-utställningen (1998) hotades Elisabeth Ohlson-Wallin av kristna dito.
Självklart, fullständigt självklart, måste en konstnär ha rätten att skapa och ifrågasätta. Om det sker på ett bra eller dålig sätt kvittar lika. Alla andra ställningstaganden är att återgå till en idévärld vi för länge sedan lämnat och som vi aldrig vill återgå till. Ett samhälle där stat och kyrka och dess kontrollapparat dikterar vad som får respektive inte får uttryckas i skrift eller bild. Det är en dagordning diktaturer av politisk eller religiös art ägnat sig åt i årtusenden och som folket i en hård strid för demokrati lyckats förändra.
Inte minst handlar detta om den avgörande segern då förbudet mot att häda så sent som 1970 togs bort ur svensk lag.
Religiösa grupperingar är inte ensamma om att vilja styra yttrande- och tryckfrihet. Processen mot den öländske pastorn Åke Green handlade om yttrandefrihetens gränser just vad gäller tolkningen av religiösa skrifter. Diskussionen handlar till stor del om vem som skall bestämma vad som får sägas och uttolkas liksom var detta får ske. Inte om rätten att få yttra sig fritt kontra förespråkare för dem som vill begränsa yttrandefriheten. Denna förskjutning innebär i sig en försvagning av demokratin som är djupt oroande.
I debatten om Åke Green kände sig vissa homosexuella kränkta av att han i en kyrka läste högt ur Bibeln. Liknande så som vissa muslimer i Örebro kände sig kränkta av att Lars Vilks använt profeten på ett provocerande sätt.
Kanske kan en viss förståelse mellan två, utifrån helt olika perspektiv, utsatta grupper i Sverige därmed uppstå.
Och förhoppningsvis kan denna ömsesidiga förståelse utsatta grupper emellan leda till eftertanke om vikten av yttrande- och tryckfrihet, inkluderat konstnärlig frihet, även när denna används på ett sätt som kränker.
Vi bör påminna oss om att homo- bisexuella och transpersoner aldrig skulle ha kommit så långt som vi gjort utan att vi kunnat använda oss av yttrande- och tryckfrihet fri från exempelvis hädelseparagrafen. Troende muslimer skulle heller aldrig kunnat bygga moskéer i Sverige utan att det demokratiska samhället med självklarhet omfattar religionsfrihet.
Mitt i ett fundamentalistiskt försvar för yttrande- och tryckfrihet finns en dimension som inte kan glömmas bort. När judeskämt berättas av judar själva kan det få alla att le och skratta, när de uttalas av icke-judar riskerar klangbottnen att bli en annan och skrattet fastnar lätt i halsen.
Om en person tillhörande en muslimsk kultur avbildar Muhammed finns det ingen tvekan kring denne persons otvetydiga rätt att kommentera sin egen kulturtradition.
Men när en icke-muslim i Sverige och Danmark i yttrandefrihetens namn gör skämtteckningar eller konstnärliga avbildningar av profeten Muhammed, uppstår raskt flera och obehagliga uttydningar.
När Elisabeth Ohlson-Wallin, utifrån sin kristna tro och levandes i en kristen kulturtradition, tolkar Bibelns budskap är detta en fullständig självklarhet. Ingen kristen kan med trovärdighet hävda sig kränkt.
Men när majoritetssamhällets konstnärer hävdar rätt att agera på ett sätt som man i förväg vet kränker minoriteter ger det, likt jude-skämt en obehagligt bismak.
Det finns en dimension som inte bara handlar om rätten att yttra sig utan också om vem och varför man yttrar sig och mot vilka och i vilken situation det görs.
Ytterligare en viktig aspekt är att det finns en avgörande skillnad mellan Greens predikan och Muhammed-bilderna. Det senare handlar, liksom vid försöken att stoppa Ohlson-Wallin, om att en grupp anser sig ha rätt att styra alla andras tankar och idéer. I Green-fallet handlar det snarare om hur vi värderar politik och religion. I Bibeln och andra religiösa skrifter kan snart sagt argument för vad som helst uttolkas; apartheid, främlingsfientlighet, antisemitism, islamo- liksom homofobi. Om man bara genom att läsa ett stycke ur Bibelns gamla eller nya testament ges rätten att uppmana till jude- eller homohat, medan detta är förbjudet om man istället först citerar Mein Kampf så råder ingen likhet inför lagen.
Den religiösa gräddfilen illustrerar att likhet inför lagen inte gäller när det handlar om yttrandefrihetens gränser.
Hur vi än vrider och vänder på steken innebär dock yttrande-och tryckfrihet med nödvändighet att människor kommer att känna sig kränkta av andra människors uttalanden eller konstnärliga verk. Att förhindra en sådan kränkning är omöjlig utan att avskaffa individens rätt att uttrycka sina åsikter och pröva sina tankar. Det är inget alternativ.
Med det sagt så bör en medmänsklig insikt vara att yttrande- och tryckfrihet innefattar att den som uttalar sig också förstår betydelsen av sitt agerande. Yttrande- och tryckfrihet förutsätter ett självklart ansvar för sina handlingar.
Att bekämpa dumhet och intolerans sker inte först och främst med lagens och statsmaktens hjälp utan i en fri och öppen debatt.
Den naiva drömmen om det öppna samhället, så fylld av om och men, är uppenbarligen något vi måste fortsätta kämpa för.
PS: Är det inte lite lustigt mitt i allt elände att när islamister i Paktistan bränner ”svenska” flaggan så är det snarare en öländsk flagga det tuttar eld på: mer grön med gult kors än blågul. Kanske var det ett islamistiskt senkommet stöd för Åke Green det egentligen handlade om?
”Här bränns svenska flaggan/Aftonbladet 20070831
http://www.qx.se/nyheter/index.php?lista=fri&text=qx.se+ledare
Källa: Läs tidigare QX.se Ledare
Publicerad: 2007-09-18 17:48:46
Uppdaterad 2022-09-08
