Den 12 juni 1987 hölls ett av efterkrigstidens mest citerade tal. Den amerikanska presidenten Ronald Reagan på plats i Väst-Berlin riktade all sin kraft mot dåvarande Sovjetledaren Michail Gorbatjov, ”Tear down this wall”. Han syftade på Berlinmuren som skilde ett land i två delar, ett folk mitt itu och med en avgrundsdjup precision delade värderingar mellan västs öppna liberala demokrati och östs stängda kommunistiska diktatur.

Denna amerikanska presidentvalrörelse har mer än någon annan präglats av murar. Fysiska yttre murar som republikanernas kandidat Donald Trump vill bygga mot Mexiko för att stoppa migranter att komma in i USA och samtidigt deportera tusentals av de som redan är där, arbetar, växer upp och går i skolan. Verbala murar fyllda av kvinnohat, islamofobi och rasism. Mentala inre murar som reses för att skilja människor från varandra utifrån hudfärg, etnisk ursprung, kön, sexuell läggning eller könsidentitet. En medelålders amerikansk homosexuell man jag känner är dock mest rädd för den osynliga muren. En dold barriär som under ett styre av Trump inte bara skulle kunna rasera alla de HBTQ-rättigheter som tillkommit i USA de senaste åren i alltifrån samkönade äktenskap till borttagandet av försvarets skamliga policy ”don´t ask don´t tell – utan också öppna upp den stängda garderoben igen och glänta på osynligheten. En osynlighet han en gång för alla trodde sig ha gjort av med efter att han gifte sig med sin älskade make efter två decennier och två barn. En osynlighet som för honom är ett liv påmint av homofobins skam, sorg och hans egen sårbarhet.

Den 8 november på valnatten kommer jag återigen att befinna mig i ett förhoppningsvis demokratiskt segerrusigt Washington DC. För åtta år sedan upplevde jag i samma stad, samma kväll och med samma stämning ett av mitt livs mest magiska politiska ögonblick. Barack Obama hade valts till USA:s president och staden kokade febrigt av förändring, förväntningar och förhoppningar på att den man som skulle flytta in i Vita huset, en gång byggt av svarta slavar, skulle kunna skapa hopp. Denna gång står än mer på spel.

Jag hoppas att på valnatten få höra ett minst lika historiskt tal som det Ronald Reagan höll en gång i Berlin. Men nu av Hillary Clinton med budskapet; ”Tear that glass ceiling down” – ett glastak som inte bara i hundratals år hållit tillbaka kvinnor, utan lagt på lager av lager av fördomar mot lesbiska familjer, ett betongblock av skuld på transpersoners axlar och cementerat det låga taket för unga HBTQ-personers drömmar om samma friheter, möjligheter och rättigheter som heterosexuella tonåringar tar för givet. Låt oss spränga det glastaket tillsammans. Och komma i håg att Hillary Clinton är den första globala politikern på den absoluta toppnivån för ett av världens mäktigaste länder som tydligt drivit dessa frågor: ”Human rights are gay rights and gay rights are human rights, once and for all.” Svårare än så är det inte.