Debatt
Jag är orolig och bekymrad. Stockholm Pride har gjort ett underskott på en halv miljon kronor. En halv miljon det är sjukt mycket pengar! som Grynet skulle ha uttryckt det. Kostnaderna 2004 översteg budgeten med nästan 1,5 miljoner kronor. Att förlusten inte blev ännu större är till stor del tur snarare än skicklighet. Vädret var bra och det såldes fler biljetter än förutspått. Men hur kunde detta kunde tillåtas? Var fanns kontrollen?
Utöver det katastrofalt dåliga resultatet bidrar bristen på ledning, förnyelse och utveckling av festivalen minskat förtroende för Stockholm Pride. Vilket i sin tur medför att själva existensberättigandet av festivalen och föreningen Stockholm Pride börjar ifrågasättas.
Som medlem i föreningen och som festivalbesökare är jag djupt oroad för Stockholm Prides överlevnad. Ska Stockholm Pride fortsätta att finnas och utvecklas måste kraftfulla åtgärder vidtas. Det krävs styrning, mål och visioner. Det krävs en styrelse som brinner för pride som företeelse, som har handlingskraft och ledningsförmåga. En styrelse som åtnjuter förtroende både från alla de ideella krafterna som arbetar med festivalen och från övriga HBT-samhället. I annat fall riskeras Stockholm Prides framtid.
Jag var ordförande för föreningen Stockholm Pride under åren 2002-2003. Min vision var att Stockholm Pride skulle vara engagerande och nödvändig festival och jag hade några principer jag aldrig avvek från. Ekonomin skulle vara i sådant skick att festivalens framtid garanterades även om festivalen skulle regna bort med få besökare som konsekvens. Vi skulle ha en buffert, en regnbuffert. Med årets förlust har den bufferten halverats. Stockholm Prides existensberättigande i HBT-världen skulle fördjupas, breddas och utvecklas och fler personer skulle involveras i förberedelsearbetet med festivalen och i föreningen.
Jag var en av dem som fick uppdraget att sanera föreningens ekonomi 2002 när föreningen då hade gjorde ett underskott på i runda slängar 600 000 kr året innan. Resultatet förbättrades med nästan en miljon kronor och året därpå gjorde föreningen ett överskott på några hundra tusen kronor. Återigen fanns den regnbuffert föreningen så väl behöver. Det var en tuff resa och den hade inte varit möjlig utan hårt och målmedvetet arbete från alla som då var engagerade i föreningen. Ni är alla värda ett stort tack för det.
Precis som stora delar av den idéburna HBT-världen anklagas Stockholm Pride för att å ena sidan vara allt för politiskt vänsterorienterat och å andra sidan för att vara allt för kommersiell. Jag menar att Stockholm Pride ska rymma både vänster och höger, både det ideella och det kommersiella. Sida vid sida. Det ena ska inte ske på bekostnad av det andra.
Under min tid som ordförande förändrades det dåvarande seminariecentret till att bli Pride House. En verksamhet som fram till då inte fick kosta några stora pengar och som inte hade någon hög status, vare sig inom organisationen eller publikt. Jag drev linjen att vi skulle satsa mer resurser på den delen av festivalen och höja statusen på den. Stockholm Pride blev med det så mycket mer än bara en inhägnad grusplan i Tantolunden och paraden.
Ytterligare åtgärder i att bredda och fördjupa prides existensberättigande i HBT-samhället var att erbjuda moderaternas då tillträdande partiledare, Fredrik Reinfeldt, att invigningstala 2003.
Jag har sällan blivit så utskälld och ifrågasatt som då, när jag argumenterade för och försvarade hans medverkan. Jag hävdar fortfarande även om jag inte delar hans politiska åsikter att det var rätt beslut att låta honom tala. Det finns olika politiska åskådningar inom HBT-världen på samma sätt som för samhället i stort. HBT-världen är inte en kollektiv likartad massa, den består av individer. Det måste återspeglas också i Stockholm Pride. Av samma anledning är det med stolthet jag ser tillbaks på beslutet att fråga biskop Caroline Krook och den tidigare folkpartistiska riksdagsledamoten Barbro Westerholm att medverka på invigningen av festivalen förra sommaren.
Nästa steg var att, precis som under Stockholm Europride, återigen få festivalen att synas mer utanför Tantolunden och Mondo på Medborgarplatsen (dit Pride House varit förlagt). Gröna Lund var mitt mål. För en dag skulle nöjesparken färgas rosa och kläs i regnbågens alla färger. Det var med glädje jag konstaterade att förra årets pridefinal skedde där.
Parallellt med det jag beskrivit hittills skedde arbetet med att öka det ideella engagemanget och få fler personer involverade i festivalförberedelserna och föreningens arbete. Den gamla ledningsgruppen som var en relativt liten församling (med oerhört kunniga, engagerade och duktiga människor ska tilläggas) behövde förstärkas. Det var inte rimligt att några få skulle lägga ner så oerhört mycket frivilligt arbete att både familj och vänner skulle bli lidande. Också på denna punkt lyckades min strategi. Från att ha varit en relativt liten skara på omkring tio personer var plötsligt över 60 personer involverade. Det är dessa tappra och några hundra andra volontärer som är festivalens absoluta hjältar. Utan deras insatser skulle det inte bli någon festival.
Det som drev mig, och som fortfarande gör mig engagerad, är övertygelsen om festivalens betydelse i kampen för våra rättigheter och för vad den betyder för många av festivalens tiotusentals besökare.
Det finns mycket jag hade kunnat göra bättre. Självklart är det så. Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk och det är inte en persons förtjänst när det går bra eller en persons skuld att något går galet. En styrelse har ett kollektivt ansvar. Men som ordförande vilar ett särskilt ansvar för att få helheten att fungera och att få resultat. Skillnaden mellan att leda och att styra är hårfin och det är lätt att göra fel. Jag gjorde mina övertramp. Visst var det så men jag är ändå stolt över vad jag, med god hjälp från andra, åstadkom som helhet under mina två år som ordförande.
Jag är övertygad att föreningen Stockholm Prides årsmöte kommer att fatta många kloka beslut som gör föreningens framtid ljus igen. Stockholm Pride måste vara en generös och ödmjuk förening och den får aldrig bli girig eller uppfylld av sin egen förträfflighet. Och trots årets underskott hoppas jag att Stockholm Pride nu och i framtiden ska fortsätta stödja pridefiranden i länder där våra HBT-kamrater lever under mycket sämre förhållanden än vi någonsin gjort.
Föreningen Stockholm Pride befinner sig i ett allvarligt läge. Men också i de svåraste situationer finns det hopp och möjlighet till förändring. Det kommer att krävas tuffa tag för att vända skutan på rätt köl igen. Men tro mig, det går.
Slutligen vill jag rikta en uppmaning till dig som är medlem i föreningen Stockholm Pride. Du har en viktig roll att fylla på årsmötet den 13 mars. Använd din röst och var med och påverka framtiden!
http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=3492
Källa: Se Pridestyrelsens svar
Publicerad: 2005-03-05 11:46:12
Uppdaterad 2017-07-16