Den 12:e juni 2016 tog sig gärningsmannen Omar Mateen in på gayklubben Pulse i Orlando, Florida, för att därefter skjuta ihjäl 49 personer och skada desto fler. En massaker som hittills utgör den dödligaste attacken mot hbtq-personer i USA:s historia. Omar skulle senare bli skjuten till döds i en skottväxling med polisen.
I likhet med debatten då pågår nu samma diskussion i Sverige efter massakern i Örebro. Denna gång heter gärningsmannen Rickard Andersson men frågan är densamma – Varför? Det måste finnas ett ideologiskt budskap. Det måste ha funnits en avsikt att skrämma en grupp människor och därmed skada Sverige. Ja, debatten om motivet och därmed klassificeringen av dådet tycks oändlig och på något sätt rätt befängd. Fram och tillbaka går den. Ensam gärningsman eller terrordåd? Slump eller avsikt? Som om det ena skulle vara bättre än det andra.
För någon som arbetar med mångfaldsfrågor, ni vet de det är skottpengar på just nu, så saknas det perspektiv i den diskussion som pågår. Vi brukar prata om engelskans ”intention and impact”, simpelt översatt till ”avsikt och effekt”. Ibland hänger dessa ihop. Som när Peter Mangs åker runt i Malmönatten och skjuter på personer med utländskt utseende samtidigt som han hemma har rasistiska och nazistiska texter. Avsikt och effekt. Eller Mikael Kittilä, den så kallade smeden, som 2008 dömdes för mord, mordförsök, grovt rån, rån och grov stöld. Alla dåd riktade mot homosexuella män. Tingsrätten konstaterade i domen att ett av motiven var att förnedra offren på grund av deras sexuella läggning. Avsikt och effekt.
Men ibland verkar avsikten inte lika tydlig även om vi kan se spår av den. Att en gärningsman valt en SFI-skola. Att 8 av 10 av hans offer har utländsk bakgrund. Att vi under en inspelning hör honom skrika ”Ni ska bort från Europa!”. Även då kan det vara svårt att fastställa avsikten för polisen i synnerhet som gärningsmannen är död. Borta tycks förståelsen eller ens intresset för vilken effekt denna massaker haft. Jag pratar inte nödvändigtvis om den generella sorgen och oron utan om en genuin känsla av utsatthet bland Sveriges minoriteter, inte minst hbtq-communityt.
2003 attackerade ett trettiotal högerextremister Prideparaden i Stockholm. Panik utbröt. Även 2017 attackerades deltagare i paraden och så också året därpå för att inte nämna 2023 då gärningsmän rev ner banderoller, skrek homofoba slagord och grovt misshandlade deltagare i Västerås Pride. Bara några exempel på detta konstanta hat och hot det ska väjas för. Är det kanske läge att vara extra försiktig? Att inte hålla hand ute på stan? Att inte bära den där regnbågsflaggan? Finns det risk för ett nytt Orlando?
Personligen kan jag inte påstå att jag är rädd men däremot är jag orolig. Kanske lite mer vaksam och alert. Tanken slår mig då och då, ”Vad gör jag om det kommer någon med en kniv nu? Eller ett gevär!?”. En rasist eller en homofob. Små scenarion som påminner mig om massakern i Örebro och spåren den lämnat efter sig. Nu var det längesen jag var ute på klubb, gick i Prideparaden eller överhuvudtaget deltog i någon slags regnbågskontext men oron finns där. Vetskapen om att det som drabbar andra även kan drabba oss. Frågan är bara när.
Daniel S Ogalde
