Vad ni än så önskar – vi är en minoritet som andra

QX.se Ledare

Här ligger kärnan i den sekulära debatten om att skydda ”sexuell läggning” som aktualiserats av att Göta hovrätt prövar tingsrättens dom mot Åke Green. Synen på hur grundläggande kärlek och sexualitet är i en människas liv kommer i fokus.
Eftersom hudfärg och etniskt ursprung ofta syns och kan utsättas för förföljelse i det offentligt rummet har det demokratiska och sekulära samhället valt att ge skydd åt olika minoriteter. Så länge homosexualitet uppfattades som enbart ett privat förhållande som inte syntes offentligt har vår minoritet inte inkluderats i det samhället ansett önskvärt, nödvändigt eller ens möjligt att skydda. Homosexualitet var helt förpassat till den privata sfären.
Att enskilda homosexuella liksom gruppen homosexuella sedan 70-talet syns offentligt har sakta men säkert tvingat fram ett nytt förhållningssätt. Detta har skapat tankeproblem i våra sekulära samhällen. Det märks fortfarande i samhällets synsätt såväl som hos framstående debattörer.
Ett uttryck för detta är när Sverige fortsatt sänder tillbaks homosexuella flyktingar till Iran. Besluten har motiverats med en rapport från ambassaden i Teheran. Där sägs kort sammanfattat att det går att leva som homosexuell i Iran, bara man inte visar det öppet.
När pressombudsmannen Olle Stenholm (DN Debatt 19/1-2005) i Åke Green-debatten nu problematiserar att ”sexuell läggning” behandlas lika med begrepp som ”tro” och ”etniskt ursprung” utgår han på samma sätt från att det finns ett ”val” för den som älskar och vill leva med en person av samma kön.
Och visst finns det ett val. Exakt samma val som de tvångskristnade judarna hade i Spanien. Och exakt samma val som politiska dissidenter har i diktaturer. Man kan välja att inte leva öppet med sin tro, politiska uppfattning eller sin förmåga till kärlek. Så länge man inte syns uppstår ju inte problemet och staten behöver inte skydda individerna.

I takt med att homosexuella valt att leva öppet har också konflikterna med omvärlden blivit allt mer tydliga. 1986 infördes sambolagen och knappt tio år senare partnerskapslagen. Grunden för att inkludera samkönade relationer är att säga att det inte finns någon anledning att diskriminera samkönade par.
Därefter har samhället sett att individer som är öppet homosexuella diskrimineras såväl på bostads- som arbetsmarknad liksom i skolor och utbildningar. Följaktligen har samhället sagt att eftersom individer som lever öppet som homosexuella, ensamt eller i par, de facto diskrimineras så måste dessa skyddas mot denna särbehandling. Så länge homosexuella valde att inte leva öppet syntes inte problemen, men när vi valt öppenhet måste samhället skaffa sig ett nytt förhållningssätt.
Det har därmed blivit allt tydligare att det finns grupper i samhället som likt antisemiter och rasister hatar enskilda individer eller grupper enbart på grund av deras förmåga till kärlek. Hatet tar sig likartat eller till och med grövre uttryck än när det gäller andra minoriteter. Följaktligen har samhället sagt att, även om gruppen homosexuella inte kan fastställas som nationell eller etniskt ”folkgrupp” så finns det ett behov av att skydda gruppen mot diskriminering, hat- och hetskampanjer.

Homosexuella är ingen folkgrupp i traditionell mening. Mig veterligen är inte heller de som har samma religiösa tro med nödvändighet en folkgrupp. Bägge har dock av historiska skäl behov av att skyddas i ett demokratiskt samhälle.
Det svenska samhället har, efter att homosexuella förflyttat sig från det privata till det offentliga, slagit fast att man inte skall behöva stå ut med kränkning, ringaktning eller diskriminering på grund av att man blir förälskad i någon av samma kön.

När de religiösa fundamentalisterna nu samlar sig kring Åke Green och i en allt mer militant internationell kamp för att värna den ”traditionella familjen” handlar det om en modern version av ett korståg. I dessa gruppers fältrop frammanas bilden av att utövandet av tron på Gud nu är hotat på grund av partnerskap och homosexuellas öppenhet. Tonläget är allt annat än behagligt, inte minst med vetskap om hur oförsonligt några av dessa grupperna fortfarande går fram – vare sig det talar i islams, kristendomens, hinduismens eller judendomens namn.

Något försök till självkritik i hanteringen av homosexuella eller antydan till försoning andas inte dessa företrädare. Att homo- och heterosexuella skulle kunna leva sida vid sida och ge varandra full respekt finns inte med i världsbilden. Åke Green-fallet har blivit en brandfackla där delar av kristenheten nu kämpar för rätten att få kalla homosexuella en ”cancersvulst” på samhällskroppen som bör avlägsnas.
Det låter väldigt illa – oerhört illa. Vi och andra minoriteter har allt för ofta hört dessa tongångar i historien och fysiskt såväl som psykiskt känt betydelsen av att vara de icke önskvärda som skall ”avlägsnas”.

Att människor väljer att tro att Gud manar alla att leva heterosexuellt är knappast ifrågasatt eller ens i närheten av att förbjudas i svensk lagstiftning. Att domstolen nu får möjlighet att pröva var gränsen går och att debatten kring gränsdragningen för yttrande- och tryckfrihet hålls vid liv är att välkomna. Och i den debatten är det avgörande att vi uppfattar tro och uttolkningen av tro på exakt samma sätt som politisk tro eller uttolkning av politiska teorier.
Att säga att islam är en bättre tro än hinduism är självklart tillåtet. Att påstå att moderater har en bättre politisk teori än socialdemokrater är lika självklart. Att säga att Gud manar oss att leva som man och kvinna är självklart tillåtet, liksom att propagera mot det heterosexistiska samhället.

Men att föra till torgs att judendom (det vill säga judar) är orsaken till samhällets förfall är antisemitism och självklart olagligt, vare sig det framförs av Radio Islam eller nynazister. Att påstå att homosexualitet (det vill säga homosexuella) är en ”cancersvulst” som måste avlägsnas från samhällskroppen borde vara exakt lika olagligt. Och det vare sig det framförs av nynazister eller religiösa fundamentalister.
Så resonerade Kalmar tingsrätt, nu skall Göta hovrätt göra sin bedömning.

Oberoende av resultatet så kvarstår därefter faktum. Bibeltrogna och ateister kan leva sida vid sida i samma land på samma sätt som att öppet homo- och heterosexuella kan dela bänk i de flesta religiösa samfunden. I den upphetsade debatten som nu förs från bibeltroget håll bör religiösa ledare ta till orda och tala försoningens språk.
Det sekulära samhället och dess debattörer måste äntligen inse att vare sig ett uttryck för kärlek kan härledas till gener eller uppfostran så är homosexuella nu en del av det offentliga rummet och bär samma smärtsamma erfarenheter av orättfärdig diskriminering och kräkning som andra minoriteter.
Och de problemen kan inte lösas genom att vi skuldbeläggs och görs osynliga igen.

Publicerad: 2005-01-19 21:05:49